Van från Rinkeby vid att både religiösa och sekulära föreningar huserar i källare och butikslokaler runt om i kvarteren, tyckte jag det var roligt när jag just passerat Syrianska kyrkan och fick syn på skylten med stora vita bokstäver:
HU DHAMRA GE
Intressant namn. Något tibetanskt, kanske?
Tills jag upptäckte att det var de resterande bokstäverna i ordet Hundhamravägen. Man ser det man tror sig se...
torsdag, december 07, 2006
måndag, december 04, 2006
Flickboken och jag på nya äventyr
Gun-Britt Sundström, klok som oftast, skriver i SvD om flickboken och dess upprättelse, genomförd i en ny doktorsavhandling av Theander. Det var något av en upprättelse även för mig. Redan som barn uppfattade jag att mitt självklara val av läsning degraderades. Senare på lärarhögskolan försökte jag göra något åt saken, men för döva öron. Flickböckerna handlade mest om vänner och familj. Och dessa självklara element i vårt liv anses av någon anledning fjantiga när de kommer på pränt.
Ta klassikerna först: ”Huckleberry Finn är en fin bok somd alla ska läsa. Anne på Grönkulla är en fin bok som alla flickor ska läsa.” Båda böckerna handlar i någon bemärkelse om övergivna barn. Anne kämpar för att bli älskad och lyckas genom fantasi och lojalitet. Huck drar iväg, och det är äventyraren som blir norm. Liksom sättet att skriva genom att stapla yttre händelser. Denna bedömning stod sig över alla Wahlströms långserieböcker. Kritikerna ansåg samtliga dåliga, men i pojkböckerna hände det åtminstone något, var den allmänna meningen. I den ingick också, av någon anledning, att flodfärder och mystiska inbrott var mer realistiska än att man skaffar katt eller blir arg på sin lillasyster.
I och med den feministiska litteraturkritiken har andra synsätt långsamt kommit till uttryck (och det mesta har jag hittat på Hedemora stadsbibliotek; en eloge!) En bra hållpunkt är att eftersom vi uppfostras till flickor och pojkar, där den ena är relations- och den andra aktionsinriktad, kan böckerna inte se annorlunda ut än vad de gör. Att hacka på endera sortens litteratur är meningslöst om vi inte ger flickorna mer aktion (vilket görs) och pojkarna mer relation (när ska vi börja?)
Theanders avhandling verkade av understreckaren att döma att ha en annan inriktning - kanske att visa att det finns aktion i flickböckerna också och att de därför skulle vara ”lika bra”? Jag vet inte, har inte läst den än. Men jag ska!
Ta klassikerna först: ”Huckleberry Finn är en fin bok somd alla ska läsa. Anne på Grönkulla är en fin bok som alla flickor ska läsa.” Båda böckerna handlar i någon bemärkelse om övergivna barn. Anne kämpar för att bli älskad och lyckas genom fantasi och lojalitet. Huck drar iväg, och det är äventyraren som blir norm. Liksom sättet att skriva genom att stapla yttre händelser. Denna bedömning stod sig över alla Wahlströms långserieböcker. Kritikerna ansåg samtliga dåliga, men i pojkböckerna hände det åtminstone något, var den allmänna meningen. I den ingick också, av någon anledning, att flodfärder och mystiska inbrott var mer realistiska än att man skaffar katt eller blir arg på sin lillasyster.
I och med den feministiska litteraturkritiken har andra synsätt långsamt kommit till uttryck (och det mesta har jag hittat på Hedemora stadsbibliotek; en eloge!) En bra hållpunkt är att eftersom vi uppfostras till flickor och pojkar, där den ena är relations- och den andra aktionsinriktad, kan böckerna inte se annorlunda ut än vad de gör. Att hacka på endera sortens litteratur är meningslöst om vi inte ger flickorna mer aktion (vilket görs) och pojkarna mer relation (när ska vi börja?)
Theanders avhandling verkade av understreckaren att döma att ha en annan inriktning - kanske att visa att det finns aktion i flickböckerna också och att de därför skulle vara ”lika bra”? Jag vet inte, har inte läst den än. Men jag ska!
söndag, december 03, 2006
LO och förlagsmarknaden
Läste Greiders litteraturkritik från 1990-talet. Alldeles utmärkt. Greider efterlyser arbetarlitteraturen, proletärförfattarna. Med LO:s mängder av medlemmar är det märkligt att så få skriver romaner. Romaner som de själva skulle vilja läsa därför att deras erfarenhet för en gångs skull kommer till uttryck, menar Greider.
Han har rätt. Ändå vill jag komplicera tanken något:
Säg att en fjärdedel av LO:s alla medlemmar skriver ett romanmanuskript. Det är högt räknat, med tanke på att läsning och skrivning statistiskt sett är ett vanligare intresse i andra samhällsklasser. Säg att hälften av de som skrivit tar sig för med att skicka manus till ett förlag.
Av alla dem är det en fjärdedel som skrivit ”bra”. De flesta dåliga manuskripten och nio tiondelar av de bra går i sopen, eftersom förlaget bara har tid att göra en hastig koll för att se om det är ”intressant”.
Ett dåligt och några ”bra” manus betraktas som ”intressanta” och går vidare till kvalificerad lektörsbedömning. Där visar det sig att texterna täcker en mycket "smal" erfarenhet - en som bara tusentals LO:medlemmar delar, och dem brukar vi inte möta i skönlitteraturen. Författarna in spe är också svåra att förlägga. Har inget namn, ingen medievana, går inte att facka in i någon pågående trend.
Kvar blir ett bra manus att förlägga. Grattis! Men vem ska läsa det? Den läsande medelklassen finner inga identifikationspunkter i berättelsen. Om inte arbetarförfattaren skrivit med sådant psykologiskt finlir att hon inte längre räknas som arbetarförfattare. Och LO:s mängder av medlemmar som teoretiskt sett bara har väntat på just denhär boken om sitt liv, de är som sagt mindre läsintresserade. För övrigt kan de aldrig hitta boken, eftersom den är så svår att marknadsföra.
Låt oss hoppas att Komvux köper in den. Så länge Komvux finns kvar.
Kanhända har LO:s mängder av medlemmar skrivit mängder av romaner, Greider?
Han har rätt. Ändå vill jag komplicera tanken något:
Säg att en fjärdedel av LO:s alla medlemmar skriver ett romanmanuskript. Det är högt räknat, med tanke på att läsning och skrivning statistiskt sett är ett vanligare intresse i andra samhällsklasser. Säg att hälften av de som skrivit tar sig för med att skicka manus till ett förlag.
Av alla dem är det en fjärdedel som skrivit ”bra”. De flesta dåliga manuskripten och nio tiondelar av de bra går i sopen, eftersom förlaget bara har tid att göra en hastig koll för att se om det är ”intressant”.
Ett dåligt och några ”bra” manus betraktas som ”intressanta” och går vidare till kvalificerad lektörsbedömning. Där visar det sig att texterna täcker en mycket "smal" erfarenhet - en som bara tusentals LO:medlemmar delar, och dem brukar vi inte möta i skönlitteraturen. Författarna in spe är också svåra att förlägga. Har inget namn, ingen medievana, går inte att facka in i någon pågående trend.
Kvar blir ett bra manus att förlägga. Grattis! Men vem ska läsa det? Den läsande medelklassen finner inga identifikationspunkter i berättelsen. Om inte arbetarförfattaren skrivit med sådant psykologiskt finlir att hon inte längre räknas som arbetarförfattare. Och LO:s mängder av medlemmar som teoretiskt sett bara har väntat på just denhär boken om sitt liv, de är som sagt mindre läsintresserade. För övrigt kan de aldrig hitta boken, eftersom den är så svår att marknadsföra.
Låt oss hoppas att Komvux köper in den. Så länge Komvux finns kvar.
Kanhända har LO:s mängder av medlemmar skrivit mängder av romaner, Greider?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)