Idag fanns en sedelärande berättelse i morgonbladet. Berättelsen om hur det går för det lokala näringslivet när internationella storbolag släpps lösa. Politik och poesi har tagit upp det tidigare, och Fotolasse redogör för hela historien om hur det gått för de förortscentrum som Boultbee tilläts köpa när borgarna i stadshuset spelade krypkasino med vår gemensamma egendom.
Fotolasse hänvisar också till Skytte, som har en kolumn skräckpropaganda om hur illa det skulle ha gått om de rödgröna vunnit valet, en text som i många stycken är pinsam. Men det allra tråkigaste är faktiskt att Skytte har fiskat upp ett förmodligen autentiskt exempel på hur makt går före ideologi hos, i detta fall, socialdemokraterna. Skytte redogör för ett teveinslag där journalisten frågade hur Sahlin kan säga att det var fel på den politik som hon bara några veckor tidigare gått till val på, och S’ tidigare kommunikationschef svarade: Därför att man förlorade valet.
Att den politik som vinner val på något vis skulle vara ”rätt” politik är en ohygglig slutsats som kan göra vem som helst till rikskansler.
Borgarna har vunnit valet i Stockholms stad flera gånger i sträck. Därför är det rätt att de styr staden. Men blott därför, är det inte rätt att de låter skinna folket i förorterna.
lördag, november 20, 2010
torsdag, november 18, 2010
Legitimerad läxutdelare ett flumyrke
- Vet du vad kvart över heter på engelska, frågade den lilla flickan på pendeltåget.
- A quarter past, sa henne mor, och kom sen på: Men gud, du hade ju klockan i LÄXA!
- Jag vet, suckade flickan olyckligt.
Mor och dotter såg på varandra, ett utbyte av trötthet och bekymmer. En dålig dag hade bara börjat.
Vad var de så oroliga för? Att den lilla inte kan hålla reda på tiden när hon kommer till England? Inte alls. De var oroliga för LÄXAN. Fröken kan bli arg och flickan kanske inte blir godkänd i kärnämnena plikt, flit och gott minne.
Utbildningsmajoren skulle ha sugit i sig deras dystra blick som en frukostmazarin.
I senaste numret av Grundskoletidningen skriver Maja Keszei att vi måste granska läxorna. Deras tilltänka och verkliga betydelse för barnens studier, deras utformning och status, framför allt frågan om deras berättigande.
Läxan är som bekant inte valfri för eleven. Den skrivs till och med in i åtgärdsprogram för barn som redan fått svårigheter (exempelvis med läxorna). Många familjer säger att läxor stressar sönder deras privatliv och ökar konflikterna hemma. Men somliga kan lösa problemet genom att köpa läxhjälp med statligt rut-avdrag. Trots att det är lag på att skolan ska vara kostnadsfri för alla kan man betala för privat hjälp med den obligatoriska undervisningen.
Barn som går i grundskola är inte skyldiga att arbeta mer än högst åtta timmar per dag och inte över helger eller skollov (nya Skollagen 7 kap 17§). Sex timmar borde sannerligen räcka, men inte ens åtta timmar räcker till när pedagogerna tar sig rätten att förlänga arbetsdagen genom att ge hemuppgifter.
Uppgifter, måste vi då understryka, vars värde ingenstans finns belagt i forskningen. Ingen vetenskapare har fastslagit att läxor är den bästa lärometoden. Ingen teoribildning finns om hur läxor ska ges, och när och av vilken typ.
Läxor är en stående ingrediens i barns utbildning. Men inte för att de är erkänt överlägsna. Läxor finns därför att de är oupplösligt infattade i vår schablonbild av vad skola ska vara.
Lite mer vetenskaplighet och lite mindre det-säger-alla-flum skulle både barn och personal i den svenska skolan vinna på. Istället slänger borgarna ur sig förslag som går ut på att det ska höras mycket!
Lärarlegitimation är ett förslag som såg ut som bara en i raden majorens muskelspänningar i skolans mest avlägsna korridorer. Därför är denna debattartikel en stark ögonöppnare: Det håller inte att jämföra läraryrket med läkaryrket. Förutsättningarna är för olika, pedagogik är inte medicin. De nya lärarna kommer att få hanka sig fram på vikariat tills de finner en lämplig introduktionstjänst som kan legitimera dem. Detta höjer på intet vis yrkets status.
- A quarter past, sa henne mor, och kom sen på: Men gud, du hade ju klockan i LÄXA!
- Jag vet, suckade flickan olyckligt.
Mor och dotter såg på varandra, ett utbyte av trötthet och bekymmer. En dålig dag hade bara börjat.
Vad var de så oroliga för? Att den lilla inte kan hålla reda på tiden när hon kommer till England? Inte alls. De var oroliga för LÄXAN. Fröken kan bli arg och flickan kanske inte blir godkänd i kärnämnena plikt, flit och gott minne.
Utbildningsmajoren skulle ha sugit i sig deras dystra blick som en frukostmazarin.
I senaste numret av Grundskoletidningen skriver Maja Keszei att vi måste granska läxorna. Deras tilltänka och verkliga betydelse för barnens studier, deras utformning och status, framför allt frågan om deras berättigande.
Läxan är som bekant inte valfri för eleven. Den skrivs till och med in i åtgärdsprogram för barn som redan fått svårigheter (exempelvis med läxorna). Många familjer säger att läxor stressar sönder deras privatliv och ökar konflikterna hemma. Men somliga kan lösa problemet genom att köpa läxhjälp med statligt rut-avdrag. Trots att det är lag på att skolan ska vara kostnadsfri för alla kan man betala för privat hjälp med den obligatoriska undervisningen.
Barn som går i grundskola är inte skyldiga att arbeta mer än högst åtta timmar per dag och inte över helger eller skollov (nya Skollagen 7 kap 17§). Sex timmar borde sannerligen räcka, men inte ens åtta timmar räcker till när pedagogerna tar sig rätten att förlänga arbetsdagen genom att ge hemuppgifter.
Uppgifter, måste vi då understryka, vars värde ingenstans finns belagt i forskningen. Ingen vetenskapare har fastslagit att läxor är den bästa lärometoden. Ingen teoribildning finns om hur läxor ska ges, och när och av vilken typ.
Läxor är en stående ingrediens i barns utbildning. Men inte för att de är erkänt överlägsna. Läxor finns därför att de är oupplösligt infattade i vår schablonbild av vad skola ska vara.
Lite mer vetenskaplighet och lite mindre det-säger-alla-flum skulle både barn och personal i den svenska skolan vinna på. Istället slänger borgarna ur sig förslag som går ut på att det ska höras mycket!
Lärarlegitimation är ett förslag som såg ut som bara en i raden majorens muskelspänningar i skolans mest avlägsna korridorer. Därför är denna debattartikel en stark ögonöppnare: Det håller inte att jämföra läraryrket med läkaryrket. Förutsättningarna är för olika, pedagogik är inte medicin. De nya lärarna kommer att få hanka sig fram på vikariat tills de finner en lämplig introduktionstjänst som kan legitimera dem. Detta höjer på intet vis yrkets status.
måndag, november 15, 2010
Genustrams
Socialdemokraterna är kända för sin extremt starka lojalitet och uppbackning av ledare. Hur kunde de vara så kallsinniga gentemot Sahlin? Jo, jämfört med tidigare ledare har hon en egenskap som är oerhört provocerande: hon är kvinna.
Då är det tunt med uppslutningen.
Palme var arrogant, Carlsson tråkig och Persson dryg. Men de hade alla sina fanklubbar, sina ”pojkar” som sopade upp resterna.
En kvinna som utmanar män måste, i likhet med Thatcher, förklä sig till pansarvagn för att männen omkring ska härda ut. Några exempel på kvinnor som möter samma typ av motstånd som Sahlin finns i tidningen NSD. (Ja, det låter som en naziförkortning, men det är det inte. Tack till Ulla Andersson för uppslaget!)
Ohly tar upp ämnet, liksom Jöran Fagerlund, vars saftiga slutkläm lyder:
”Det ansvarsfulla för den socialdemokratiska ledningen hade varit att sluta upp bakom Mona Sahlin och säga: ’Vi sumpade valet fett och därför skall vi ta ansvar för att en rejäl valanalys görs...’”
Genustrams, säger antifeministbloggarna. Det kan man ju kalla det, fastän tvärtom. Tråkigt nog lever vi i ett samhälle som är besjälat av ett genustrams som inte ger oss lika möjligheter.
Då är det tunt med uppslutningen.
Palme var arrogant, Carlsson tråkig och Persson dryg. Men de hade alla sina fanklubbar, sina ”pojkar” som sopade upp resterna.
En kvinna som utmanar män måste, i likhet med Thatcher, förklä sig till pansarvagn för att männen omkring ska härda ut. Några exempel på kvinnor som möter samma typ av motstånd som Sahlin finns i tidningen NSD. (Ja, det låter som en naziförkortning, men det är det inte. Tack till Ulla Andersson för uppslaget!)
Ohly tar upp ämnet, liksom Jöran Fagerlund, vars saftiga slutkläm lyder:
”Det ansvarsfulla för den socialdemokratiska ledningen hade varit att sluta upp bakom Mona Sahlin och säga: ’Vi sumpade valet fett och därför skall vi ta ansvar för att en rejäl valanalys görs...’”
Genustrams, säger antifeministbloggarna. Det kan man ju kalla det, fastän tvärtom. Tråkigt nog lever vi i ett samhälle som är besjälat av ett genustrams som inte ger oss lika möjligheter.
söndag, november 14, 2010
Tack och adjö, Sahlin
Inte för att jag är någon varm beundrare av Sahlin. Men beskedet om hennes avgång är ändå ett sorgligt bevis på hur en person kan pressas att ge upp. Det är bara någon vecka sedan Politik och poesi kritiserade Sahlin när hon tillkännagav sin politiska inriktning, den som skulle bli till innehåll efter hennes aviserade linjetal i december. Nu aviserar hon istället sin avgång i mars. Vad har utspelats bakom kulisserna?
Socialdemokratins sammanbrott är inte Sahlins fel, inte valförlusten heller. Partiet kom aldrig över traumat att inte längre ha egen majoritet, och de föreföll ha behållit en irrationell tro på att dessa goda tider skulle komma tillbaka om man bara inte gjorde någonting mer än att vara socialdemokrat.
Vidare är partiet så stort och så utomordentligt genomsnittligt att de antingen de vill det eller ej spelar upp den nuvarande svenska politiska tveksamheten i megaformat.
Sahlins avgång är, förutom segern för ett systematiskt motarbetande, ytterligare en förstärkning av den dramaturgi som säger att politiken består av sina ansikten.
När du och jag kan rösta om Sahlins efterträdare på Aftonbladets förstasida är vi nere på nivån för sällskapsspel. Det vore betydligt mer intressant att veta hur partiet har tänkt.
Vem är mirakelpersonen som ska rädda landet? Har det att göra med politik, med mediadramaturgi eller med magiskt tänkande?
När Sahlins kolleger ska uttala sig ser jag, vid sidan av Mp:s Eriksson, just nu bara Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Är detta kolleger behöver hon inga fiender.
Jonas Wikström bloggar bra om eftervalsprocessen: "Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel"
Socialdemokratins sammanbrott är inte Sahlins fel, inte valförlusten heller. Partiet kom aldrig över traumat att inte längre ha egen majoritet, och de föreföll ha behållit en irrationell tro på att dessa goda tider skulle komma tillbaka om man bara inte gjorde någonting mer än att vara socialdemokrat.
Vidare är partiet så stort och så utomordentligt genomsnittligt att de antingen de vill det eller ej spelar upp den nuvarande svenska politiska tveksamheten i megaformat.
Sahlins avgång är, förutom segern för ett systematiskt motarbetande, ytterligare en förstärkning av den dramaturgi som säger att politiken består av sina ansikten.
När du och jag kan rösta om Sahlins efterträdare på Aftonbladets förstasida är vi nere på nivån för sällskapsspel. Det vore betydligt mer intressant att veta hur partiet har tänkt.
Vem är mirakelpersonen som ska rädda landet? Har det att göra med politik, med mediadramaturgi eller med magiskt tänkande?
När Sahlins kolleger ska uttala sig ser jag, vid sidan av Mp:s Eriksson, just nu bara Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Är detta kolleger behöver hon inga fiender.
Jonas Wikström bloggar bra om eftervalsprocessen: "Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel"
Att vara övertygad är inte detsamma som att ha rätt
Det är med viss fascination jag läser blogg och debatt för Vänsterpartiets framtidskommission. Det är imponerande med så många människor som vet precis vad som bör göras, åt partiet och politiken och för framtiden. Själv vet jag då inte alls.
De som har allting klart för sig kan mycket väl ha rätt. Men inte alla samtidigt. Vilket påminner mig om hur det var att sitta i programkommission med Johan Lönnroth. Vid andra mötet kom han med ett nytt partiprogram på några A4-sidor; han kunde skriva programmet själv. Givetvis kunde han det, det kunde vi allihop. Fyra sidor så-ska-det-vara är inte så svårt, men den uppgift vi fått oss ålagd var att mejsla ut programmet i en grupp, med lyhördhet för resten av partiet.
Samma svåra uppgift är vad Framtidskommissionen ska ta itu med. Jag önskar dem många givande diskussioner, fria från tvärsäkerhet.
I senaste Flamman skriver Etzler klokt att lösningarna aldrig är enkla och att vårt parti idag inte har råd att tänka antingen-eller. Det är när vi är som svagast som vi måste göra mycket samtidigt.
”- en färsk analys av hur det ekonomiska systemet ser ut
- en sociologisk och politisk bild av det nya samhällskontrakt som Reinfeldt vunnit sina val på
- dörrknackning och enkäter för att lyssna på folk
- en tydlig argumentation inåt och utåt kring vad vänstern vill göra med Sverige
- ihållande arbete med ett fåtal profilfrågor
- bästa tänkbara valstrategier och skickliga företrädare”
Kanske blev Etzler lite trött i slutet. Hårt arbete har aldrig lönat sig, och vilka strategier och företrädare som är bäst vet vi inte innan de är prövade. Men bortsett från det har han rätt.
I denna debatt har jag skrivit att vi inte ens kan vara säkra på att det är Vänsterpartiet som kommer att göra det som ska göras. Vi är reducerade till noll betydelse och kanske inte kommer att spela någon roll när morgondagens människor börjar organisera sig igen.
Jag hade väntat mig mothugg, men märkte inga reaktioner alls. Därför väljer jag att betrakta det som något av ett gott motargument när Etzler skriver:
”Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30 procent.”
Detta låter onekligen alldeles riktigt. Så då är det bara allting annat kvar...
- - -
Leve republiken! Och just i år, Ohly samt Sydsvenskans ledarredaktion!
De som har allting klart för sig kan mycket väl ha rätt. Men inte alla samtidigt. Vilket påminner mig om hur det var att sitta i programkommission med Johan Lönnroth. Vid andra mötet kom han med ett nytt partiprogram på några A4-sidor; han kunde skriva programmet själv. Givetvis kunde han det, det kunde vi allihop. Fyra sidor så-ska-det-vara är inte så svårt, men den uppgift vi fått oss ålagd var att mejsla ut programmet i en grupp, med lyhördhet för resten av partiet.
Samma svåra uppgift är vad Framtidskommissionen ska ta itu med. Jag önskar dem många givande diskussioner, fria från tvärsäkerhet.
I senaste Flamman skriver Etzler klokt att lösningarna aldrig är enkla och att vårt parti idag inte har råd att tänka antingen-eller. Det är när vi är som svagast som vi måste göra mycket samtidigt.
”- en färsk analys av hur det ekonomiska systemet ser ut
- en sociologisk och politisk bild av det nya samhällskontrakt som Reinfeldt vunnit sina val på
- dörrknackning och enkäter för att lyssna på folk
- en tydlig argumentation inåt och utåt kring vad vänstern vill göra med Sverige
- ihållande arbete med ett fåtal profilfrågor
- bästa tänkbara valstrategier och skickliga företrädare”
Kanske blev Etzler lite trött i slutet. Hårt arbete har aldrig lönat sig, och vilka strategier och företrädare som är bäst vet vi inte innan de är prövade. Men bortsett från det har han rätt.
I denna debatt har jag skrivit att vi inte ens kan vara säkra på att det är Vänsterpartiet som kommer att göra det som ska göras. Vi är reducerade till noll betydelse och kanske inte kommer att spela någon roll när morgondagens människor börjar organisera sig igen.
Jag hade väntat mig mothugg, men märkte inga reaktioner alls. Därför väljer jag att betrakta det som något av ett gott motargument när Etzler skriver:
”Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30 procent.”
Detta låter onekligen alldeles riktigt. Så då är det bara allting annat kvar...
- - -
Leve republiken! Och just i år, Ohly samt Sydsvenskans ledarredaktion!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)