Vems trovärdighet?

Nu har den bisarra uppgiften om att riksdagen ändrar sina egna regler i början av en skandal tagits upp, om inte på nyhetsplats så i en väl placerad debattartikel. Det är Suhonen som har åtskilligt att säga om de inre striderna i socialdemokratin. Han tar också upp medias besynnerliga spel kring förtroende, där ett avgångskrav i sig blir till argumentet för avgång. Därtill nämner han riksdagsförvaltningens agerande:
”I själva verket visade det sig inte finnas några regler alls utan olika praxis där principen om ’halva hyran vid samboskap’ formulerades först den 10 oktober när uppgifterna, helt plötsligt och som av en händelse kom upp på riksdagens hemsida.”

Media, gör er plikt. En inte längre anonym källa har påtalat ett missförhållande. Gräv där ni står, om det så är upp till halsen i er egen skit!

Sedan träder hen äntligen fram - den hederliga journalisten! Det är dags att återupprätta trovärdigheten, och då snackar vi inte politikernas utan resterna av den mediala.
Henrik Eriksson ställer krav på sina kolleger: ansvarstagande, integritet, källkritik - kanske till och med kvalitet ska efterfrågas. Skallet mot Juholt och fjäsket för hovet har så att säga samma (anti)journalistiska upplägg.
”Anonyma källor är otroligt viktigt för journalistiken och det är därför ännu viktigare att de inte missbrukas för illa underbyggda nyheter eller litas blint på för lättvindigt”, skriver Eriksson, och föreslår till exempel att skribenten ställer den enkla frågan: Vem tjänar på dethär?

Tidningar som inte klarar att uppge rätt ålder på en sommarkatt, som spår väder så det liknar rysk roulett, som proklamerar landssorg när en boll gått åt fel håll och pockar på intresse för ett stackars foster som ockuperat Haga slott - hur vågar de använda ord som trovärdighet och förtroende?
Därför att ingen kan stoppa dem, förstås.

Homo politicus är inne på samma linje: "Jag kastar gärna den första stenen i detta fall: Avgå Jan Helin! Avgå Lena Mellin!"

Idag lördag återger SvD vad Juholts advokat har att säga om riksdagsförvaltningens regelverk. Nämligen att det inte alls är klart och tydligt. Att ingenting går att bevisa med stöd av detta. Men ifråga om mysteriet med den manipulerade hemsidan är det tyst.
Fotolasse förklarar hur den kunnige enkelt kan se att reglerna uppdaterades efter hand.
Avlönade journalister kan uppenbarligen inte klara en sådan sak.

Ingen idé att skriva nytt inlägg, inte med det fåtal läsare som Politik och poesi lockar. Bättre att länka till Homo politicus som med skärpa fullföljer ärendet.

Förhäxat uppdrag

Är det tillåtet att vara S-ledare? frågar sig Kajsa Ekis Ekman i en utmärkt text om drevet som psykologisk krigföring. Omoraliska politiker har varit en börda för medborgarna i alla tider - ett helt nytt och mycket mer lömskt problem är de privata mediernas makt över politiken.

För övrigt är frågan inte utredd om vilken grad av omoral Juholt har uppvisat. I ett inlägg på Approximationer får vi reda på att riksdagsförvaltningens information om ”regelverkets tillämpning” ändrades efter det att misstankarna mot Juholt kommit upp! Så sent som i juni i år fanns där inga regler för samboende. Hallå - detta är ett SCOOP!

Kanonerna fortsätter mullra. Lögn och svek, flykt och kris, skriker löpsedlarna. Ingen journalist är modig nog att gräva vidare i uppgiften om den högst situationsbundna regeltolkningen.
Nyheter som inte passar in, får inte komma fram.

Om det sedan visar sig att Juholt skulle vara oskyldig, får han då upprättelse? Nej, enligt medias experter är han rökt i alla händelser. Hans förtroende har fått skador som inte går att reparera.

Att vara ledare inom arbetarrörelsen är som att vara lärare i Defense against the dark arts på Hogwarts. Av hämndlystnad och förstörelselusta är uppgiften förhäxad. Ingen blir kvar.

Så nej, det är inte tillåtet att vara S-ledare.
Men det är tillåtet att tillfoga människor oläkliga skador.

Varning för antipolitik

Greider skriver starkt i Dalademokraten om hur gamarna cirklar över Juholt. Det är inte ett klumpigt försök till ursäkt eller någon lånsökt konspiration. Vi är nog alla överens om att tecknen tyder på att Juholt betett sig fruktansvärt illa, och de som har störst anledning att vara bedrövade är andra socialdemokrater.

Men Greider sätter in agerandet i ett sammanhang. En arbetarrörelse som självgott lät sig smälta samman med eliten tillägnade sig alla dess olater, tills det idag knappast finns någon folkrörelse kvar. Den som en gång var basen och kunde ställa moraliska krav på dem som de givit sitt förtroende.

Juholt tycks ha utnyttjat sin bostad för två personer, varav den ena borde ha betalat halva hyran. Det kan sluta med hans avgång och skapa nya problem för socialdemokratin.
Men media utövar en sorts antipolitik när ena kvällstidningen frågar fem medborgare: ”Tycker du att staten ska betala riksdagsledamöters boende?”
Det tycker de naturligtvis inte. De fick ju inte följdfrågan: ..eller tycker du att endast de rika ska ha möjlighet att ägna sig åt politik och kunna ha en plats i Sveriges riksdag? Tycker du förresten att bostadsmarknaden i Stockholms innerstad är rimlig?

Det finns åtskilliga brännande principer, villkor och strukturer att ifrågasätta, men Greider skriver briljant om den förborgerligade offentligheten, där vi ser på ledare som privatpersoner - om hon lik mig, om jag kan lita på honom?
I och med detta blir förlorarna ”de rörelser som vill omgestalta samhället i mer jämlik riktning, eftersom en sådant projekt förutsätter att man ser längre än till den enskilde individen”, påpekar Greider.

Borgerliga politiker verkar aktivt för att begränsa politikens beslutandesfär. De ser politik om någonting konstlat utanför människan, som ska skyddas ifrån den.
Antipolitiken är till sin natur borgerlig, och media har sedan länge spelat med i detta. Det som en gång kallades granskning och uppkäftighet har idag förtunnats till fjäskande för borgerligheten, vars förespråkare av media upphöjs ”till ett slags experter höjda över politiken” som Greider skriver.