Kontext i repris

Instämmer med bloggkollegan Sic itur as astra om bristen på variation i bloggosfären. Vi är beroende av gammelmedia för att få nyheter, och av varandra för att bli lästa och diskuterade.
Jag belyste detta i Gamarna och kontexten (0221) men frågan föll givetvis på sin anonymitet. Att skriva om udda ämnen går bra – Politk och poesi vore inte sin andra halva om den inte också innehöll dikter, foton och kulturanteckningar – men det går inte att bli läst på så vis, och att ha läsare är själva poängen med en blogg.
Ironiskt nog får man göra som de stora förlagen: låta inläggen i huvudfåran skapa utrymme för ett smalare annorlundaskap.

Sic itur föreslår att vi ska skriva om viktiga saker som hyressättning, och gärna för mig, men då är jag en av dem som inte orkar läsa!
Så olika är vi. Det borde synas och märkas i bloggarna.

Ateism ingen succéprodukt

Gårdagens understreckare innehöll en kritik av ateismen som visserligen var felaktig med ändå intressant. I artikeln framförs att ateismen har förlorat i styrka på grund av att postmodernismen avvisade dualismen som grund för tänkandet. Skribenten missar alla ateistiska marxister som skiter i postmodernism därför att de är ointagligt övertygade om att det finns en enda verklig verklighet och att den är materiell.
Om ateismen förlorar i styrka, som artikeln säger, tror jag snarare det är den allmänna sekulariseringen som får ateismen att framstå som överdriven och högljudd.

Jag vet inte om Jöran Fagerlund är ateist, men han skriver en rolig, elak påskbetraktelse om Jesus’ pr-trick, om hans och hans fars iscensättning och lansering av succéprodukten kristendom. Särskilt beklagar Fagerlund den tragiska Judas-rollen, funderar över varför mannen måste offras och vänder på rollerna – anser att det var Jesus som svek.

Fantastiskt hur den berättelsen ger stoff att fundera och psykologisera över i alla tider! Därför håller jag inte med Fagerlund om att påskhelgen borde bytas mot 8 mars. De verkligt stora berättelserna finns det all anledning att fira!

Romani Glinda

Idag den 8 april är romernas internationella högtidsdag. Gratulerar!
För att erinra romernas villkor lånar jag en strof av Bengt O Björklund, en scen från Rumänien ur en dikt om någon av de alltför vanliga deportationerna.
Hela dikten finns att läsa i Romani Glinda

Under natten packade romerna
allt de hade i vagnarna
och när den svala solen steg
gav de sig av.
Resan var långoch vintern var på väg.
Allt fler vagnar slöt sig till följet.
Glåpord och slag följde dem
hela den långa vägen.”
Tigani”, ropade folket,
”ge er iväg!”


Föreningen È Romani Glinda kommer under år 2009 att arbeta med ett jämställdhetsprojekt för att stärka den romska kvinnans roll i samhället. All framgång önskas!

Kunskap är bra, okunskap har makten

Strax före påsklovet gick jag runt i klasserna för att ta upp några incidenter med barnen så vi skulle få det utrett före påsk. Men jag kom inte ens till tals. Gick inte att viska i de klassrummen! Tvåorna lästestades, treorna gjorde nationella prov, fyrorna hade prov om granskogen.
Kravlös flumskola? Björklund borde skämmas!

”Många elever tror inte att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka, det gäller särskilt flickorna. Men regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på bestraffningar än stödjande åtgärder, vilket medför att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap.”
Så skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Barnens rätt i samhället

Och Slutstadium skriver: "Inget av de borgerliga förslagen har någon som helst bäring i forskarvärlden, i synnerhet inte vurmandet för tidigare och fler betyg” .

En av mina kommentatorer skrev nyligen att skolpersonalen dagligen och utan att reagera mordhotas av eleverna. Under tiden rantar jag i korridorerna för att bringa reda i några stulna glaskulor och en gråtande albansk åttaåring...

Att ta reda på saker är ett förnuftigt förhållningssätt. Även för vuxna.

Grovkalibrig nationalism

Radioprogrammet Kalibers upptäckter av hur Sverigedemokraterna låter när de är för sig själva har förskräckt många. Men vad är det som kommer som en sådan överraskning?

Sammanfattningen av Sverigedemokraternas politik är oerhört tydlig. Det handlar om nationalism, vars fullständigt grundläggande betydelse fastslås redan på första raden där Sd konstaterar att deras politik ”bygger på ett nationellt ansvarstagande”.
Trots det är de långt ifrån nöjda med hur vårt land fungerar idag. De ifrågasätter vårt styrelseskick som de kallar ”skendemokrati”, och beskriver det som ”ett sjukt samhälle, därför att medborgarna inte trivs”.
Receptet är nationalistisk politik och en stärkt nationalkänsla, som också hör samman med förespråkandet av ”moralisk upprustning”.

Första gången Sverigedemokraterna kommer in på migrationsfrågan är när det handlar om skatter: ”Det mångkulturella samhällsexperimentet kostar oss varje år enorma pengar”. Men det ojämförligt längsta textstycket heter Invandringen, och den beskrivs omedelbart som ett ”monumentalt misslyckande” (vilket av någon anledning endast sverigedemokrater ”vågar säga öppet”). Misslyckandet tycks bestå i människors möten, i blandningen och nyheterna, ty Sd drömmer om ”ett befolkningsmässigt homogent samhälle” utan ”kulturellt främmande enklaver”. Av den anledningen bör ”många invandrare återvända till sina hemländer”.
Bland de problem som införts i Sverige via invandring nämns gängvåld och - rasism! Därför medger Sd endast begränsad immigration som inte tillför några olikheter, så att de som flyttar hit lätt ska ”assimileras”.

Mycket viktigt för en sverigedemokrat är ”rätten till en nationell identitet”. Den går ut på att alla människor ska känna att de ”tillhör ett folk”.

Det räcker med en internetuppkoppling för att ta del att detta djupt reaktionära svammel med sina drömmar om enhet, sundhet och ordning.
Dolda miken behöver man inte förrän man vill veta om de sjunger äckliga fyllevisor också.

Söndag i Solna

Svartgula halsdukar överallt. Ett gäng vällde ut ur pendeltåget och vrålade att de ska ”bränna hela stan och våldta era barn”, en fin ögonblicksbild av den gemenskap som uppstår inom idrotten. Det var nämligen någon sorts match på gång. Somliga av halsdukarna såg lite folklivsfestliga ut föralldel. En annan ville puffa ut mig ur bankomatkön för att jag inte var AIK-klädd.

Roligare var det hos Olle-Olsson-Hagalund, den folkkäre konstnären vars bostad står kvar som museum tillsammans med ettpar andra bevarade stugor från det gamla Hagalund. Målningar, foton och atmosfär.

När den gamla kåkstan revs och mastodonthusen ”Blåkulla” byggdes i skarven 60-70-tal var det ett satans liv, och genom teatergruppen blev jag en liten del av proteströrelsen. Idag kan jag inte avgöra om de gamla trähusen hade gått att sanera eller ej. Däremot är det lätt att se att miljonprogramshusen är tämligen charmlösa. Men se bilden längst ned av Solna stadshus – vem hade väntat sig estetiskt uttryck därifrån?

Idag är Blåkulla ett välfungerande bostadsområde och det som retar mig är att höra ytligt kulturintresserade borgare voja sig över rivningarna. De jämför gamla Hagalunds småmysighet med förortens storskalighet och glömmer en enda viktig sak: att samma slags människor bodde här då som nu. De fattiga, arbetarna, de arbetslösa.
Idag har Tensta-Rinkeby och kanske även Blåkulla dåligt rykte. När jag gick i första klass i Råsunda skola varnade fröken oss för att besöka Hagalund: det bodde bara dåliga människor där. När det gick upp för mig att ettpar av mina klasskamrater hörde dit kröp jag under bänklocket av reflekterad skam: hur kunde min snälla fröken prata så!

De välbeställda konstälskarna intresserade sig inte ett piss för gamla Hagalunds tuberkulos, vägglöss och rostiga pumpar, och det är därför som dagens borgerskap måste gå på utställning för att få beundra det som de kallar gammaldags solidaritet. Fortfarande vägrar de att visa en aning modern solidaritet med de stressade immigrantbarn som utanför de blanka fasaderna står och skriker på sina mödrar.
Ett område kan räddas på flera sätt. För gamla Hagalund gäller, liksom för Rostsverige, att bilderna är kvar,