Guzz åkte in i Svenska akademiens ordlista och budoar åkte ut. Även om jag säger budoar något oftare än jag säger guzz känner jag mig inte hotad för det. Men i vårens DN pågick en hetsig debatt om vilka ord som bör användas (oavsett vilka ord som faktiskt används). Det handlade dels om vilka ord som är rätt, dels om nyttan av att använda rätt ord.
Debatter där god smak blandas ihop med nyttoaspekter är a priori skumma. Men skumrasket klarnade när jag hörde en forskare från Södertörn säga att man kan lägga Bourdieu över debatten om ”blattesvenskan” och se vad det handlar om. Jag önskar att jag hade sagt det själv, men är tacksam för varje puff i rätt riktning.
Språkkamp - kulturkamp - maktkamp.
De som har makt, har också makt att definiera.
De som har makt att definiera, definierar gott språk, god kultur, god smak.
De som saknar makt talar i och för sig svenska, men eftersom de redan är utkategoriserade saknar det betydelse om de talar väl, illa eller inte alls.
Ta exemplet med tidskriften Gringo. Den har kallats Sveriges roligaste. Den har också beskyllts för att vara gjord av ett gäng uppkomlingar som kan skriva standardsvenska men väljer att inte göra det för att tjäna pengar på det.
Man kan tycka vad man vill om innehållet i Gringo. Man kan också tycka vad man vill om driften att tjäna pengar. (Likaså kan man tycka vad man vill om det faktum att den driften är acceptabel hos somliga men inte hos andra.) Men oavsett vad man tycker är det viktigt att se vad Gringo gör. De för kulturkamp. Kampen om makten över språket.
”Men det är viktigt att tala god svenska så man kommer in i samhället?” brukar det låta. Som om det inte funnes flera arenor, klasser; fält.
Så som samhället nu ser ut är det ett gott råd för individen att försöka låta som alla andra för att få vara med alla andra. Eftersom samhället ser ut som det gör är det ett gott råd för kollektivet att ge sig in i kulturkampen. Alla måste inte låta likadant.
Just guzz och budoar är för övrigt goda exempel på kulturkamp genom seklerna - eftersom inget av orden är ”svenskt”.
torsdag, november 23, 2006
tisdag, november 21, 2006
Man föds inte till idiot
I en utmärkt artikel i Flamman beskriver Magnus E Marsdal några orsaker till Fremskrittspartiets framgångar bland norska arbetare. Med exempel från både Norge och USA visar han att folk (naturligt nog) föredrar politiker som inte på ett nedlåtande vis ”tror sig smarta”. Arbetarklassen hyser ingen respekt för den verkliga eller självutnämnda kultureliten, som mest verkar vara irriterande.
Marsdals bedömning är nog riktig. Saknar jag något är det frågan om vad detta står för och vad som kan göras åt det. Eller är det bara bra, det genuina folkliga föraktet mot kultur - och homosexualitet som på något vis ingår?
Här i Sverige har jag ibland hört ett triumferande tonfall, ett ”där fick ni!” Men varken rasism eller antiintellektualism blir förnuftiga ståndpunkter bara för att delar av arbetarklassen intar dem. Att kalla Fremskrittsväljarna för idioter (som exemplifieras i Marsdals artikel) är naturligtvis både föraktfullt och kontraproduktivt. Man kan utan invektiver insistera på att de tagit miste.
Men om tendensen som Marsdal påvisar stämmer, om det finns något klassbetingat i ändamålslösa beteenden som att avfärda alla man ogillar med skuld-via-hopbuntning, att fnysa åt varje ny idé och att skylla sitt elände antingen på dem som har det sämre eller på medelklassens sushi-snusk - då innebär det inte en välförtjänt spark i baken åt högfärdiga 08:or, utan är ett dystert tecken på hur reflektion över orsak-verkan försummas i skola och media.
För att travestera de Beauvoir: man föds inte till idiot, man blir det. För både vita och svarta gäller att när vi ställs utanför beslut som angår oss, föds motstånd genom tröghet. Men arbetarklassen är inte ödesbestämd till inskränkthet. Det går mycket väl att resonera rationellt och humanistiskt samtidigt som man tjänar sitt bröd i sitt anletes svett. Lättare går det med ett fackligt eller politiskt engagemang som ger sammanhang. Därför gör blockpolitikens utslätning och undermineringen av facken större nytta för högerextremisterna, än en handfull intellektuella som verkar mot diskriminering.
Marsdals bedömning är nog riktig. Saknar jag något är det frågan om vad detta står för och vad som kan göras åt det. Eller är det bara bra, det genuina folkliga föraktet mot kultur - och homosexualitet som på något vis ingår?
Här i Sverige har jag ibland hört ett triumferande tonfall, ett ”där fick ni!” Men varken rasism eller antiintellektualism blir förnuftiga ståndpunkter bara för att delar av arbetarklassen intar dem. Att kalla Fremskrittsväljarna för idioter (som exemplifieras i Marsdals artikel) är naturligtvis både föraktfullt och kontraproduktivt. Man kan utan invektiver insistera på att de tagit miste.
Men om tendensen som Marsdal påvisar stämmer, om det finns något klassbetingat i ändamålslösa beteenden som att avfärda alla man ogillar med skuld-via-hopbuntning, att fnysa åt varje ny idé och att skylla sitt elände antingen på dem som har det sämre eller på medelklassens sushi-snusk - då innebär det inte en välförtjänt spark i baken åt högfärdiga 08:or, utan är ett dystert tecken på hur reflektion över orsak-verkan försummas i skola och media.
För att travestera de Beauvoir: man föds inte till idiot, man blir det. För både vita och svarta gäller att när vi ställs utanför beslut som angår oss, föds motstånd genom tröghet. Men arbetarklassen är inte ödesbestämd till inskränkthet. Det går mycket väl att resonera rationellt och humanistiskt samtidigt som man tjänar sitt bröd i sitt anletes svett. Lättare går det med ett fackligt eller politiskt engagemang som ger sammanhang. Därför gör blockpolitikens utslätning och undermineringen av facken större nytta för högerextremisterna, än en handfull intellektuella som verkar mot diskriminering.
söndag, november 19, 2006
Gnuggministern
Hörde Björklund vs. Baylan i P1 häromdagen, men ingen vann. Båda ville skolan väl men var mer upptagna av att hacka på varandra än att diskutera den. Upprinnelsen till debatten var Skolverkets nog så intressanta resultat om flickors bättre betyg, elitklasser och segregation.
Björklund menade att speciallärarna har ”tagits bort” ur skolan. Det stämmer inte riktigt. Specialpedagoger, vilket de idag är, har en alldeles utmärkt utbildning och ska därför ha något högre lön. Alltså är de svåra att anställa i budgethållartider. Särskilt på skolor med vikande elevunderlag, förstås. Det är flera regeringar som borde ha kunnat räkna ut det, om en ensam rektor kan via en vanlig excelkalkyl.
Det är bra att Björklund vill ha fler specialpedagoger. Men dåligt att han inte vet vad de gör. ”Extra gnuggning för barn som har lite svårt att hänga med”, så formulerade ansvarig minister uppgiften. Den uppgift som går ut på att finna optimal arbetsmiljö, inlärningssituation och stimulans för det unika barnet, liksom att handleda kolleger, lösa konflikter, leda samtalsgrupper, möta oroliga föräldrar och göra kvalificerade bedömningar om andra insatser.
Men Björklund envisas med att det rör sig om om ett träningspass enligt metoden mera-av-detsamma. En av utbildningsvärldens utnötta klassiker som möjlligen fungerar på hundar.
”Extra gnuggning” avslöjar en statisk kunskapssyn, där läraren håller i kunskapsklumpen och överräcker den åt barnen, varvid somliga tar för sig. Somliga gör det inte, och i dessa små objekt och måltavlor måste kunskapen gnuggas in. Helst under ännu längre tid av det som de redan tröttnat på.
Kunskap = kunna + skapa. Det är barnen som ska arbeta, pedagogerna som ska ge dem inspiration och verktyg för det. Om jag trodde på gnuggmetoden skulle jag köra Ariel ultra på Björklund tills han minns det.
Ministern oroade sig också för att de duktiga barnen hålls tillbaka och måste vänta eftersom socialdemokraterna vill göra alla lika. Dock står det i den läroplan som partierna är överens om att varje barn ska mötas av uppgifter på sin nivå. Det är ett svårt men tydligt uppdrag som jag till fullo ställer upp på. Utom i skeptiska stunder. Då tänker jag att färdigheten att vänta tills alla har fattat är precis vad begåvade barn måste lära sig. Utan den får man nämligen ett litet helsike i framtiden.
Björklund menade att speciallärarna har ”tagits bort” ur skolan. Det stämmer inte riktigt. Specialpedagoger, vilket de idag är, har en alldeles utmärkt utbildning och ska därför ha något högre lön. Alltså är de svåra att anställa i budgethållartider. Särskilt på skolor med vikande elevunderlag, förstås. Det är flera regeringar som borde ha kunnat räkna ut det, om en ensam rektor kan via en vanlig excelkalkyl.
Det är bra att Björklund vill ha fler specialpedagoger. Men dåligt att han inte vet vad de gör. ”Extra gnuggning för barn som har lite svårt att hänga med”, så formulerade ansvarig minister uppgiften. Den uppgift som går ut på att finna optimal arbetsmiljö, inlärningssituation och stimulans för det unika barnet, liksom att handleda kolleger, lösa konflikter, leda samtalsgrupper, möta oroliga föräldrar och göra kvalificerade bedömningar om andra insatser.
Men Björklund envisas med att det rör sig om om ett träningspass enligt metoden mera-av-detsamma. En av utbildningsvärldens utnötta klassiker som möjlligen fungerar på hundar.
”Extra gnuggning” avslöjar en statisk kunskapssyn, där läraren håller i kunskapsklumpen och överräcker den åt barnen, varvid somliga tar för sig. Somliga gör det inte, och i dessa små objekt och måltavlor måste kunskapen gnuggas in. Helst under ännu längre tid av det som de redan tröttnat på.
Kunskap = kunna + skapa. Det är barnen som ska arbeta, pedagogerna som ska ge dem inspiration och verktyg för det. Om jag trodde på gnuggmetoden skulle jag köra Ariel ultra på Björklund tills han minns det.
Ministern oroade sig också för att de duktiga barnen hålls tillbaka och måste vänta eftersom socialdemokraterna vill göra alla lika. Dock står det i den läroplan som partierna är överens om att varje barn ska mötas av uppgifter på sin nivå. Det är ett svårt men tydligt uppdrag som jag till fullo ställer upp på. Utom i skeptiska stunder. Då tänker jag att färdigheten att vänta tills alla har fattat är precis vad begåvade barn måste lära sig. Utan den får man nämligen ett litet helsike i framtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)