De borde ha det lite knivigt nu,
de som försökt rädda Sverige från kaos och kollaps.
Först var de tvungna att ta in det faktum
att kaos och kollaps inte var förestående.
Det kaos som maktokraterna
såg var en eruption av snabba sunda solidariska hjälpinsatser under ett akut
flyktingmottagande. Antingen förstod de inte vad de såg, eller, vilket är värre
men pinsamt troligt, stod de inte ut med vad de såg: människor som hjälper
människor att klara sig.
Den kollaps som maktokraterna gafflade om
kan inskränkas till två beskrivningar: antingen var det så att staten inte
tillräckligt snabbt fick fram medel till kommunerna i det solidariska
flyktingmottagandet, eller så var det de snyltrika som lagt beslag på alla
skattekronorna för egen del. Inget av det är bra, men inget motsvarar heller
vad resten av världen menar med en kollaps.
De som kom hit hade sett kollaps. Den
svenska snålversionen imponerade inte.
Sedan hände det som
de-som-försökt-rädda-Sverige-från-kollaps inte hade tänkt sig: Folket var inte
tacksamt. Väljarna bar sig ungefär lika vingligt åt som förut, och människor som
på något vis var inblandade i mottagandet blev helt förtvivlade.
Namnlistor har undertecknats. Brev har
skrivits. Med innebörden att…
Detta går inte för sig. Det är inhumant.
Det är inte det Sverige vi trodde oss bebo. Det är inte Sverige från Olof
Palmes tid, vad det nu innebär. Värre är, det är inte det Sverige där vi
verkade ännu hösten 2015!
Vi står inte ut. Så säger lärare,
präster, sjuksköterskor, hyggliga medborgare med flera. På detta svarar
regeringen: Vi har räddat landet ur kaos och kollaps!
Lärare, präster, sjuksköterskor, hyggliga
medborgare med flera säger då: Nej. Ni har utsatt dessa våra minsta för
ohyggliga lidanden, ni skickar barn i döden, ni bryter mot vartenda anständigt
budord som finns, och här står vi med unga människor som hellre tar sitt liv än
tvingas ut på det plan där ni ställer dem.
Då säger regeringen helst ingenting, och
vad den tänker är obekant, men kanske spekulerar den i opinionssiffror. Det
finns mindre hyggliga medborgare som kanske kommer att rösta på dem om de
följer bödelsspåret. För visst, tänker de, visst är det bättre om det är vi som
i helt demokratisk anda följer järnvägsspåren in i röken och dimman igen.
Namnlistor har undertecknats.
Brev har skrivits. Vi står inte ut!
Men regeringen svarar inte längre på brev.
Det
är väl inte det värsta som hänt. Nu är vårt land är på väg mot, inte kaos och
kollaps, men mot fasa och fascism. Då är några obesvarade brev inte det värsta.
Men det är en symptomatiskt illavarslande röksignal om vartåt spåret leder.
När vi folket, hyggliga medborgare, frågar
Ygemark och Fridolin: Är det verkligen såhär du vill ha det? då finns inte
längre några svar att få från ministrarna.
Det är så maktokrater reagerar när de
ställs inför en situation som borde vara, åtminstone, lite knivig.
Kring den kniven kan de fortsätta vrida
sina små svettvåta fingrar. De har gott om tid.
Den tiden är densamma som när vi inte står ut, medan barn tar sina liv och samhället pågår ungefär som förut.
Som om det inte funnes någon orsak alls att
vara rädd.
Som om det enda abnorma som någonsin ägt
rum var den solidariska hösten 2015 när människor följde humanitetens bud och
hjälpte andra människor.
