torsdag, mars 23, 2017

Postkollaps: Ministern svarar inte på brev



De borde ha det lite knivigt nu, de som försökt rädda Sverige från kaos och kollaps.
     Först var de tvungna att ta in det faktum att kaos och kollaps inte var förestående.

Det kaos som maktokraterna såg var en eruption av snabba sunda solidariska hjälpinsatser under ett akut flyktingmottagande. Antingen förstod de inte vad de såg, eller, vilket är värre men pinsamt troligt, stod de inte ut med vad de såg: människor som hjälper människor att klara sig.
     Den kollaps som maktokraterna gafflade om kan inskränkas till två beskrivningar: antingen var det så att staten inte tillräckligt snabbt fick fram medel till kommunerna i det solidariska flyktingmottagandet, eller så var det de snyltrika som lagt beslag på alla skattekronorna för egen del. Inget av det är bra, men inget motsvarar heller vad resten av världen menar med en kollaps.
     De som kom hit hade sett kollaps. Den svenska snålversionen imponerade inte.   

Sedan hände det som de-som-försökt-rädda-Sverige-från-kollaps inte hade tänkt sig: Folket var inte tacksamt. Väljarna bar sig ungefär lika vingligt åt som förut, och människor som på något vis var inblandade i mottagandet blev helt förtvivlade.
     Namnlistor har undertecknats. Brev har skrivits. Med innebörden att…
     Detta går inte för sig. Det är inhumant. Det är inte det Sverige vi trodde oss bebo. Det är inte Sverige från Olof Palmes tid, vad det nu innebär. Värre är, det är inte det Sverige där vi verkade ännu hösten 2015!
    
Vi står inte ut. Så säger lärare, präster, sjuksköterskor, hyggliga medborgare med flera. På detta svarar regeringen: Vi har räddat landet ur kaos och kollaps!
     Lärare, präster, sjuksköterskor, hyggliga medborgare med flera säger då: Nej. Ni har utsatt dessa våra minsta för ohyggliga lidanden, ni skickar barn i döden, ni bryter mot vartenda anständigt budord som finns, och här står vi med unga människor som hellre tar sitt liv än tvingas ut på det plan där ni ställer dem.
     Då säger regeringen helst ingenting, och vad den tänker är obekant, men kanske spekulerar den i opinionssiffror. Det finns mindre hyggliga medborgare som kanske kommer att rösta på dem om de följer bödelsspåret. För visst, tänker de, visst är det bättre om det är vi som i helt demokratisk anda följer järnvägsspåren in i röken och dimman igen.

Namnlistor har undertecknats. Brev har skrivits. Vi står inte ut!
     Men regeringen svarar inte längre på brev.
     Det är väl inte det värsta som hänt. Nu är vårt land är på väg mot, inte kaos och kollaps, men mot fasa och fascism. Då är några obesvarade brev inte det värsta. Men det är en symptomatiskt illavarslande röksignal om vartåt spåret leder.
     När vi folket, hyggliga medborgare, frågar Ygemark och Fridolin: Är det verkligen såhär du vill ha det? då finns inte längre några svar att få från ministrarna.  
     Det är så maktokrater reagerar när de ställs inför en situation som borde vara, åtminstone, lite knivig. 
     Kring den kniven kan de fortsätta vrida sina små svettvåta fingrar. De har gott om tid. 

Den tiden är densamma som när vi inte står ut, medan barn tar sina liv och samhället pågår ungefär som förut.
     Som om det inte funnes någon orsak alls att vara rädd.
     Som om det enda abnorma som någonsin ägt rum var den solidariska hösten 2015 när människor följde humanitetens bud och hjälpte andra människor.