Finns det något mer att tycka?
Under den svenska folkomröstningskampanjen och debatten om den så kallade östutvidgningen hade Vänsterpartiet den smakfulla inställningen att inte recensera andra länders ställningstaganden. Den önskan folk uttryckte i folkomröstningar skulle respekteras. Gäller Sverige, gäller Storbritannien. De har valt. Respektera det. Vi vill aldrig mer höra talas om att folket röstat fel.
Sen kan jag personligen inte beklaga en valutgång som jag själv skulle ha röstat för. Det tragiska är att ingen nämnvärd vänsterkritik av unionen fanns i Storbritannien – eller om den inte fick höras?
Borgarna
eller eliten* har allt att vinna på att dölja de faktiska missförhållandena inom
unionen. Jag har inte hört eller läst en enda kommentator som medgett att
galopperande kapitalism parad med demokratiskt underskott kan hänga ihop med en
viss irritation hos massorna.
Media har gått i barndom igen, tillbaka till
nej-kampanjens dagar då alla EU-kritiska anklagades för att vara emot samarbete
och internationell solidaritet! Därför passar den högernationalistiska dominansen i folkomröstningen så bra. Bara att demonisera på – och låtsas som om EU vore något bra för alla. Detta sväljer svensk media rakt av som om det gällde en tävling om vilken dresserad hund som är bäst på att apportera husses bollar och skälla ut grannkatten.
Tänk er
för! Även om nyliberalismen är grundlagsfäst inom unionen är den ännu inte en
diktatur; journalister får fortfarande tänka själva och kritik får framföras. Varför
gör ni det inte?
Ynkligast av alla byrackor i mediakenneln är
de som just nu upptäckt och börjat bekymra sig över att fascismen växer i
Europa. Inga gränskontroller, skitlagar eller brända asylboenden kunde övertyga
dem – endast britternas valresultat kunde öppna deras ögon. Och varför? Självklart:
det drabbar inte i första hand fattiga migranter, men det kan försämra för rika
företagsledare.
På så vis
förstärker rädda-EU-lovsången allt det dåliga inom unionen. Elitismen. Folkföraktet. Propagandan
via upprepade sagoord (”fredsprojekt”). Begäret att först och främst fylla företagarnas
behov. Och fientligheten mot människorna utanför fästningsmuren.
Läs Åsa Linderborg, en lysande krönika!
* Politik och poesi brukar använda uttrycket borgarna, eller de rika. Men eftersom eliten blir irriterad av att kallas eliten är det dags att övergå till den benämningen.
