Bygatan, nu

Måste återgå till Sune Jonsson, som jag skrev om den 16 maj: "Den som går med korna längs bygatan gör det i ett oändligt nu". I denhär byn i Dalarna försvann mjölkkorna för knappa 20 år sedan. EU krävde större och större besättningar, och mjölkbönderna fann sig en dag häpet och alienerat stå och stirra på 120 anonyma djur med datorchip i örat och miljonamorteringar för fähusen.
Vi går inte med korna längre - men korna går med oss. Det blev möjligt med biffuppfödning. Djuren är vildare, inte lika snälla, men de håller markerna öppna åt oss. Än är det inte dags att ge upp för granen, hur mycket det än skulle glädja EU.

I Västerbotten avfolkades hela byar. Här där avstånden är kortare är det möjligt att leva på och av varandra. Det ena lilla företaget ger underlag åt det andra och tillfällig anställning åt grannen under en omställningsperiod. Jordbruket sköts på deltid. Det är ingen idyll, men det går med hårt arbete och mycken list.

Nu börjar byggnaderna bli problemet. Med allt annat slitjobb är det svårt att hålla de stora mangårdshusen och ladorna i stånd. Visst - det är rimligt att påpeka att det är orimligt att hushåll på 1-2 personer lever i luftiga träbyggnader om upp till åtta rum, men inställningen att man betalar av på sin boendestandard med eget hantverk är självklar och underförstådd. Husen byggdes ju för en helt annan familjetyp - sex barn och svärföräldrarna i köket oppa. Men idag står och faller den kulturhistoriskt värdefulla byggnationen med övertidsarbete, en svår förlossning eller reumatism. Och av allt som har med saken att göra, så inte är det fastighetsskatten!

För att rädda bygatan till ett oändligt nu krävs överblickbar och säker försörjning för folket på landsbygden. Annars är det bara kamera som återstår.

Alhanko, fotbollen och vi

Jag lovar, jag hade inte tänkt göra det. Jag hade inte tänkt ta upp de nationalistiska aspekterna på fotbolls-VM. Men det var inte jag som började! Det var en vän till mig som mitt i VM generöst erkände: inte bryr hon sig om fotboll. Hon är bara nationalist.

Precis som jag misstänkte. Varför skulle annars svenskarna envisas med att engagera sig personligen i något som vare sig angår dem eller fungerar. Det är ingen som blir vackrare eller gladare eller klokare om Sverige plockar några fotbollspoäng, ändå diskuterar seriösa journalister vad ”vi” har gjort och folk tjoar framför teven med flagga på balkongen.

Sitter jag och ”hejar på Sverige” när det är balettävlingar? Rena idiotin, om inte Sverige skickat de bästa dansarna. Detta har hänt ibland, dock aldrig mer så eftertryckligt som när Alhanko & Segerström sopade scenen med motståndet i EM i Varna för tjugo år sedan. Men det roliga i balettävlingar är att se om domarna och jag är överens. Vem är den bästa dansaren, var finns den bästa skolningen? Hur ska teknik, utstrålning, renhet, stilkänsla, musikalitet osv vägas samman?

Visst finns det sådana fotbollsentusiaster. Såna som vill se den häftigaste fotbollen oavsett färg på tröjorna. Men de flesta är bara nationalister. Och då har ”vi” ändå inte gjort någonting som helst! Ja, iallafall har då inte jag påverkat det svenska landslagets framgång eller brist därpå. Inte coachat Alhanko heller, tyvärr.

Intressant & känsligt

Följde en tidningsdebatt mellan två arkitekter om hur den nutida staden bör se ut. Eftersom jag just skrivit en valbroschyr om att ”en stad är sina medborgare” var det intressant att se vad arkitekterna tycker att den är.

Den ene var förespråkare för den kvartersstaden. Alltså vanliga gator med vanliga hus och gårdar och butiker emellan. Den andre utdömde kvartersstaden som unken modernism. Han ville ha den perifera staden med rader av låghusbebyggelse som pärlband mellan köpcentra och affärsparker. Lite Los Angeles, lite mardröm, lite för dem som föredrar att köra bil framför att bo. Men frågan är om det överhuvudtaget är en stad?

Att planera staden för medborgarnas behov låter sig sägas i en tättbebyggd och tämligen färdig småstad, som den jag bor i. Att planera något som inte finns för framtida medborgares hypotetiska behov är naturligtvis svårare. Men ändå. Jag trodde den perifera staden var ett misstag! Något som uppkommit på trots mot bekvämlighet och god smak, endast som ett sista försök att krama lite mer vinst ur överblivna markbitar.

Oavsett våra valbroschyrer är staden faktiskt mer än sina medborgare. I gamla städer har stenläggning, husanhopningar, parker och genomströmning ackumulerat en egen kvalitet. Staden ska formas av medborgarna, men den har sina egna behov och formar också oss. Det är därför stadsplanering är så intressant. Och så känsligt.

Välgrundad rädsla, välkänd kamp

En osedvanligt pratig och banal blogg finner jag hos Lotta Gröning. Hennes förströdda anmärkningar om Almedalen uppblandade med småprat om islandshästar motsvarar inte min uppfattning om hur man kvalificerar sig som politisk kommentator och demokratigranskare (vilket hon lär ska vara).

En kommentar som fångar intresset är dock den om Nationaldemokraternas framträdande i Visby: "Alla såg dem, men ingen ville se dem. Hur tacklar vi rasism? Med tystnad och förhoppningar om att de ändå inte syns. Märkligt egentligen att vi är så rädda."

1. Det är inte märkligt att känna rädsla inför högerextremism och fanatisk nationalism. Det är en historiskt välgrundad slutsats.
2. Det är inte rädsla som motiverar ignorerandet av högerextremister. Det är ett val av utgångspunkt för meningsfull politisk diskussion.
3. Hur tacklar vi rasism? Har Gröning någon uppfattning?

Eftersom Gröning tidigare i sin blogg gnällt över att de politiska budskapen är så väl kända, likadana från år till år är det beklagligt att jag måste plåga henne ytterligare genom att konstatera: Rasism tacklas genom vidgad demokrati, upprepat förankrande av mänskliga rättigheter inom alla samhällsinstanser, samt arbete och välfärd för var och en.