Nationell katastrof i Södertälje

SvD:s bilaga Dagens Samhälle har i pappersupplagan 3/08 en intressant artikel om Nationaldemokraternas vågmästarroll i Södertälje. De handlar utgående från sin agenda, men situationen ser ut att tråcklas ihop genom att alla övriga partier gjort en uppgörelse om att alltid göra uppgörelser Nd förutan.
De oroväckande signalerna kommer inte från nationalisterna, utan från demokraterna.

Miljöpartisten känner sig för osäker för att delta i debatter, hon tycker nationaldemokraten är duktig och vet inte hur han ska bemötas. Pensionärspartiet kan tänka sig ett samarbete lite längre fram och uppmuntrar nationaldemokraterna när de får vara med och rösta om budgeten (vid ett tillfälle när uppgörelsen om uppgörelser sprack pga en ren glappkäft).
Socialdemokraten Anders Lago ser positiva sidor hos nationaldemokraterna, för han anser precis som de att ”invandringen ska spridas över landet”. Utöver detta, som är gott i teorin men inte har fungerat sedan Hela-Sverige-strategin havererade på 90-talet, kommer Lago också dragandes med att nationaldemokraterna ”vill ha rena, trygga gator och bra åldringsvård” och därför inte kan avfärdas.
Raljant kan det sägas att Lago i politiskt djupsinne endast avfärdar de partier som vill ha smutsiga otrygga gator och dålig åldringsvård. Seriöst kan det sägas att kommunalrådet drabbades av en omdömets härdsmälta.

En annan socialdemokrat kallar nationaldemokraternas förslag rasistiska. Men han uppmanas av en tredje socialdemokrat, nämligen fullmäktiges ordförande, att lämna talarstolen. I efterhand gör ordförande självkritik och menar att även nationaldemokraten borde ha tillrättavisats, men hennes ojämna fördelning av förebråelser är mindre intressant än att hon tycks höra ”rasistisk” som ett allmänt skällsord som inte hör hemma i en fullmäktigeförsamling. Däremot hör hon inte när ett förslag faktiskt är rasistiskt – i detta fall ett ifrågasättande av flyktingbarnens rätt till barnomsorg.

Rasisterna är halvt rentvådda då de vill ha rena gator. Men benämnandet av den gamla inhumana europeiska rasismen uppfattas som vulgär pajkastning.
Vad i helvete är det då vi ska diskutera?

Hellre slum än trams

Skolan ska lära ut hur samhället styrs. Men det är svårt, eftersom det uppfattas som så fullständigt ointressant. Från min egen ungdom minns jag hur vi skrynklade ihop öronen så fort pedagogen som ville vara aktuell viftade med landstingskatalogen. Då hade jag ändå något som kunde liknas vid ett samhällsintresse. Det vill säga, jag hörde på när yngre och skäggigare vikarier berättade om Vietnam.

Det måste finnas något angeläget. Lära dig hur du ska ringa akuten är inte intressant innan du blöder. Den brasilianske frigörelsepedagogen Paulo Freire inledde sina alfabetiseringsprojekt bland vuxna med ordet favela = slum. Han använde stavelsemetoden och lät deltagarna komma på flera ord med fa, ve och la. Det mesta handlade om fattigdom, smuts och förtryck. De utstötta lärde sig läsa när de insåg att något viktigt kan gömma sig bakom tecknen.

I grundskolan handlar det om att inte dölja intressekonflikter. Vår tradition är att låtsas att allting blir bra om bara alla bjuder till, plus en liten uppstickartradition hos de adjunkter som raljerar om politikernas påhitt. Inget av det utmanar lusten till förändring eller åtminstone påverkan.
Detta kan vara en dold läroplan. Men då kan vi inte gnälla på alla väljare som inte vet nånting om nånting.

Förresten, varför angick Vietnam oss förortsungar?
Det var drakdödarsagan.Pilten och jätten.
Den går att hitta igen, utan populistiskt trams om den lilla människan mot politikerna...

Fatta!

Enligt Sören Holmbergs utredning kan knappt hälften av de tillfrågade svara på frågan vilka som regerar. Detta är ett stort problem, så jag förstår inte det skadeglada i vissa mediala reaktioner: Nu fick de allt något att tänka på! Den främsta oberoende skildraren av det politiska livet i Sverige är media. Fick de något att tänka på?

Det jag fick att tänka på var när jag föreläste om ”Så styrs Sverige” på lätt svenska för SFI-studerande. Då upptäckte jag stora bildningsbehov även hos svenskfödda. Till exempel, skillnaden mellan riksdag och regering. Mellan vald och anställd. Eller mellan heltids- och fritidspolitiker! Allmänheten tror att limousinerna står på rad så fort du fått en ersättarplats i fritidsnämnden.
Vem är det som har satt i dem det?

För att inte tala om hur många människor som faktiskt tror att de politiska partierna säger samma sak. Även bland akademiker har jag mött uppfattningen att politikerna är omöjliga att skilja åt, samtidigt som de borde lyssna in fakta, sluta käbbla och ena sig för landets bästa.
Vem är det som har satt i dem det?

Holmbergs utredning är oroväckande men inte ofattbar. Så vad bör göras?
- Politiken: Klarspråk och ansvarstagande, tydlig ideologi och konsekvens
- Media: Sakliga skildringar av intressemotsättningar och förändringar
- Utbildningen: Utmaningar och lust att lära

EU större än Sverige!

Passa på att läsa Sven Eric Liedman om EU:s riktlinjer för medlemsstaternas utbildning - för jag är säker på att begrepp som nyckelkompetens och ”KSA” (knowledge, skills, attitude) snart kommer att färga också den svenska debatten.
Eller möjligtvis inte? Kanhända laborerar utbildningspolitikerna lite högre upp i unionen med en något vidare kunskapsuppfattning än ursvenske Björklunds nostalgiska dröm om det gamla realläroverket.

EU håller sig med åtta nyckelkompetenser, ”ett pensum så det förslår för ett livslångt lärande” skriver Liedman. Sedan görs för varje kompetens en indelning i KSA; på svenska kunskap, färdigheter och attittyder.
Jag hyser en viss medborgerlig skepsis mot att mäta attityder, och föredrar på det stora hela de kunskapens fyra pelare som finns i Lpo-94: fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet. Men någon objektivt korrekt indelning finns inte. Eftersom det är kunskap vi talar om, och kunskapandets process saknar det facit som den svenska borgerliga regeringen längtar efter. Hur förhåller de sig då till sina EU-kollegers genomtänkta program?

Liedman är i huvudsak kritisk till EU:s dokument. ”Lära att lära blir mest en fråga om studieteknik. Denna profanering är helt i överensstämmelse med den dominerande andan i detta aktstycke”, konstaterar han. Han beklagar även frånvaron av handens kunskap, och problematiserar den så kallade sociala kompetensen. De utbildningspolitiker vi valt, eller drabbats av, skulle nog bara bli förvirrade av resonemang på denna nivå. Något som kanske även föresvävar Liedman tdå han avslutar:

”(I) de ännu gällande styrdokumenten för den svenska skolan, Lpo 94 och Lpf 92, - - finns ett sammanhållet kunskapsbegrepp, ja till och med en föreställning om bildningens betydelse. - - Men i skoldebatten är det nu raka puckar som gäller. Allt ska göras klart och enkelt och entydigt. Kan då inte frestelsen ligga nära att yxa till några enkla regler som gör det möjligt att göra också det svårfångade i kunskapen mätbart?”

Hon förstår nog inte

Satte på teven och ramlade rakt in i någon sorts journalistisk konspiration. Fyra människor stod runt ett bord och diskuterade ingående Sahlins av- och tillsättningar av medarbetare. I en ton som om detta vore a) en ödesfråga för vårt land och b) något de begriper långt mer av än någon annan.
Persson bytte ministrar som man byter skjorta och fick omdömet bufflig ledarstil. Men nu handlar det inte ens om ministrar – vi har en annan regering! Ändå ska Sahlins handlingar granskas och värderas.

”Hon förstår nog inte själv vad det här innebär. Hon kanske var arg. Eller kände sig hotad. Men vad ska detta betyda för hennes regeringsduglighet... Eller ser hon inte att det inte alls spelar nån roll?... Ja det får vi allvarligt fundera över.”
Ja må de fundera. Om de bara gjorde det tyst! Men kanske de inte själva förstår, vad dethär innebär. Inte ser att deras småttiga åsikter inte alls spelar någon roll.

Några rader på Förintelsedagen

Massutrotningen av människor kan, som sociologen Zygmunt Bauman menar, vara den yttersta konsekvensen av logik och rationalism.
Den kan också vara förnuftets gräns. Brottet på tidslinjen.
Jag tror att båda förståelseformerna är nödvändiga. Eftersom Förintelsen inte är möjlig att helt och fullt begripa, bör vi använda varje periskopisk skärva av insikt.

I Jerusalem år 1998 var det en sten som sjönk rakt igenom mitt förnuft.

Den klagande muren

Tusen år sedan begravningen av gudarna
världen lämnad åt mäninskan
sten staplad på sten

Tusentals kommer från de längtande länderna
böner piper i sprickorna
sköra ben söker sten

En sten
är hämtad från helvetet
En sak är kvar,
ental, stensak
från Treblinka

Gudarna är borta.

Muren är för alla.

Klagan är för himlen.

stenen
är
för
sig

(ur Manifestation)