Minne av klassen

Som många före mig lyfter jag på hatten för Åsa Linderborg och hennes ”Mig äger ingen”. En fin skildring av far och dotter, ett vältaligt inlägg till förmån för de barndomar som duger utan att lukta nybakt och nybadat. En lysande hågkomst av det så nära och avlägsna 70-talet, och en oerhört god bild av arbetarklassen i sitt mer eller mindre medvetna tillstånd.

Jag blev varnad för att boken kunde kännas väl privat, eller tvärtom uppmuntrad att gråta över förlorad faderskärlek. Inget av det stämde. Skulle jag gråta vore det över min klass; över släktmiddagarna där någon just kommit hem från Öst-Tyskland och tyckte att det var jättebra, över tröttheten som förbannelse och förödmjukelsen som vardagsvara.

Boken är lite onödigt lång och innehåller en del upprepningar. Men de beror vanligen på att författaren valt att inte skriva kronologiskt, vilket i stort sett är en fördel då det stärker fiktionaliteten. Så har också enstaka kritiker berömt Linderborg för att hon har bidragit till tidsfenomenet att sudda gränserna mellan fiktion och biografi så att vi snart inte vet vem som är journalist och vem som är författare.
Kantänka. Jag tror inte Linderborg har tänkt sig som ett levande ställningstagande i just den frågan. Det finns många mer betydelsefulla områden där hon har mycket att tillföra.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg (bokrecensioner)

Ondska eller organisation

Många gånger under många år har jag svarat på S Norbergs stolligheter angående vänsterpolitik.
Förmodligen är det redan verkningslöst att bemöta en person som tänker i termer av ”krafter, offer, himmelrike, ond värld”, och därmed ohjälpligt verkningslöst att vända sig till en person som utan exemplifiering beskyller andra för dylikt ideologiskt fluff.

Att börja i änden, ”nej Staffan, jag ser mig inte alls som ett offer för onda krafter” anstår mig inte. Låt oss istället ta ett jättekliv till konkret partiverksamhet. S Norberg skriver ”det som internt kallas ’konsten att bygga ett parti’ är en total katastrof”. Vad han syftar på är en arbetande organisationsgrupp som heter, inte kallas, detta något bängliga namn. Jag ingick tills ungefär för ett år sedan i gruppen som jag måste lämna av yrkesskäl. Vilka totala katastrofer som eventuellt har inträffat efteråt känner jag inte till (och det förvånar mig om S Norberg gör det). Gruppen höll regelbunden kontakt med alla 25 partidistrikt, träffade distriktsstyrelser och medlemmar och samlade en omfattande kunskap om läget i partiet på gott och ont. Vi gav ut en organisationshandbok till att bistå vid utåtriktade arrangemang, mottagande av nya medlemmar, vid studier och andra aktiviteter. Vi gjorde genomlysningar av det kvinnopolitiska läget samt satsningarna inför valrörelsen, genomförde styrelseutbildningar och erbjöd hjälp till de distrikt som på grund av låg aktivitet önskade det. Vad jag vet har gruppen idag dragit lärdom av exempel från bland annat Nederländerna när det gäller folkrörelsemobilisering.

Nåja, det kanske inte var så märkvärdigt. Men så paranoid är jag inte att jag på grundval av detta engagemang känner mig medskyldig i totala katastrofer – samma ordval som S Norberg använder om partiets skolpolitik, som jag också har arbetat en hel del med tidigare. Dess innehåll kan vi diskutera när helst S Norberg är på humör att slita sig från sina apokalyptiska visioner.

I början av 2000-talet ”gjorde sig partiet av med” en stor del av sina företrädare, enligt S Norberg. Det säger han, som fick påverka politiken i stort via det verkställande utskottet till år 2003! Själv röstades jag ut ur partistyrelsen redan vid sekelskiftet. Och ändå tror jag inte på onda krafter. Utan på orsaker och maktförhållanden, på politik och argumentation.

Revolution

Gråmulen mellandag, mellanläge

– men Revolutionen har kommit till Vasastan!

Hmm... det kan vara tomten som lagt av sina arbetskläder, uppgivet resignerad inför dem som har allt.

Men vi tror hellre på revolution än på resignation, visst?

Stjärnan i det blå

Veckan före jul gick en kulturdokumentär om Walt Disney i teve. För första gången skildrades inte Disney som världens rikaste tecknare, mannen som med en ynka smula av talang lyckades köpa sig en hel fabrik för att sentimentalisera folksagor och hjärntvätta världens barn med kapitalisthalleluja. Nej, denna film grävde i källorna efter påverkan, och fann den i europeisk konst.

Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.

Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.

Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.

Kulturkommunist, igen

forts från förra inlägget
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!

Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.

Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”

Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.

Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.

Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.

Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.

Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.