Ohly och Juholt kommer inte att delta i partiledardebatten på söndag. När jag först läste det trodde jag de blivit skogstokiga. Inte medverka i teve – nu? för att Sd deltar?? som om man glömt att de dessvärre är folkvalda.
Men när jag förstod vad problemet var blev jag bara glad över beslutet. Teve planerade att gruppera de politiska partierna med alla utanför Alliansen som “oppositionen”, oavsett politiskt program. Det vill säga, med socialdemokrater, socialister, liberalekologer och rasister på samma sida. Det är så dumt sååå.
Ena dagen hävdar murvlarna att blockpolitiken ska upplösas, oavsett politiska program. Andra dagen hittar de själva på nya block som det passar dem. Numera tydligen: Den-enda-vägen mot osorterade övriga. Mediedramaturgin låter sig inte hejdas av enkla faktum, exempelvis att det idag inte existerar någon enad opposition.
Om teve tycker att S och V är dumma som inte ställer upp som det var planerat så får de tycka det.
Att vi inte sätter dagordningen, det vet vi. Men därför behöver vi inte tvingas följa deras.
fredag, oktober 07, 2011
Vinnaren tar allt, eller Med såna vänner behöver S inga fiender
Hur har Sverige förändrats under fem år med Reinfeldt vid makten? frågar SvD, och ger utrymme åt två statsvetare, en på varje sida om blockgränsen enligt vad det påstås.
Att den borgerlige tycker det känns skönt att ha blivit av med en hög a-kassa säger sig självt. Jag är till och med tacksam att han vågar nämna något så konkret.
Den andre är Stig-Björn Ljunggren, som väl ännu gäller för att vara någon sorts socialdemokrat - men det skulle ingen tro som läser texten.
Ljunggren är alldeles till sig av den makt, framgång och optimism som kännetecknar dagens borgare, och texten genljuder av längtan att bli som de. Först fastslår han att Reinfeldt och Borg är "riktiga politiska stjärnor" - en överraskande upphöjelse av några som helt enkelt sköter sitt uppdrag väl! - sedan går han in för självspäkning.
Moderaterna har storslaget haft målet att bli dominerande parti (vilket parti har inte det?) medan de överlåtit ”Förlorarsverige” till Socialdemokraterna, ”en uppgift som svensk arbetarrörelse med sällsam lust och energi tagit på sig.”
Förlorarsverige. Man riktigt ser det för sig. Glesbygd. Kvinnor. Fackföreningar utan arbetsplats. Snoriga ungar utan dagisplats. Odiagnostiserade sjukfall som myglar sig runt mellan åtgärdspaketen. Suck. Blä. Vem vill vara sådan?
Som rättvis kritik kunde man skriva: S borde med liv och lust ha gjort något åt Sveriges förlorare istället för att gnällla.
Men så står det inte. Ljunggrens text säger mellan raderna att arbetarrörelsen borde varit klokare än att beblanda sig med förlorare. Misslyckandet smittar.
Inte nog med detta, utan med halsbrytande förvirring beträffande agenten konstaterar Ljunggren: ”Socialdemokraterna har överlåtit titeln ’arbetarepartiet’ åt Moderaterna, och själva tagit på sig rollen som ’bidragspartiet’.”
Tänk att inte en enda politisk analytiker begripit att det var så det gick till. Att Alliansen satt där som misskända borgare, utan PR- eller mediastöd, tills hygglona i S generöst flyttade om bland etiketterna.
Högerns imponansfaktor är total. Ljunggren avslutar: ”Målsättningen att skapa en arbetarpolitik utan socialism ligger inom räckhåll. Kanske ser vi en ny hegemonisk kraft i svensk politik.”
Ja kanske det. Kanske ska gamla sossar sätta sig hand i hand under stjärnorna och beundra segrarens strålglans.
En glans så bländande att folk börjar tro att kapitalets hegemoni är alldeles ny, ännu självklarare än den var i förrgår.
Det är väl därför av dem ingen kan svara på frågan. Hur har Sverige förändrats? A-kassan var ju bara början...
Att den borgerlige tycker det känns skönt att ha blivit av med en hög a-kassa säger sig självt. Jag är till och med tacksam att han vågar nämna något så konkret.
Den andre är Stig-Björn Ljunggren, som väl ännu gäller för att vara någon sorts socialdemokrat - men det skulle ingen tro som läser texten.
Ljunggren är alldeles till sig av den makt, framgång och optimism som kännetecknar dagens borgare, och texten genljuder av längtan att bli som de. Först fastslår han att Reinfeldt och Borg är "riktiga politiska stjärnor" - en överraskande upphöjelse av några som helt enkelt sköter sitt uppdrag väl! - sedan går han in för självspäkning.
Moderaterna har storslaget haft målet att bli dominerande parti (vilket parti har inte det?) medan de överlåtit ”Förlorarsverige” till Socialdemokraterna, ”en uppgift som svensk arbetarrörelse med sällsam lust och energi tagit på sig.”
Förlorarsverige. Man riktigt ser det för sig. Glesbygd. Kvinnor. Fackföreningar utan arbetsplats. Snoriga ungar utan dagisplats. Odiagnostiserade sjukfall som myglar sig runt mellan åtgärdspaketen. Suck. Blä. Vem vill vara sådan?
Som rättvis kritik kunde man skriva: S borde med liv och lust ha gjort något åt Sveriges förlorare istället för att gnällla.
Men så står det inte. Ljunggrens text säger mellan raderna att arbetarrörelsen borde varit klokare än att beblanda sig med förlorare. Misslyckandet smittar.
Inte nog med detta, utan med halsbrytande förvirring beträffande agenten konstaterar Ljunggren: ”Socialdemokraterna har överlåtit titeln ’arbetarepartiet’ åt Moderaterna, och själva tagit på sig rollen som ’bidragspartiet’.”
Tänk att inte en enda politisk analytiker begripit att det var så det gick till. Att Alliansen satt där som misskända borgare, utan PR- eller mediastöd, tills hygglona i S generöst flyttade om bland etiketterna.
Högerns imponansfaktor är total. Ljunggren avslutar: ”Målsättningen att skapa en arbetarpolitik utan socialism ligger inom räckhåll. Kanske ser vi en ny hegemonisk kraft i svensk politik.”
Ja kanske det. Kanske ska gamla sossar sätta sig hand i hand under stjärnorna och beundra segrarens strålglans.
En glans så bländande att folk börjar tro att kapitalets hegemoni är alldeles ny, ännu självklarare än den var i förrgår.
Det är väl därför av dem ingen kan svara på frågan. Hur har Sverige förändrats? A-kassan var ju bara början...
torsdag, oktober 06, 2011
Rätt Låt Vann
Av princip bör inte nobelpriset gå till svenskar. Iallafall inte särskilt ofta. Men om senaste gången var -74 med den obegripliga utnämningen av Johnson och Martinson kan det möjligen vara dags för en internationellt väletablerad storpoet:
Tack till dig, Tomas Tranströmer.
Övergångsstället
Isblåst mot ögonen och solarna dansar
i tårarnas kaleidoskop är jag korsar
gatan som följt mig så länge, gatan
där grönlandssommaren lyser ur pölarna.
Omkring mig svärmar gatans hela kraft
som ingenting minns och ingenting vill.
I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.
Jag får den idén att gatan ser mig.
Dess blick är så skum att solen själv
blir ett grått nystan i en svart rymd.
Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.
ur Sanningsbarriären
Tack till dig, Tomas Tranströmer.
Övergångsstället
Isblåst mot ögonen och solarna dansar
i tårarnas kaleidoskop är jag korsar
gatan som följt mig så länge, gatan
där grönlandssommaren lyser ur pölarna.
Omkring mig svärmar gatans hela kraft
som ingenting minns och ingenting vill.
I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.
Jag får den idén att gatan ser mig.
Dess blick är så skum att solen själv
blir ett grått nystan i en svart rymd.
Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.
ur Sanningsbarriären
onsdag, oktober 05, 2011
Negativismen är underskattad
Det negativa med positivt tänkande eller hur du börjar tycka svartmålning är ett realistiskt alternativ... jag recenserar Barbara Ehrenreichs bok på Clartébloggen
tisdag, oktober 04, 2011
Mediaslask och sorlet från källan
Slaskpressen gör det igen! ”Splittring hotar i Vänsterpartiet, risk för två läger” bla bla bla.
Som du vet ska kongressen välja ny ordförande om tre månader, och det är denna fullständigt normala föreningspraxis som får Aftonbladet att än en gång följa sina lägsta instinkter.
Hör redaktionsmötet: ”Vänsterpartiet, få se... det är detdär lilla mobboffret va? Och han dendär kommunisten har ju blivit petad hela hösten, det kan vi väl göra nåt på? Vadå, redan gjort? Nyheter som passar in i bruset ska återbrukas! Hur låter dendär festliga rubriken vi brukar ha - ’Splittring’, den tar vi!”
Aftonbladet, en gång folkrörelseägt, nu med en tillkämpat sosseaktig ton på ledarsidan, är idag bättre på rojalistiskt fjäsk och extrema väderspådomar än på nyhetsförmedling.
Det som framställs som en nyhet är att såväl Sjöstedt som Dinamarca kandiderar till ordförandeposten, vilket är väl bekant. Kryddan är etiketterna: Sjöstedt tillhör ”förnyarfalangen”, Dinamarca är ”mer konservativ”, beskrivningar som smygs in i löpande text som allmängods, utan förklaring eller argumentation.
Sedan har vi den berömda Källan, det vill säga någon inom V som leker viskleken och blir citerad. Enligt Källan handlar Splittringen om jantelag och förändringsrädsla och om en ”grupp” som inte vill ”ta in folk utifrån”.
Som tur är har Politik och poesi också en källa. Den sorlar och porlar om att de här visklekarna uppstår hos patetiska föredettingar som aldrig riktigt kommit över sin lust att i rent självhävdelsebegär hacka på partiet och som antagligen är för klena i ryggraden för att delta i en saklig debatt där de ludna, lena mottagaröronen saknas.
Detta kanske inte alls är sant. Men det är ju inte Aftonbladet heller.
Som du vet ska kongressen välja ny ordförande om tre månader, och det är denna fullständigt normala föreningspraxis som får Aftonbladet att än en gång följa sina lägsta instinkter.
Hör redaktionsmötet: ”Vänsterpartiet, få se... det är detdär lilla mobboffret va? Och han dendär kommunisten har ju blivit petad hela hösten, det kan vi väl göra nåt på? Vadå, redan gjort? Nyheter som passar in i bruset ska återbrukas! Hur låter dendär festliga rubriken vi brukar ha - ’Splittring’, den tar vi!”
Aftonbladet, en gång folkrörelseägt, nu med en tillkämpat sosseaktig ton på ledarsidan, är idag bättre på rojalistiskt fjäsk och extrema väderspådomar än på nyhetsförmedling.
Det som framställs som en nyhet är att såväl Sjöstedt som Dinamarca kandiderar till ordförandeposten, vilket är väl bekant. Kryddan är etiketterna: Sjöstedt tillhör ”förnyarfalangen”, Dinamarca är ”mer konservativ”, beskrivningar som smygs in i löpande text som allmängods, utan förklaring eller argumentation.
Sedan har vi den berömda Källan, det vill säga någon inom V som leker viskleken och blir citerad. Enligt Källan handlar Splittringen om jantelag och förändringsrädsla och om en ”grupp” som inte vill ”ta in folk utifrån”.
Som tur är har Politik och poesi också en källa. Den sorlar och porlar om att de här visklekarna uppstår hos patetiska föredettingar som aldrig riktigt kommit över sin lust att i rent självhävdelsebegär hacka på partiet och som antagligen är för klena i ryggraden för att delta i en saklig debatt där de ludna, lena mottagaröronen saknas.
Detta kanske inte alls är sant. Men det är ju inte Aftonbladet heller.
måndag, oktober 03, 2011
Enklare jobb...
Stockholmsvänstern har skrivit berömvärt på Newsmill.
Arbetsgivarförbunden har uttalat att ”enklare arbeten” förstås ska ha lägre lön, och att det ofta är kvinnor som har dessa ”enklare” jobb. Vänsterpartisterna ifrågasätter vad ett enklare arbete är, och vem som ska förmås att utföra det.
Varför skulle det vara enklare att ta hand om barn och gamla?
Varför ger en gymnasieutbildning till barnskötare lägre lön än en lika lång utbildning till elektriker?
Vänsterpartisterna konstaterar att det är färre som söker till gymnasiets vård- och omsorgsprogram idag än på 1980-talet, och frågar spetsigt: ”Beror det på att det är ett allt för enkelt arbete med allt för hög lön?”
Vilka ska ta hand om barn, gamla och sjuka? Är det verkligen okvalificerad, lågavlönad personal som ser jobbet som ett genomgångsarbete som är bäst på att leka, vårda, trösta, lindra och stötta oss?
Arbetsgivarförbunden har uttalat att ”enklare arbeten” förstås ska ha lägre lön, och att det ofta är kvinnor som har dessa ”enklare” jobb. Vänsterpartisterna ifrågasätter vad ett enklare arbete är, och vem som ska förmås att utföra det.
Varför skulle det vara enklare att ta hand om barn och gamla?
Varför ger en gymnasieutbildning till barnskötare lägre lön än en lika lång utbildning till elektriker?
Vänsterpartisterna konstaterar att det är färre som söker till gymnasiets vård- och omsorgsprogram idag än på 1980-talet, och frågar spetsigt: ”Beror det på att det är ett allt för enkelt arbete med allt för hög lön?”
Vilka ska ta hand om barn, gamla och sjuka? Är det verkligen okvalificerad, lågavlönad personal som ser jobbet som ett genomgångsarbete som är bäst på att leka, vårda, trösta, lindra och stötta oss?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)