Språkspel

Larsmo skriver om “språkspel”. Hur, enligt Wittgenstein ett litet antal begrepp börjar användas på ett särskilt sätt inom en grupp, tills det är lagkänslan som ger orden deras mening.
Extremhögern använder språkspelet för att exempelvis sätta samman migration med ord som mass- och -strömmar, och Larsmo varnar med rätta för att sådana betydelseförskjutningar kan forma det offentliga samtalet.

Men språkspelet används av alla, inklusive av dem som har makten. Skickliga språkspelare har bestämt att det är förfärligt att vara kommunist, och till sitt förfogande har de staber av tjänstemän som sätter samman ersättning med bidrag med beroende med fusk...

“Språket banar väg för massmord” varnar Larsmo. Det är tveksamt om språket verkligen har denna tungt aggressiva funktion. Men språket styr tanken, och det måste vi vara medvetna om – sedan är frågan om vi ska bli skickliga språkspelare eller avstå från den manipulativa retoriken.

En annan varning från Larsmo: “På nittiotalet ville vi inte benämna det rasistiskt” – han menar våld, demonstrationer och mord. Observera här det lågmälda bruket av “vi”, vilket också är ett slags språkspel. Finns gruppen “alla vi” som var lika skygglappade? Nej Larsmo, vi var ganska många som kunde urskilja rasism även på 90-talet. Det gjorde vi på konferenser i billiga skolmatsalar och i upprörda brev till våra politiska företrädare, men några medspelare i vårt språkspel fick vi inte!
Frågan är om vi ens idag har medspelare i tillräcklig utsträckning. Fortfarande avråds vi från att kalla sverigedemokrater för rasister då de bara är obildade och förvirrade, och att säga rasist till någon har blivit en anklagelse – mot den som säger det, alltså, som anklagas för att hindra en förstående debatt och stänga folk ute.
Hur förstående hjälper det att vara? Slutar en rasist då???

En annan intressant artikel kommer från Lööw som väl beskriver risken med fanatiker av alla de slag. En av de som kommenterar Lööw skriver att vi inte kan ha en “multikultur bestående av sekulariserade kristna nordbor och muslimer oavsett hur sekulariserade. I vart fall inte förrän vi skapat en gemensam värdegrund att stå på. Vilket vi endast får om vi tar bort islam.”
Apropå fanatiker och hur de använder språket. Här i ett försök att korpa åt sig hela värdegrunden och peka ut en motståndare.

Men den gemensamma värdegrunden finns. Den heter FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Använd den!

Läs också Eva-Britt Svensson, V, som har lite koll på läget i Europol

Brunblått, farmor och civilisationen

Här följer några utdrag ur vilken brunblåblogg som helst:

“Svenskfientlighet. En viktig fråga som diskuteras alltför sällan.”
Det kanske är som med bruket av semikolon eller tron på återfödelse, vilka också diskuteras ganska sällan. Vi som gärna skulle göra det oftare får nog finna oss i att de inte är särdeles viktiga.

“Mitt arbete för Sd är en kamp för den västerländska civilisationen.”
Hur går det då med kampen för mänsklighetens överlevnad, oavsett väderstreck?

“Jag ser muslimska kvinnor i hucklen som kräver att få sprida islam.”
Min farmor bar huckle och spred kristendom så gott hon kunde. Det gick väl sådär. Men hennes bristande framgång kan jag inte se som:

“En brokig skara människor förenade i sitt hat mot vår civilisation.”
För att spela dethär spelet måste vi tydligen vara överens om vems civilisation?

Farmor, med huckle och allt, är en del av vems civilisation. Exempelvis: Hon fann det som var bättre än det som ska bli, men inte lika bra som det som hade varit. Hon ogillade främlingar, och självfallet gav hon inga skäl för sina åsikter, för hon hade inga. Inga andra skäl än hur det hade varit.
Hennes civilisation var sockenkyrkan, och hon kände det som att den stod eller föll med hur hallonen plockades in eller hur väl kakelugnsluckorna putsades.

Sockenkyrkan står kvar, farmor förutan. “En brokig skara människor” sitter stundom där, eftersom de söker skydd och får förbön.
Såpass fungerar till och med farmors usla civilisation.
Civilisationen är vad de brokiga människorna hoppas på, oavsett väderstreck. I dethär väderstrecket kan vi kalla den kristen eller upplysningsrationell.

Då är det inte särskilt civiliserat om några självutnämnda korsriddare säger att det är "svenskt" eller "västerländskt" att låta folk gå i döden.

Nyhetsvärdering

Eftersom alla i hela mediasvängen för närvarande tycker ungefär som Politik och poesi, vilar min uppgift. Du kan läsa Esbati istället.

Eftersom denna uppkoppling saknar all effektivitet kan jag inte länka till Hammargren som också skriver bra: “När terroristen heter Anders, är blond och kristen, förväntar sig ingen att kyrkliga ledare i Skandinavien ska ta offentligt avstånd från hans hatideoogi och illgärningar.”
Men i kommentarer på webben ser jag att det är självklart, eftersom alla vet att kyrkan inte står för sådant!
När självmordsbilen exploderade i Stockholm gick heta linjen till åtminstone tre muslimska företrädare. Sedan stod det på nyhetsplats att de tar avstånd.

Det är detdär med kontexten, igen. Den kontext vi vuxit upp med och inandas; det är en självklarhet att kristendomen ogillar mord, det är en nyhet att islam gör det.

Ännu en ouppkopplad kommentar: SvD:s förstasida visar med ett stort foto att Sverigedemokraterna är här för att stanna. Inuti papperstidningen fanns en ambitiös artikel om hur besvärligt det lilla högerextrema partiet bör ha det nu efter ett högerextremt massmord. Men Åkesson tror inte att det blir så besvärligt.
Jag skulle inte heller oroa mig i hans situation. När man bemöts med en seriös, välgrundad kritisk granskning har man som litet och illa uppskattat parti inte mycket att gnälla om.