Förintelsen och romerna

Förintelsen och romerna heter en utställning som öppnade på Etnografiska museet i Stockholm i torsdags. En rad romska organisationer har arbetat för att ta hit den internationella utställningen. I synnerhet Fred Taikon (mer om honom här), redaktör för tidskriften E Romani Glinda, har gjort en stor insats.

I talen på vernissagen hörde vi flera gånger: “Tänk att inte bli erkänd ens som offer”... Än idag vet vi inte hur många romer som mördades under Förintelsen – var det en halv miljon, eller tre-fyra gånger så många?
Det glädjande med utställningen är att den romska minoriteten och alla dess människoöden får ta plats. Det sorgliga är att förföljelserna fortsätter än idag, över hela det Europa som har så svårt att hantera sin historia.

Många romer har också haft svårt att hantera fasan. Ordet för Förintelsen är Porraimos, uppslukandet. Det ohyggliga mörkret, det man inte talar om.
Ett barn av polsk härkomst berättade allvarligt för mig om den tiden när Djävulen gick på jorden och åt upp hans förfäder.
De romer som med all rätt misstrott myndigheterna fick det svårare med orsakskedjor och anklagelseakter. Några ursäkter i efterskott kom dem heller inte till del.

Långt efter det att minnesmärken motvilligt har satts upp ligger Hitlers stulna guld kvar i bankernas källare. Skylten ”ej för zigenare” förekommer ännu på butiksdörrarna i mellan-Europa. I norra Europa håller vi oss till fullbelagda hotell och badhus. I kontinentens östra delar är läget katastrofalt med fattigdom och fördrivning – samt att nynazister kan mörda romer på gatan, utan att förbipasserande vågar reagera.

Det är av dessa orsaker som utställningen är viktig, utan att tillföra något nytt i sak. Den visas gratis på Etnografiska. Jag hoppas att många besökare och studerande hittar dit, för den behövs. Det visar ett trivialt apropå i ett inslag i teveprogrammet På spåret. Där kunde de tävlande inte med vare sig lock eller lotsning svara på frågan om Sveriges fem minoritetsspråk. Det språk som de totalt glömde bort var... romani.

Tjunie kronor är inte kattskit precis

Läs hur vänstern i Stockholms stadshus beräknar alliansens vinnare och förlorare.
Tusenlappen till ensamstående föräldrar blev till 29 kronor, medan miljonärerna lättigt knorvar åt sig av skattesänkningarna.
Eftersom största låginkomstgruppen är kvinnor går det lätt att konstatera att kvinnor fått mindre än män.
Kom igen alliansen, försök överraska mig!

Eller förklara åtminstone varför det är en bra idé med avgift för besök på barnakuten?

Blir’e nå kul da?

Jo, Feministiskt forum ser ut att bli kul.

Var? Funkisbunkern! (ABF-huset i Stockholm)
När? 9-10 februari

Vad? Dussintals seminarier, diskussion, propaganda och kultur.
Om vad? Jämställdhet och feminism i olika delar av världen från Finland till Palestina.

Av vem? Exempelvis Katarina Lindahl, Gudrun Schyman, Stefan Carlén, Tiina Rosenberg, Yvonne Hirdman, Maud Eduards... plus feministiskt självförsvar med Ung Vänster och Phiel-Fridungers dokumentär om lesbiska män i Johannesburg Sydafrika.

Med vem? Unga, gamla och medelåldriga feminister av kvinnligt, manligt eller mellan-kön med bi- hetero- homo- preferenser. Ifrågasättare, kontaktsökare, politiker, slipstenar, hustomtar, kelgrisar och varför-inte-typer. Samt en och annan anti-feminist, det kan ju också vara roligt.

Mer då?
Hela programmet hämtas på olika platser i Stockholm: ABF-huset Sveavägen 4, RFSL Sveavägen 59, Vänsterpartiet Kungsgatan 84, Ung Vänster Gamla Lundagatan 2, Hallongrottan, Bergsundsgatan 25

Men nu ä jag int 08!

Utan laddar istället ner programmet på http://www.feministisktforumsthlm.se/

Vi kanske ses?

Entydigt kan vara enfaldigt

Får tag i departementspromemorian "En individuell utvecklingsplan med skriftliga omdömen" från Utbildningsdepartementet. Till och med myndighetstexten vanpryds av illa underbyggda påståenden, till exempel "den information som ges upplevs ofta som otydlig" eller "många föräldrar uttrycker att de vill ha information om..." När undersöktes detta? Hur många föräldrar? Vilken upplevelse? Jag betvivlar inte att det kan vara riktigt, jag efterlyser bakgrunden.

"Det är naturligt att informationens anpassas till betygssystemets steg ju högre upp i årskurserna eleverna kommer". Men är det nu så att barnens kunskapande ska utvärderas med början i vad de bäst behöver? eller från vad några vuxna känner som bekvämt och naturligt? Vad de känner och upplever är ofantligt ointressant!
Det är barnen som ska ha omdömena. Men promemorian är i likhet med borgerlig skolpolitik överlag hopkommen utan hänvisning till barnens bästa. Det är ju deras jäktade föräldrar som röstar, och dem kan man uppenbarligen inte belasta med några mer krävande kognitiva operationer.

Genomgående i betygsdiskussionen är formuleringar som denna: "... göra informationen tydligare genom en mer betygsliknande utformning". Här sammanfattas elegant en synen på information somg år ut på att den inte behöver vara gedigen, bara den är effektiv. Inga resonemang med pro & con, utan en enkel symbol; 3 eller G eller + eller BA. Detta är pinsamt symptomatiskt för den kunskapssyn de borgerliga idag har antagit. Möjligen var de bättre förr. Innan de skulle anpassa sig till sin egen inskränkta uppfattning om arbetarväljarna.

Världens bästa Cullberg

Ännu en jubilar – Birgit Cullberg. Länge Sveriges enda stora koreograf, tillika med eget balettkompani. Hon som kände sig som flickan utanför; känslig, artistisk, passionerad. Hon som en gång avhånades som så kallad sandalpadda av de tåtrippande ballerinorna, men långt senare bjöds in för storartade huskoreografier på Kungliga teatern. Hon som förnyade den nordiska danskonsten, uppfann tevebaletten, fick en premiärdansör och en världskoreograf till söner och tidigt insåg den dramatiska kapaciteten hos Alhanko.

Därför blir jag lite ledsen när jag läser att hennes verk inte längre dansas i särskilt hög grad längre. Går tiden så fort? Måste avantgardet hamna i glasmonter? Men jag drar mig till minnes att Cullberg aldrig var djup. Seriös, men inte svår. Hennes verk bygger på det nära personliga. Ilska och humor är nära ytan, du behöver inte famla eller gräva. Tolkningen kräver inga längre analyser. Som Cullberg själv sa om Fröken Julie: ”den handlar om klasskillnader och erotik”. Jo, det var så sant.

Denna säsong recenseras Fröken Julie som något lätt bedagat och alltför freudianskt. Å andra sidan, vem sa att Freud är för gammal?
Baletter måste dansas, och om det inte någonstans finns ett kompani som någon gång sätter upp Månrenen, Adam och Eva, Revolt eller Fröken Julie, går dansvärlden miste om några av sina mästerverk.

Forntid åt föräldrar eller bildning åt barn?

Vad det verkar enkelt att skriva ledare i SvD. Merit Wager presterar idag en helspalt generaliseringar och passivformer om vad ”man” har gjort och vad som ”anses” om barn och betyg, utan att ens närma sig motståndarens argument. Ogenerat blandar hon ihop begreppen förväntningar, krav, press och uppmuntran till en enda värdefull fostran som ”av någon outgrundlig anledning” förvägrats svenska barn. De som nu ska lyckliggöras med betygsliknande omdömen.

Jag anser att vi pedagoger måste anstränga oss bättre att nå fram, att utvecklingssamtalen måste dokumenteras, och att barnen ska vara delaktiga och ansvariga vid utarbetandet av hur målen ska nås. Det jag nu sagt skulle kunna få skriftliga omdömen som resultat, även om jag är generellt kritisk mot standardiserade formulär när det gäller bildning och utveckling. Jag ser också problem när det gäller risken för godtycke, och svårigheten att hålla en rågång mellan kunskaper och egenskaper.

De problemen finns redan inbakade i betygssystemet. Mindre med dagens system än tidigare, men dock. Det är en av nackdelarna med betyg. Flera nackdelar är att de inte mäter vad de avser att mäta, att de styr den undervisning som pedagoger och studerande ska planera, och att de i sin trubbighet säger mycket lite om lärandeprocessen.

I Finland har betygsskalan varit densamma i över hundra år, säger Wager uppskattande. Då känner föräldrarna känner igen sig och förstår, eftersom de själva och även deras föräldrar hade samma system.
Men finns det något annat samhällsområde där någon på allvar kan framhålla att det är en värdefull service att konservera farfars vanor och ovanor?

I Sverige är vi många som vill se en smula utveckling inom skolväsendet åtminstone sådär vart hundrade år. Föräldrarna orkar säkert hänga med på det. Men bara om lärandet och tänkandet lyfts fram, på bekostnad av reaktionärt flum.

Väntrummet

Väntrummet

det minsta finns i djupet

under luckan i

sinnenas adventskalender

du draggar förgäves när

isarna ligger snöblött över

minnenas murmelsömn

vid nyårets nymåne

andas insjön en aning

Då är du i väntrummet

ur Manifestation -04