Bli marxist med Kd!

Är man inte marxist, kan man bli det. Ett sätt att bli det är att läsa Göran Hägglunds tal på Kristdemokraternas personaldagar. Talet är liksom detta inlägg ruskigt långt, men fördelen med det är att Hägglund slutligen kommer med en deklaration. Han vill ”se bortom det materialistiska och insnöat ideologiska” och positionerar Kd som ett ”idéparti” mot ”ekonomismen” inom såväl socialism som liberalism.

De ädla, tillika helsvenska värden som står över den snöda penningen är hederlighet och sammanhållning. ”Bortom välfärdsmodeller, naturresurser och hårt arbete är det gemenskapsandan som har gjort oss till ett av världens mest framgångsrika länder”, säger Hägglund. Men idag har ”den svenska hederligheten satts på undantag”, vilket han finner oroande eftersom ”när allt fler fifflar, då fungerar inte samhället”. (Verkligheten, som ju Hägglund gillar som retorisk figur, har dock lärt oss att samhällen byggda på tjyvknep och spelarmani fungerar obehagligt väl.)
De kristna idealisterna önskar överbrygga klyftan mellan stad och land och skapa trygghet i samhället, åtminstone för alla som har ett arbete, om jag förstod det rätt. Hur de ska klara detta utan vare sig ekonomisk eller politisk styrning begriper ju inte jag. Men det är uppenbart att Hägglund tror på den insnöade ideologi han äntligen talar ut om.

Talet är uppbyggt som en historisk exposé från den dag Emil som en överdådig signal för framtidstro hissade upp Ida i flaggstången. Efter den incidenten undviker Hägglund att precisera någon historisk händelse eller tidpunkt, vilket gör det svårt att belägga honom med fel - utom felet att torgföra känslor som vore de fakta.
”Under statens tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.” När då? Vilka? Har han kommit fram till skapandet av folkrörelserna eller är han redan vid borgarnas undandragande av stöd till föreningar och mötesplatser?
”Mellan staten och medborgaren fanns snart bara politikens tryck” - betyder vad? Politiken som relation mellan medborgare och stat trodde jag var ett allmänt accepterat synsätt, ja i det närmaste normalt, för att låna ett av Hägglunds favorituttryck.
”Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten.” Till skillnad från vilket år och vilken situation? Minns han den festligt frihetliga knallen från skotten i Ådalen, eller syftar han på det ökande kungafjäsket efter några demokratiska decennier?
”Sanningen bestäms av ett fåtal medier.” Sir man på, nu har han rätt! Men vi menar olika media, det är själva kärnfrågan. Är den betydelselös?
Enda gången mannen som månar om tillit och sammanhållning kommer med ett direkt utpekande gör han det på ett ganska ohyfsat vis: ”Vi är ärliga nog att tala om för Claes Borgström, Åsa Linderborg och andra mästrande elitister hur det står till.” Märk väl: Kd talar utifrån sin ärlighet om hur det är, medan förre JämO och Aftonbladet-Kultur mästrar utifrån sin elitism.
Nej det var så sant - till de dygder Hägglund räknar upp hör inte rättvisa!

Inbäddade i en mjuk idealism som Hägglund bedyrar inte är nostalgisk eller romantisk vilar bekvämt de politikens sakfrågor som vi ju redan visste är kristdemokratisk politik: höga straff, en nedmonterad generell välfärd till förmån för privat sparande, och mer makt åt föräldrarna!

”Framgångsrika samhällen måste ha en levande värdestruktur” säger Hägglund. Om sambandet är osvikligt kan väl diskuteras, men visst ligger det något i det. Då har vi kärnfrågan där igen: att värdestrukturer ser olika ut.
För min del vore det omöjligt att acceptera en värdestruktur som (med min kursivering) definierar ”barnens bästa” som ”principen att föräldrarna ska ha största möjliga frihet att forma sitt föräldraliv på det sätt som passar just deras omständigheter bäst”
Jag föredrar värdegrunden i Barnkonventionen.
Jag föreslår att vi begagnar oss av en smula marxistisk historieanalys för att förstå varför den är så svår att omsätta - i verkligheten!

Missa inte Frihet som gjort Hägglund till designer och modell för en helt normal klädstil!

Bögfeministen om värdekonservatismen

Enligt Alliansfritt Sverige finns det ingen ”vänsterstyrd queerteoretisk bögfeministisk folkföraktade åsiktsdiktatur som hatar tavlor som föreställer något och vill stoppa fredagsmys och förhindra att lilltjejen får en ny cykel.” Vaa, vilken besvikelse!” Jag som så gärna vill vara med i en sån. Fast en förening som accepterar mig som medlem är nog inte värd att vara med i, som Marx sa.

Skämt åsido, Helle Klein har en viktig krönika om ny- eller värdekonservatismen. Den som Hägglund försöker sprida med argument från det gamla pajaspartiet Ny Demagogi.

Enligt wiki stöder sig värdekonservatismen på västerlandets traditionella kristna etik. Den vill stötta och bevara kärnfamilj och skoltraditioner, och vill stoppa pornografi och aborter. Definitionen stämmer alltså väl på Kristdemokraterna.

Men en gång förknippades värdekonservatismen med bildning, djupsinniga böcker och seriös, gärna idealistisk konversation. I min ungdom kallade vi SvD värdekonservativ (i en god mening) då den som sista tidning prioriterade Operan och Dramaten framför popkonst och happenings. I det avseendet har Kd gjort en helomvändning och begagnar sig av en kultur- och kunskapsfientlig retorik utan motstycke, utom möjligen i Förenta Staterna så som Sjöstedt beskriver det.

Hägglunds hållning karaktäriseras av Sjöstedt som ”konservativ populism”, nu när Kd försöker ställa sig in hos människor genom att bejaka inskränktheten: Förstår du det inte, är det dåligt! En så andefattig nivå behöver inte värdekonservatismen ligga på. När Hägglund säger att kulturskapare, teoretiker och/eller vänsterpolitiker ”förstör det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner” och att vi ”raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen” uttrycker han sig inte som en värdekonservativ. Det blir milt sagt oklart vems intressen han bevakar.

Nu skulle jag vilja säga, skit i -ismen! Usel sakpolitik är viktigare än hur den kläs i ord. Men jag är inte säker på att det verkligen förhåller sig så.
Drömmar om ”Kirche, Kinder, Küche” är inte orimliga utan låter sig väl företrädas, debatteras och tillbakavisas. Men riktigt skrämmande är det att ett parti i Sveriges riksdag försöker ta sig fram på nedlåtande dumheter - därför att de är säkra på att detta är vad medborgarna vill ha och behöver.

Korståg för banalitet

Men tror någon att den halsstarrige lille gubben kan ge sig? Inte då! När han borde backa och säga, oj, det var inte så smart att käfta om vem som är vanligast, nu kör vi mediataktisk reträtt - istället för det lägger Kristdemokraterna ut en uttömmande frågor-och-svar-sida om vilka som är ”verklighetens folk”!

Den börjar: ”Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag.”
Helst skulle jag säga att jag inte ens för en kvart i veckan lever som folk gör mest. Men det vore osakligt. Ty även om viss statistik finns att tillgå för arbete, boende och liknande kan jag inte påstå att jag vet hur folk gör mest. Det vet inte Kd heller, de bara hoppas!
Däremot kan jag med all säkerhet säga att jag under inga omständigheter inräknar mig i en du-&-jag-relation med Göran Hägglund. Oförsynt och påfluget är vad det är att dra in dig och mig i sitt korståg för banaliteten.

Ett citat till: ”Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas.” Låt vara att både kristendomen och marxismen är tämligen komplexa system, men jag har träffat massor med folk som verkligen bemödar sig om att ta dem till sig. Jag möter också en hel del människor, framför allt i den yngre generationen, som är renhjärtat bekymrade både över sin egen moral och livsväg och över orättvisan och hyckleriet som omger dem. Om de följer Kd:s tips om ”fredagsmys och Så ska det låta” är det risk för en drastisk ökning av suicidtalen här i landet.
Människor ska man ta på allvar, i all sin storslagenhet och småskurenhet. Men vad Kd ger sig på är att uppfinna en majoritet genom att stapla all alldaglighet de kan komma på och spetsa det med inskränkthet.
Det är respektlöst mot medborgarna.

Under debattens gång har Kd använt den fega spotta-i-motvinds-taktiken, det vill säga den som inte håller med dem antas känna sig träffad och får utgöra bevis för deras påståenden. Detta är bra fräckt mot dem som gått emot Kd genom att betona sin egen vanlighet - en vinkling som jag inte tilltalats av eftersom den faktiskt bekräftar trivselfascismens tvångströja att vanlig = bäst.

Därför ställer jag upp: AJ vad jag är träffad, je suis blessée!* Sitta och tänka är rena kulturelitfasonerna, jag föredrar balett framför knattematch och tycker att Bourdieu är riktigt intressant, iallafall jämfört med Liza Marklund.
Men när det kommer till anklagelsen om att förakta vanligt folk faller den på sin orimlighet. Vi ska helt enkelt inte betrakta människor på det sättet!
Det finns bara ovanligt folk. Däribland Kd, som kvalificerat sig för tredje gradens bisarreri.

Tack till Fredrik Pettersson, som också lagt in fina exempel på Kd:s kluvna tunga. Jag trodde hela grejen var ett påhitt först, men dravlet finns här
Och Expressen kallar karln extrem. Heja!

* Jag är skadad, utropade Gustav III på franska när han blev skjuten. Ett historiskt exempel på kulturell queerpersonlighet!

Lite internationellt

Internationell utblick på tilltalsord hittar du i Språkspalten. Men skribenten har uppfattningen att det nya niandet i serviceyrken är en myt. Då lever jag i en myt då, för jag har hunnit bli råless på niandet från butiksbiträden som vill vara lite fiiina och tror att ett föråldrat språkbruk är en statusmarkör.

Fler internationella språkvårdare är nymoderaterna som motionerat i riksdagen om att svenska språket behöver ett internationell term för miljard - och den engelska termen finner de mer internationell än den tyska... bevare oss väl.

Läs istället Ida om internationell feminism!