Det finns fortfarande män som anser att feminismen inte är en riktig arbetarfråga. De har alltid funnits.
Det finns plötsligt flickor som anser att kvinnor ska få avstå från att arbeta om de vill. De har inte alltid funnits. Inte på de senaste tjugo åren, gissar jag.
Bakslaget är ett faktum.
Läs därför Marita Engström , en som som tänker fortsätta tjata om feminismen! Exempelvis av den anledningen att ”redan 2009 kunde det konstateras att skillnaden i årsinkomst mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kr sedan alliansregeringens tillträde.”
Engström påtalar också den statistik från arbetsförmedlingen som visar att kvinnornas andel av lönearbetet minskar för första gången på tjugo år!
Den tyngsta orsaken är sannolikt oönskade deltider. Men medias vurmande för hemmafruar kan också ha med saken att göra. Det är därifrån det urgamla fruidealet har återuppstått.
Inte för att jag har något emot att kvinnor och män under delar av livet sysslar med annat än lönearbete. Det kan vara studier eller fostran av barn - karlarna tycks numera ha svårt för att ta itu med bådadera.
lördag, januari 08, 2011
onsdag, januari 05, 2011
Privat igen. Nu med konsten
För en månad sedan (1206) länkade Politik och poesi till Claeson i SvD när hon lånade en replik ur filmen Fanny och Alexander för att motivera politisk letargi. Kanhända bör inte fler ord ödslas på detta – men eftersom jag just såg F&A ödslar jag några till, eftersom filmen är ett betydande konstverk som inte ska utnyttjas utan eftertanke.
I filmen Fanny (fast hon knappast är med) och Alexander hyllas den utvidgade kärnfamiljen, en familj som styrd av en matriark har råd att försörja även oönskade barn. Samtidgt skildrar F&A den ultimata komplikationen av kärnfamiljen. Vi möter tigande hustrur, plågade hustrur, överseende hustrur, misshandlade styvbarn. Och tillräckligt med pengar och välvilja för att betala trogna tjänstekvinnor som sagt upp sina egna familjer för mala ned sin tid i den stora klanen.
Kanhända är det Claesons ideal. Isåfall, något otidsenligt. Men inte helt omöjligt att återerövra, dessvärre.
Det är i slutet av filmen som Jarl Kulle (i sin paradroll av charmerande skitstövel) håller talet till den lilla världen, det tal som Claeson var så betagen av att hon fick betalt för att skriva om det i landets mest ansedda morgontidning. I denna filmscen befinner vi oss på ett nästan provencalskt smyckat dopkalas för två småbarn avlade under prostitutionsliknande omständigheter. Där befinner vi oss tack vare att Ondskan har dukat under för en blandning av galen-kvinna-på-vinden och avlägsen voodoo (medan vi åskådare fick i oss en försvarlig antidos mot såväl kristendom som judendom). Det är då den charmerande skitstöveln säger (och får Claeson att tindra) att den lilla världen den är något för oss, efter det att avgrunden öppnats, avgrunden som vi inte vill tänka på, vi som älskar undanflykter.
Man ska vara lycklig när man är det, säger han. Glädja sig åt god mat, milda leenden, fruktträd och valser…
Visst ska vi det. Men den charmerande skitstöveln själv erinrar oss om, att hans tal blott är utgjutelser av en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Claeson må nöja sig med dessa utgjutelser för att skrapa ihop poäng. Men jag vill återgå till filmens början. Det är där som talet till den lilla världen hålls för första gången, och då av en sjuklig och halvdan skådis. I sin ursprungsversion handlar talet om teatern.
Teatern – det är den som är den lilla världen av en fast sammansvetsad yrkesgrupp (ofta långt ifrån det etablerade samhället) som ger glädje, och som speglar den stora världen.
Vill vi privatisera oss i lillvärlden så må det vara hänt, men det går inte att ta Bergman till hjälp, ty han återkommer ständigt till teatern, till dockorna, till ljuset i skuggorna, till laterna magica – till allt det som levande människor omöjligen kan slita sig ifrån.
Det finns många bra slutrepliker i F&A, så här väljer Politk och poesi att låta den charmerande skitstöveln prata vidare: ”Jag håller en liten kejsarinna i mina armar, detta är fattbart. En dag bevisar hon att det är fel, vad jag har sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen, utan över alltsammans.”
Nåja, låt det stå för en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Men de unga flickorna i filmen, de vill flytta och ta ett jobb, de vill leva sitt eget liv.
I filmen Fanny (fast hon knappast är med) och Alexander hyllas den utvidgade kärnfamiljen, en familj som styrd av en matriark har råd att försörja även oönskade barn. Samtidgt skildrar F&A den ultimata komplikationen av kärnfamiljen. Vi möter tigande hustrur, plågade hustrur, överseende hustrur, misshandlade styvbarn. Och tillräckligt med pengar och välvilja för att betala trogna tjänstekvinnor som sagt upp sina egna familjer för mala ned sin tid i den stora klanen.
Kanhända är det Claesons ideal. Isåfall, något otidsenligt. Men inte helt omöjligt att återerövra, dessvärre.
Det är i slutet av filmen som Jarl Kulle (i sin paradroll av charmerande skitstövel) håller talet till den lilla världen, det tal som Claeson var så betagen av att hon fick betalt för att skriva om det i landets mest ansedda morgontidning. I denna filmscen befinner vi oss på ett nästan provencalskt smyckat dopkalas för två småbarn avlade under prostitutionsliknande omständigheter. Där befinner vi oss tack vare att Ondskan har dukat under för en blandning av galen-kvinna-på-vinden och avlägsen voodoo (medan vi åskådare fick i oss en försvarlig antidos mot såväl kristendom som judendom). Det är då den charmerande skitstöveln säger (och får Claeson att tindra) att den lilla världen den är något för oss, efter det att avgrunden öppnats, avgrunden som vi inte vill tänka på, vi som älskar undanflykter.
Man ska vara lycklig när man är det, säger han. Glädja sig åt god mat, milda leenden, fruktträd och valser…
Visst ska vi det. Men den charmerande skitstöveln själv erinrar oss om, att hans tal blott är utgjutelser av en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Claeson må nöja sig med dessa utgjutelser för att skrapa ihop poäng. Men jag vill återgå till filmens början. Det är där som talet till den lilla världen hålls för första gången, och då av en sjuklig och halvdan skådis. I sin ursprungsversion handlar talet om teatern.
Teatern – det är den som är den lilla världen av en fast sammansvetsad yrkesgrupp (ofta långt ifrån det etablerade samhället) som ger glädje, och som speglar den stora världen.
Vill vi privatisera oss i lillvärlden så må det vara hänt, men det går inte att ta Bergman till hjälp, ty han återkommer ständigt till teatern, till dockorna, till ljuset i skuggorna, till laterna magica – till allt det som levande människor omöjligen kan slita sig ifrån.
Det finns många bra slutrepliker i F&A, så här väljer Politk och poesi att låta den charmerande skitstöveln prata vidare: ”Jag håller en liten kejsarinna i mina armar, detta är fattbart. En dag bevisar hon att det är fel, vad jag har sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen, utan över alltsammans.”
Nåja, låt det stå för en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Men de unga flickorna i filmen, de vill flytta och ta ett jobb, de vill leva sitt eget liv.
Konkurrens betyder Vad dom vill
Gick SvD för långt i sin journalistiska granskning av läkemedelsförsäljningen? Idag hurrar ledarsidan regeringstroget över utförsäljningen av Apoteksbolaget.
Ett argument för skräpreformens fördelar är att Älmstaborna nu fått en pillerbutik, vilket förstås är bra om de bara hade utlämningsställe tidigare. På riktiga landet är det fortfarande utlämning som gäller, i de byar där man sedan länge har fått köpa huvudvärkstabletter och hostmedicin ur lanthandelns låsta skåp; det finns lösningar på det mesta.
Ett annat argument är att Konkurrensverket givit goda betyg. Konkurrensverket ser bara positiva resultat ifråga om – medicinkvaliteten? tillgängligheten? priserna? – nej, om det som de är tillsatta att granska: konkurrensen. Den fungerar.
Nu var det väl ingen som betvivlade just den saken. Man behöver bara se dem, vägg i vägg (Pussgurka och Lilla Ja och allt vad droghandlarna heter idag) med var sin reklam för antirynksalva och bakfylledroppar, för att begripa den saken.
Konkurrensverket är den myndighet som, utan konkurrens av andra myndigheter, ska bedöma att marknaden fungerar optimalt. Med ett helt annat exempel: när mediaföretaget ComHem bokar upp hela fastigheter för teveleverans och kanalbestånd bedömer Konkurrensverket att det visserligen är beklagligt att kunden inte får valfrihet, men eftersom fastighetsägaren gjort ett val så fungerar konkurrensen och friheten för aktörerna på marknaden.
Du och jag är inte aktörer på marknaden. Möjligtvis kan det sägas att konsumenterna är det. Som massa. Så lite trendkänslig måste marknaden vara.
Vi kan till exempel, som massa, sluta köpa avocado från Israel. Men medicin kan vi inte sluta köpa. Därför kan de göra som de vill, och det kan kosta oss vad dom vill.
Alltid rött, alltid rätt är på, skriver bland annat om de högst diskutabla följderna för glesbygden. Utom Älmsta.
- - -
Läs Åsa Linderborg om kungahusets nazi-anknytning. Dethär är inte skitsnack. Det är inte personförföljelse eller allmän republikansk grinighet. Dethär är svensk historia. Den ska vi bry oss om, ta på allvar och lära av. Eller hur?
Ett argument för skräpreformens fördelar är att Älmstaborna nu fått en pillerbutik, vilket förstås är bra om de bara hade utlämningsställe tidigare. På riktiga landet är det fortfarande utlämning som gäller, i de byar där man sedan länge har fått köpa huvudvärkstabletter och hostmedicin ur lanthandelns låsta skåp; det finns lösningar på det mesta.
Ett annat argument är att Konkurrensverket givit goda betyg. Konkurrensverket ser bara positiva resultat ifråga om – medicinkvaliteten? tillgängligheten? priserna? – nej, om det som de är tillsatta att granska: konkurrensen. Den fungerar.
Nu var det väl ingen som betvivlade just den saken. Man behöver bara se dem, vägg i vägg (Pussgurka och Lilla Ja och allt vad droghandlarna heter idag) med var sin reklam för antirynksalva och bakfylledroppar, för att begripa den saken.
Konkurrensverket är den myndighet som, utan konkurrens av andra myndigheter, ska bedöma att marknaden fungerar optimalt. Med ett helt annat exempel: när mediaföretaget ComHem bokar upp hela fastigheter för teveleverans och kanalbestånd bedömer Konkurrensverket att det visserligen är beklagligt att kunden inte får valfrihet, men eftersom fastighetsägaren gjort ett val så fungerar konkurrensen och friheten för aktörerna på marknaden.
Du och jag är inte aktörer på marknaden. Möjligtvis kan det sägas att konsumenterna är det. Som massa. Så lite trendkänslig måste marknaden vara.
Vi kan till exempel, som massa, sluta köpa avocado från Israel. Men medicin kan vi inte sluta köpa. Därför kan de göra som de vill, och det kan kosta oss vad dom vill.
Alltid rött, alltid rätt är på, skriver bland annat om de högst diskutabla följderna för glesbygden. Utom Älmsta.
- - -
Läs Åsa Linderborg om kungahusets nazi-anknytning. Dethär är inte skitsnack. Det är inte personförföljelse eller allmän republikansk grinighet. Dethär är svensk historia. Den ska vi bry oss om, ta på allvar och lära av. Eller hur?
tisdag, januari 04, 2011
Privatliv eller privata vinster?
Att avreglera apoteken var en i raden av borgerliga skräpreformer som ska krångla till det för medborgarna, förslösa vår tid och riskera vår hälsa. Allt för att öka vinsterna hos läkemedelsföretag, drogbutiker och handeln i övrigt.
I dagarna har SvD granskat försäljningen av värktabletter till ungdomar, vilket kan medföra leverskador och underlätta självmordsförsök. Det är väl bra med en granskning, men vinkeln är egendomlig. Mycket kan vi beskylla pillertrillarna för, men inte för att åsamka suicidalt beteende hos unga människor. Och tidningens syfte är inte att få till stånd en återreglering av apoteken, utan de är så helt inriktade på att kritisera ett speciellt receptfritt märke så att de själva förefaller vara en del av den för borgarnas Sverige så nödvändiga konkurrensen mellan tablettfabrikaten.
Fotolasse skriver mer om apotekets avreglering. Exempelvis om idiotin med två pillerbutiker vägg i vägg i samma köpcentrum. (Obs: gäller ej glesbygd!)
Mjäkiga kd:are som gnäller om politikernas ”klåfingrighet” borde ha ett litet fynd i apoteksreformen. Men det är enbart när röda politiker fattar beslut som sådana nedsättande och förbarnsligande uttryck används.
Claeson är en ledarskribent som i alla sammanhang försvarar ”det privata”, nu senast att kvinnor ska slippa jobba. Det räcker inte med rut-avdrag för att få kvinnor att göra karriär, menar hon, och det kan hon ju ha rätt i. Rut räcker inte till för att någon kvinna ska ta sig upp här i världen, allraminst för Rut själv. Men nu är det slutklämmen jag är ute efter; att makthavarna inte ”har i våra hem och livsval att göra”.
Varför, säg varför tvingar de oss då att välja pilleraffär, att diskutera vår elförbrukning i telefon med vilt främmande människor, att ligga vakna om nätterna i oro för våra stackars pensioner? Klåfingriga politiker - ointresserade av människor, galna efter vinster.
Vem ska vi vara solidariska med? frågar sig Sjöstedt i en artikel han lyckats få in i Aftonbladet. Här handlar det inte endast om apotek utan om hela den borgerliga ekonomiska politiken; om ”principen att vinsterna är privata medan riskerna är offentliga.”
En annan som är på bettet är Olssonbetalar, om den rojalistiska dumteven. I Bernadotternas fall kan vi verkligen tala om en familj som borde få leva helt privat, värna sitt lilla liv och testa sina pensionsavtal mot verkligheten. Claeson borde göra något för dem!
I dagarna har SvD granskat försäljningen av värktabletter till ungdomar, vilket kan medföra leverskador och underlätta självmordsförsök. Det är väl bra med en granskning, men vinkeln är egendomlig. Mycket kan vi beskylla pillertrillarna för, men inte för att åsamka suicidalt beteende hos unga människor. Och tidningens syfte är inte att få till stånd en återreglering av apoteken, utan de är så helt inriktade på att kritisera ett speciellt receptfritt märke så att de själva förefaller vara en del av den för borgarnas Sverige så nödvändiga konkurrensen mellan tablettfabrikaten.
Fotolasse skriver mer om apotekets avreglering. Exempelvis om idiotin med två pillerbutiker vägg i vägg i samma köpcentrum. (Obs: gäller ej glesbygd!)
Mjäkiga kd:are som gnäller om politikernas ”klåfingrighet” borde ha ett litet fynd i apoteksreformen. Men det är enbart när röda politiker fattar beslut som sådana nedsättande och förbarnsligande uttryck används.
Claeson är en ledarskribent som i alla sammanhang försvarar ”det privata”, nu senast att kvinnor ska slippa jobba. Det räcker inte med rut-avdrag för att få kvinnor att göra karriär, menar hon, och det kan hon ju ha rätt i. Rut räcker inte till för att någon kvinna ska ta sig upp här i världen, allraminst för Rut själv. Men nu är det slutklämmen jag är ute efter; att makthavarna inte ”har i våra hem och livsval att göra”.
Varför, säg varför tvingar de oss då att välja pilleraffär, att diskutera vår elförbrukning i telefon med vilt främmande människor, att ligga vakna om nätterna i oro för våra stackars pensioner? Klåfingriga politiker - ointresserade av människor, galna efter vinster.
Vem ska vi vara solidariska med? frågar sig Sjöstedt i en artikel han lyckats få in i Aftonbladet. Här handlar det inte endast om apotek utan om hela den borgerliga ekonomiska politiken; om ”principen att vinsterna är privata medan riskerna är offentliga.”
En annan som är på bettet är Olssonbetalar, om den rojalistiska dumteven. I Bernadotternas fall kan vi verkligen tala om en familj som borde få leva helt privat, värna sitt lilla liv och testa sina pensionsavtal mot verkligheten. Claeson borde göra något för dem!
söndag, januari 02, 2011
Återblick. Litteratur. Förintelsen.
I början av det nya året brukar jag granska vad jag läste under det gamla, och under 2010 var det mycket om och från Förintelsen. Tro aldrig att den går att komma förbi – tro aldrig att vi får glömma. Det kommer till och med ut en del ny litteratur i ämnet, eftersom de sista överlevarna nu har mycket brått för att hinna berätta.
Ifjol läste jag...
Carol Ann Lee: Roses from the earth - en biografi över Anne Frank, hela hennes korta liv. Det finns fler biografier som också granskar dagboken, men vid en omläsning finner jag denna vara den bästa
Hannah Goslar remembers - återblickar från en kvinna som var granne och lekkamrat med Anne Frank men som till skillnad från Frank trots allt överlevde Bergen-Belsen
Nora Keizer: Dance macabre - en holländsk kvinnas resa Westerbork-Auschwitz-Ravensbrück, mot befrielsen, inte särskilt välskriven, endast autentisk
Chil Rajchman: Jag är den sista juden - strax efter kriget nedtecknade en av de 57 som lyckades överleva Treblinka sina minnen, rått och rättframt, med svårighet att finna en förläggare eftersom det gamla skulle glömmas
Lena Einhorn: Ninas resa - om moderns flykt ur Warszawas ghetto, har också tevefilmats
Magda Eggens: Jag måste berätta – författaren och hennes syster stöttade varandra genom fasorna i Auschwitz och under dödsmarschen tills de slutligen räddades till Sverige
Yosef Zelkowicz: In those terrible days – innehåller texter ur Lodz’ ghettoarkiv där Zelkowicz var medarbetare, samt stycken ur hans dagböcker från det avspärrade bostadsområde som lika mycket var ett civilt koncentrations- och arbetsläger, en skildring som är fullkomligt enahanda grå, saklig och outhärdlig.
Genom att anteckna kämpade Zelkowicz för sitt förnuft, vilket kan få läsaren att känna det som om en öppning funnes, samtidigt som vi mycket väl vet att Zelkowicz deporterades till Auschwitz och mördades där.
En ohygglig källa till kunskap om Lodz ghetto och om det omöjliga hoppet. Du lider av det redan medan du läser. Boken tog nästan hela året att komma igenom.
För naturligtvis är allt detta är svårt att läsa, och någon gång får jag frågan om hur jag orkar eller ”vill”. Men det är snarare ett imperativ.
Snart finns inga överlevare kvar. Därför är vi senfödda överlevande skyldiga att lyssna.
När den som varit där måste berätta
kan inte du och jag säga att vi inte orkar.
Nej.
Vill du bättre förstå hur Förintelsen var möjlig rekommenderar jag Gitta Sereny: Vid avgrundens rand. En stor journalist genomförde djupintervjuer med Fritz Stangl som var kommendant i Treblinka, som såg det som ett steg uppåt i karriären. Eller Aly Götz: Hitlers folkstat, en bok som redogör för hur utplundringen av de av nazi-Tyskland ockuperade områdena medgav en god försörjning för de civila tyskarna under nästan hela kriget; en symbios mellan socialpolitik och brott mot mänskligheten.
Vill du följa med i debatten om skuldfrågan kan du läsa Barbro Eberan: Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. En hel del intern tysk historieforskning ingår i boken, men jag vill ändå avsluta med den, det första jag läste år 2010, ty:
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än
Ifjol läste jag...
Carol Ann Lee: Roses from the earth - en biografi över Anne Frank, hela hennes korta liv. Det finns fler biografier som också granskar dagboken, men vid en omläsning finner jag denna vara den bästa
Hannah Goslar remembers - återblickar från en kvinna som var granne och lekkamrat med Anne Frank men som till skillnad från Frank trots allt överlevde Bergen-Belsen
Nora Keizer: Dance macabre - en holländsk kvinnas resa Westerbork-Auschwitz-Ravensbrück, mot befrielsen, inte särskilt välskriven, endast autentisk
Chil Rajchman: Jag är den sista juden - strax efter kriget nedtecknade en av de 57 som lyckades överleva Treblinka sina minnen, rått och rättframt, med svårighet att finna en förläggare eftersom det gamla skulle glömmas
Lena Einhorn: Ninas resa - om moderns flykt ur Warszawas ghetto, har också tevefilmats
Magda Eggens: Jag måste berätta – författaren och hennes syster stöttade varandra genom fasorna i Auschwitz och under dödsmarschen tills de slutligen räddades till Sverige
Yosef Zelkowicz: In those terrible days – innehåller texter ur Lodz’ ghettoarkiv där Zelkowicz var medarbetare, samt stycken ur hans dagböcker från det avspärrade bostadsområde som lika mycket var ett civilt koncentrations- och arbetsläger, en skildring som är fullkomligt enahanda grå, saklig och outhärdlig.
Genom att anteckna kämpade Zelkowicz för sitt förnuft, vilket kan få läsaren att känna det som om en öppning funnes, samtidigt som vi mycket väl vet att Zelkowicz deporterades till Auschwitz och mördades där.
En ohygglig källa till kunskap om Lodz ghetto och om det omöjliga hoppet. Du lider av det redan medan du läser. Boken tog nästan hela året att komma igenom.
För naturligtvis är allt detta är svårt att läsa, och någon gång får jag frågan om hur jag orkar eller ”vill”. Men det är snarare ett imperativ.
Snart finns inga överlevare kvar. Därför är vi senfödda överlevande skyldiga att lyssna.
När den som varit där måste berätta
kan inte du och jag säga att vi inte orkar.
Nej.
Vill du bättre förstå hur Förintelsen var möjlig rekommenderar jag Gitta Sereny: Vid avgrundens rand. En stor journalist genomförde djupintervjuer med Fritz Stangl som var kommendant i Treblinka, som såg det som ett steg uppåt i karriären. Eller Aly Götz: Hitlers folkstat, en bok som redogör för hur utplundringen av de av nazi-Tyskland ockuperade områdena medgav en god försörjning för de civila tyskarna under nästan hela kriget; en symbios mellan socialpolitik och brott mot mänskligheten.
Vill du följa med i debatten om skuldfrågan kan du läsa Barbro Eberan: Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. En hel del intern tysk historieforskning ingår i boken, men jag vill ändå avsluta med den, det första jag läste år 2010, ty:
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)