Redan sista juli hade Esbati en intressant, lite skrämmande artikel i Aftonbladet om utvecklingen i Norge, där Höyre förbereder sig på att regera med rasistiska Fremskrittspartiet. I artikeln nämnde han bland mycket annat sajten HonestThinking som (enl Esbati) skrivit om ”islamiseringen” av Norge, och ett tänkt samband mellan ras och intelligens.
Detta ogillade HonestThinkings redaktör Anfindsen, som fått möjlighet att svara. Men istället för att belägga Esbati med felcitat beskyller han honom för att använda härskartekniker och att ha anklagat Anfindsen för ”nyrasism”*.
Anfindsen tar upp tre kriterier som måste vara förefintliga för att en utsaga ska kallas rasistisk: faktafel, förtigande eler kränkningar. Visst. Men stereotypisering, egendomliga faktasammanställningar, individualisering och skuldbeläggande, acceptans av nuläget med mera kan också räknas in. En man som är så uppenbart förtjust i fri debatt som Anfindsen får nog finna sig i att de kriterier han själv väljer inte omfattas av alla.
Till mannens mera besynnerliga idéer hör att han lider av att vara censurerad och tystad – med en hel sajt till sitt förfogande, en sajt som citeras i norska dagstidningar!
Inte på någon punkt vederlägger han Esbati genom att påvisa hur grovt han blivit missförstådd. Nej – en kritisk artikel om hur de demokratiska partierna påverkas av närvaron av ett stort rasistiskt parti uppfattas av Anfindsen enbart som ett försök att tysta honom själv och hans meningsfränder. De som tycker att ”utmaningarna som knyts till det multikulturella projektet är större än vad man trodde på 1970-talet” och som vill ta upp en debatt om ”det obehagliga temat ras”.
Vilken debatt? Om ras finns ingenting annat att säga än att en enda mänsklig ras existerar.
Allt annat är faktafel.
Och faktafel är enligt Anfindsen ett tecken på rasism.
- -
*Ordet nyrasism finns inte i Esbatis artikel och är för övrigt ett uttryck vi inom den antirasistiska rörelsen inte alls brukar använda eftersom vi menar att det är samma gamla rasism som vanligt.
lördag, augusti 09, 2008
torsdag, augusti 07, 2008
Déjà vu-debatt
Pripp & Ölanders bok ”Fallet Nogger Black" spridet nytt ljus över gammal debatt. Utan att ännu ha läst den tillåter jag mig att citera Politik och poesi från i mars:
”Pripp & Ölander skriver om Nogger-Black-fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter.
Vad som hände var att Centrum mot Rasism ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper. Sedan tog det hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ’vi’ tycker är roligt, ’vi’ som vet precis var gränsen går.
Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla inlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att belysa, om man som CMR är en riksorganisation med detta i sitt uppdrag.
’Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?’ frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ’yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten’.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån de rakade våldsverkare som alla vi fördömer, till svenskt kapital och omedvetna föreställningar däri.”
Sommaren 2005 övergick kritiken från att handla om ett enskilt och mindre lyckat pressutspel till att gå loss på hela CMR:s organisation. Dels beskylldes de för ekonomiska oegentligheter, vilket revisorerna sedan tillbakavisade, dels för att vara en del i det så kallade statliga åsiktsmaskineriet.
Märkligt, med tanke på att CMR var och är paraplyet för antirasistiska frivilligorganisationer. Möjligen tog det statliga åsiktsmaskineriet över när Alliansen i sin första budget drog in det statliga verksamhetsstödet.
- - -
Andra som bloggat:
No size fits all, kvar i misstänkliggörandet av CMR
Promemorian, mest om yttranden som tillskrivits honom
Recensioner av boken, emot och för:
Sanna Rayman
Mana
”Pripp & Ölander skriver om Nogger-Black-fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter.
Vad som hände var att Centrum mot Rasism ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper. Sedan tog det hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ’vi’ tycker är roligt, ’vi’ som vet precis var gränsen går.
Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla inlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att belysa, om man som CMR är en riksorganisation med detta i sitt uppdrag.
’Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?’ frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ’yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten’.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån de rakade våldsverkare som alla vi fördömer, till svenskt kapital och omedvetna föreställningar däri.”
Sommaren 2005 övergick kritiken från att handla om ett enskilt och mindre lyckat pressutspel till att gå loss på hela CMR:s organisation. Dels beskylldes de för ekonomiska oegentligheter, vilket revisorerna sedan tillbakavisade, dels för att vara en del i det så kallade statliga åsiktsmaskineriet.
Märkligt, med tanke på att CMR var och är paraplyet för antirasistiska frivilligorganisationer. Möjligen tog det statliga åsiktsmaskineriet över när Alliansen i sin första budget drog in det statliga verksamhetsstödet.
- - -
Andra som bloggat:
No size fits all, kvar i misstänkliggörandet av CMR
Promemorian, mest om yttranden som tillskrivits honom
Recensioner av boken, emot och för:
Sanna Rayman
Mana
tisdag, augusti 05, 2008
Ny & bra
Föreningslivet är i starkt behov av förnyelse, konstateras i SvD. Javisst – nya medlemmar.
Det är medlemmarna som förändrar föreningarna. Det finns inget annat sätt.
Finns det någon som på allvar menar att gamla medlemmar mot sin egen vilja ska förändra föreningens stadgar och verksamhet i en riktning de inte önskar för att på något vis kunna locka till sig helt andra medlemmar som inte ska finna någonting att ändra på, därför att det redan är gjort av de gamla?
Finns det någon som på allvar tror att platt organisation och godare mackor skulle besegra konkurrensen från övertidsarbete, barn, hushåll, underhållning och nätet?
Stefan de Vylder, själv föreningsräv, vojar sig över att det är lätt att bli utmanövrerad på sitt första möte. Som om du på första cocktailpartyt, första vernissagen och första begravningen genast finner dig väl tillrätta och får ett hov av beundrare! Men den som är ny ska inte manövrera alls, utan ta in och fatta galoppen.
Finns det någon som på allvar tycker att de nya ska gå in och tala om hur det ska vara för dem som med varierande resultat arbetat i åratal?
Det kan komma som en överraskning, men orden "ny" och "bra" är faktiskt inte synonyma.
Märk väl, den länkade artikeln var den som ska föreställa vänligt engagerad i föreningsverksamhet. ”Tacka revisorssuppleanten för vårt svenska välstånd” med mera.
Imorgon kommer Rothstein att fnysa åt 60-talet. Låtom oss bäva...
Det är medlemmarna som förändrar föreningarna. Det finns inget annat sätt.
Finns det någon som på allvar menar att gamla medlemmar mot sin egen vilja ska förändra föreningens stadgar och verksamhet i en riktning de inte önskar för att på något vis kunna locka till sig helt andra medlemmar som inte ska finna någonting att ändra på, därför att det redan är gjort av de gamla?
Finns det någon som på allvar tror att platt organisation och godare mackor skulle besegra konkurrensen från övertidsarbete, barn, hushåll, underhållning och nätet?
Stefan de Vylder, själv föreningsräv, vojar sig över att det är lätt att bli utmanövrerad på sitt första möte. Som om du på första cocktailpartyt, första vernissagen och första begravningen genast finner dig väl tillrätta och får ett hov av beundrare! Men den som är ny ska inte manövrera alls, utan ta in och fatta galoppen.
Finns det någon som på allvar tycker att de nya ska gå in och tala om hur det ska vara för dem som med varierande resultat arbetat i åratal?
Det kan komma som en överraskning, men orden "ny" och "bra" är faktiskt inte synonyma.
Märk väl, den länkade artikeln var den som ska föreställa vänligt engagerad i föreningsverksamhet. ”Tacka revisorssuppleanten för vårt svenska välstånd” med mera.
Imorgon kommer Rothstein att fnysa åt 60-talet. Låtom oss bäva...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)