Irlands nej handlar ”mer om ett allmänt missnöje med den sittande irländska regeringen och den lokala politiken än med EU-fördraget” tror Gustavsson i SvD.
Ave Maria – hur många bortförklaringar finns det?
Det är klart att det handlar om det. För hundratusen irländare sådär. För hundratusen andra handlar det om missnöje med unionen. Eller med vädret. Det kan handla om att man ogillar turkar eller engelsmän eller att man föredrar usa:ner , särskilt sina barn som bor där. Några hundra kanske vill reta sin lokale bankpamp medan hundra andra röstar som sina välutbildade yngre släktingar. Och detta gäller båda sidor.
Folkomröstningar hålls för att respekteras. Inte för spekulationer.
Det tycker Barroso också: ”Resultatet ska självklart respekteras. Samtidigt måste vi inom EU ta ett kollektivt ansvar och gå vidare med processen.” Efter detta utbrott av motsägelsefullt djupsinnen framhöll Barroso att Irlands nej rimligen måste åtföljas av irländska förslag på hur man inom EU ändå ska komma vidare med fördragsprocessen.
Det kan man tycka, ja det är precis en såndär sak som man brukar tycka när man är missnöjd. ”Men nu får dom väl ta och...” brukar man säga.
Men om svaret blivit ja. Då skulle inte detta kapabelt röstberättigade folk besväras med att utifrån miljontals skilda motiv enas om ett nytt förslag. Ty detta säger Barroso för att han är sur, och den känslan jag lite von oben sympatisera med, kan ta mig råd med det en sånhär dag.
Men med SvDs inställning kan ingen demokrat sympatisera:
”Finns det något alternativ till Lissabonfördraget?
– Egentligen inte
Vad händer nu?
– Business as usual.”
Jahapp..!
fredag, juni 13, 2008
Den gröna ön, den grå kontinenten
”TT 18:17. Irland röstade nej till EU:s nya fördrag, bekräftas det officiellt. Nejsidan vann med 53,4 procent mot 46,6 procent ja, enligt tv-bolaget RTE. Nu går EU mot en ny grundlagskris.”
Jubel galore! Irland vann EM!
Och EU kan inte ha någon ”grundlagskris”. För EU har ingen grundlag. Det är ju det som är grejen!
Dom kommer förstås att fortsätta olagligt, sa en dyster vän. Jo – men hurra ändå.
Under rubriken ”Mannen som inspekterade Europa” rekommenderar Melberg en samling rese-essäer av Geert Mak. Boken verkar mycket intressant, och jag kan bara beklaga att kvinnan som inspekterade Europa inte hade samma framgång då mitt manus ännu inte är publicerat.
Mak menar att det ”europeiska projektet” är dömt att misslyckas utan ett gemensamt ”kulturellt, politiskt och demokratiskt rum”, vilket Melberg bedömer vara i det närmaste omöjligt. Inte ett ögonblicks tvist om detta! Dock önskar jag att någon reagerade på uttrycket ”det europeiska projektet”, eftersom det är EU som åsyftas, den politiska överbyggnad som sedan åtminstone tio år har ockuperat Europa.
Europa finns. Det är inte ett projekt utan en kontinent. Det är här vi bor, på våra stenar, i vår historia (även om Melberg tror att andra svenskar än han själv tror att Sverige ligger utanför). ”Projektet” är bara svaret på kapitalisternas makt-& ägandebegär.
Men ända sedan den svenska medlemsomröstningen har det varit omöjligt att säga det:
den som älskar Europa fruktar det europeiska arvet och är därför emot unionen.
”Vi är i en europeisk stad, där lövträden bildar rosettfönster mot himlen.
En katedral av bokstäver bebor vi
vinden blåser kantat i våra benpipor
vi har byggt en fästning av varmt järn
Tåget ska strax gå
och om glädje finns, det kan man inte veta.”
ur Tåget ska strax gå, en europeisk mosaik
Jubel galore! Irland vann EM!
Och EU kan inte ha någon ”grundlagskris”. För EU har ingen grundlag. Det är ju det som är grejen!
Dom kommer förstås att fortsätta olagligt, sa en dyster vän. Jo – men hurra ändå.
Under rubriken ”Mannen som inspekterade Europa” rekommenderar Melberg en samling rese-essäer av Geert Mak. Boken verkar mycket intressant, och jag kan bara beklaga att kvinnan som inspekterade Europa inte hade samma framgång då mitt manus ännu inte är publicerat.
Mak menar att det ”europeiska projektet” är dömt att misslyckas utan ett gemensamt ”kulturellt, politiskt och demokratiskt rum”, vilket Melberg bedömer vara i det närmaste omöjligt. Inte ett ögonblicks tvist om detta! Dock önskar jag att någon reagerade på uttrycket ”det europeiska projektet”, eftersom det är EU som åsyftas, den politiska överbyggnad som sedan åtminstone tio år har ockuperat Europa.
Europa finns. Det är inte ett projekt utan en kontinent. Det är här vi bor, på våra stenar, i vår historia (även om Melberg tror att andra svenskar än han själv tror att Sverige ligger utanför). ”Projektet” är bara svaret på kapitalisternas makt-& ägandebegär.
Men ända sedan den svenska medlemsomröstningen har det varit omöjligt att säga det:
den som älskar Europa fruktar det europeiska arvet och är därför emot unionen.
”Vi är i en europeisk stad, där lövträden bildar rosettfönster mot himlen.
En katedral av bokstäver bebor vi
vinden blåser kantat i våra benpipor
vi har byggt en fästning av varmt järn
Tåget ska strax gå
och om glädje finns, det kan man inte veta.”
ur Tåget ska strax gå, en europeisk mosaik
torsdag, juni 12, 2008
Inte särskilt postmodern vänster
Intressant understreckare om postmodernism och dess förhållande till vänstern. Idéhistorikern Burman menar att postmodernismen mycket väl kan uppfattas som vänsterprojekt - för den händelse den inte redan är nedlagd, vilket i värsta fall kan gälla såväl vänstern som postmodernismen.
Burman har rätt i att postmodernismen knappast kan vara konservativ. Den som ifrågasätter allt inklusive de gamla sanningarna har svårt att vara just det. Personligen vill jag kalla den liberal, i ordets bästa bemärkelse: individualism och tvivel. Det är det faktum att postmodernismen kommit till användning inom ”cultural studies, feminism, queer och postkolonialism” som ger Burman anledning att förknippa den med vänstern. Men både feminism och cultural studies är vidare begrepp. Postkolonialism kan (och bör) leda åt vänster men inte med automatik. Och queer – denna besynnerliga antikategori, så välbehövlig för att kliva över gränser, så obehaglig när den blir amoralisk – queer är inte att betrakta som vänster, men sannerligen postmodernt.
Vänsterns förhållande till postmodernismen är alltså inte omedelbart ämabelt. Den som säger att all kunskap är konstruerad och att intet existerar utanför språket, har svårt att vara just vänster, med dess krav på reella materialistiska utgångspunkter. Riktigt fyrkantiga marxister får rena ångesten av verklighetsglidningen.
Men i artikeln jämförs akademisk diskussion i USA och Frankrike, och det får mig att misstänka att det mentala klimatet nu är så uselt i USA, att det som där är vänster framstår som höger i det ändå inte påfallande socialistiska Europa?
Burman avslutar sin utblicksrika artikel med konstaterandet att det idag finns radikal teori men inte radikal politik. Tråkigt att det skulle sluta så!
Vänsterns uppgift är radikal, socialistisk politik och praktik, en uppgift där vi helt enkelt inte får lämna oavgjort antingen vi har teorier att ta till eller ej. Häromdagen fick jag igenom ett partiprogram i en skara mer eller mindre entusiastiska parlamentariker som ska omsätta det i utförande i enlighet med demokratins regler. Det är ingen liten uppgift.
Burman har, med all respekt, säkert annat att tänka på.
Men det har inte vi.
Burman har rätt i att postmodernismen knappast kan vara konservativ. Den som ifrågasätter allt inklusive de gamla sanningarna har svårt att vara just det. Personligen vill jag kalla den liberal, i ordets bästa bemärkelse: individualism och tvivel. Det är det faktum att postmodernismen kommit till användning inom ”cultural studies, feminism, queer och postkolonialism” som ger Burman anledning att förknippa den med vänstern. Men både feminism och cultural studies är vidare begrepp. Postkolonialism kan (och bör) leda åt vänster men inte med automatik. Och queer – denna besynnerliga antikategori, så välbehövlig för att kliva över gränser, så obehaglig när den blir amoralisk – queer är inte att betrakta som vänster, men sannerligen postmodernt.
Vänsterns förhållande till postmodernismen är alltså inte omedelbart ämabelt. Den som säger att all kunskap är konstruerad och att intet existerar utanför språket, har svårt att vara just vänster, med dess krav på reella materialistiska utgångspunkter. Riktigt fyrkantiga marxister får rena ångesten av verklighetsglidningen.
Men i artikeln jämförs akademisk diskussion i USA och Frankrike, och det får mig att misstänka att det mentala klimatet nu är så uselt i USA, att det som där är vänster framstår som höger i det ändå inte påfallande socialistiska Europa?
Burman avslutar sin utblicksrika artikel med konstaterandet att det idag finns radikal teori men inte radikal politik. Tråkigt att det skulle sluta så!
Vänsterns uppgift är radikal, socialistisk politik och praktik, en uppgift där vi helt enkelt inte får lämna oavgjort antingen vi har teorier att ta till eller ej. Häromdagen fick jag igenom ett partiprogram i en skara mer eller mindre entusiastiska parlamentariker som ska omsätta det i utförande i enlighet med demokratins regler. Det är ingen liten uppgift.
Burman har, med all respekt, säkert annat att tänka på.
Men det har inte vi.
onsdag, juni 11, 2008
När kommer ursäkt från höger?
Vi långsinta påpekar* att...
i februari -39 marscherade över 500 blivande medicinare genom Stockholm under blågula fanor, med banderoller som krävde omedelbart slut på inflyttningen av judiska läkare, även av intellektuella utlänningar i allmänhet. Medicinska föreningen höll fullsatta protestmöten mot ”judeimporten”, och när socialisten John Takman la fram den humanistiska synen på saken klubbades han – nej inte ner, men hans inlägg klubbades av, av ordföranden. Den senare hette Gunnar Biörck och blev senare riksdagsledamot för moderaterna.
På ett senare möte i Lund fastslogs att immigrationen medförde att främmande element upptas i folket, vilket sas vara ”inför framtiden oförsvarbart”.
Ja det kan man lugnt säga: att några yttrade sig inför framtiden oförsvarbart. Men varför har de inte bett om ursäkt?
I januari -41 publicerade dåvarande kommunistiska tidningen Ny Dag den skakande artikeln ”Judarna dömda till undergång”. Men idag ifrågasätts vänstersympatisörers demokratisyn. Låt vara motiverat av andra bedrövliga artiklar i sagda tidning.
Vi rättviseivrare påpekar bara att...
de andra, de oförsvarbara, står oifrågasatta.
* Faktauppgifter ur Werner Schmidt: C-H Hermansson, en politisk biografi
i februari -39 marscherade över 500 blivande medicinare genom Stockholm under blågula fanor, med banderoller som krävde omedelbart slut på inflyttningen av judiska läkare, även av intellektuella utlänningar i allmänhet. Medicinska föreningen höll fullsatta protestmöten mot ”judeimporten”, och när socialisten John Takman la fram den humanistiska synen på saken klubbades han – nej inte ner, men hans inlägg klubbades av, av ordföranden. Den senare hette Gunnar Biörck och blev senare riksdagsledamot för moderaterna.
På ett senare möte i Lund fastslogs att immigrationen medförde att främmande element upptas i folket, vilket sas vara ”inför framtiden oförsvarbart”.
Ja det kan man lugnt säga: att några yttrade sig inför framtiden oförsvarbart. Men varför har de inte bett om ursäkt?
I januari -41 publicerade dåvarande kommunistiska tidningen Ny Dag den skakande artikeln ”Judarna dömda till undergång”. Men idag ifrågasätts vänstersympatisörers demokratisyn. Låt vara motiverat av andra bedrövliga artiklar i sagda tidning.
Vi rättviseivrare påpekar bara att...
de andra, de oförsvarbara, står oifrågasatta.
* Faktauppgifter ur Werner Schmidt: C-H Hermansson, en politisk biografi
tisdag, juni 10, 2008
Kongress... fildelning
”Hellre fildelning än Fidel-ledning”, sa någon vitsig kongressdeltagare. Kan väl instämma, även om jag inte är helt säker på att Vänsterpartiets fildelningsbeslut är det rätta.
Frågan debatteras till stor del av sakkunniga med olika ståndpunkter: kulturarbetarna vs. datorkännarna. Övriga begriper egentligen inte så mycket, även om vi önskar det. Det vill säga, vi önskar både upphovsrätt och gratisfiler.
Instinktivt står jag på kultursidan. Självklart ska konstnären ha ersättning för sitt verk!
Men jag som inte tjänat ett skit på mitt författarskap har svårt att känna mig riktigt engagerad i andra författares digitala levebröd.
Men kassettbandspelaren tog inte kål på musikindustrin, så sannolikt finns det något sätt för producenterna att klara filhistorian också.
Men eftersom jag inte vet hur man laddar ner, känner jag mig inte så engagerad i gratismusiken heller.
En gång laddade jag hem ett program som var välbehövligt för att ladda ner filer. Sen var det bara att sätta igång! Jag hittade några musiksidor där man fick välja tre obekanta rocklåtar innan man blev medlem och prenumerant på veckans nyheter.
För det första var det inte gratis, för det andra var det ingen musik jag ville höra.
Återgår alltså till kultursidan. För att själv få välja innehåll åtar jag mig att betala för mina cd. Tack.
Frågan debatteras till stor del av sakkunniga med olika ståndpunkter: kulturarbetarna vs. datorkännarna. Övriga begriper egentligen inte så mycket, även om vi önskar det. Det vill säga, vi önskar både upphovsrätt och gratisfiler.
Instinktivt står jag på kultursidan. Självklart ska konstnären ha ersättning för sitt verk!
Men jag som inte tjänat ett skit på mitt författarskap har svårt att känna mig riktigt engagerad i andra författares digitala levebröd.
Men kassettbandspelaren tog inte kål på musikindustrin, så sannolikt finns det något sätt för producenterna att klara filhistorian också.
Men eftersom jag inte vet hur man laddar ner, känner jag mig inte så engagerad i gratismusiken heller.
En gång laddade jag hem ett program som var välbehövligt för att ladda ner filer. Sen var det bara att sätta igång! Jag hittade några musiksidor där man fick välja tre obekanta rocklåtar innan man blev medlem och prenumerant på veckans nyheter.
För det första var det inte gratis, för det andra var det ingen musik jag ville höra.
Återgår alltså till kultursidan. För att själv få välja innehåll åtar jag mig att betala för mina cd. Tack.
måndag, juni 09, 2008
Kongress IV
Under kongressen babblade vi också mer förstrött. Ju tuffare debatter och svårare beslut, desto mer upprymt i pauserna. Här är några spridda repliker ur folkmängden:
- Heeej, gu vad kul att se dig och inte bara fejsboka!
- Visste du det, att alla blir snyggare när dom är i Göteborg.
- Vad kul med tre före detta partiledare, både Lars Werner, CH och Ulla Hoffman! Men vänta, vem var hon dendär som var emellan?
- Nu har jag hört att mina favobloggare kan prata också!
- Äh, vi gör en ansiktslyftning och går med i Ung Vänster istället.
- Är dethär godiset klimatsmart?
- Antingen vet inte presidiet vad dom gör eller också vet dom det, och det oroar mig mera.
- Synd att folk klär sig så lufsigt, det börjar likna Miljöpartiet...
- Men kasta inte pappmuggen, hur många gånger har du återanvänt den?
- Om man inte hinner gå på Arbetets museum är det väl ingen vänsterkongress.
- Jahapp, nu har vi skannat läget, nu får vi gå vidare med praktisk politik!
- Heeej, gu vad kul att se dig och inte bara fejsboka!
- Visste du det, att alla blir snyggare när dom är i Göteborg.
- Vad kul med tre före detta partiledare, både Lars Werner, CH och Ulla Hoffman! Men vänta, vem var hon dendär som var emellan?
- Nu har jag hört att mina favobloggare kan prata också!
- Äh, vi gör en ansiktslyftning och går med i Ung Vänster istället.
- Är dethär godiset klimatsmart?
- Antingen vet inte presidiet vad dom gör eller också vet dom det, och det oroar mig mera.
- Synd att folk klär sig så lufsigt, det börjar likna Miljöpartiet...
- Men kasta inte pappmuggen, hur många gånger har du återanvänt den?
- Om man inte hinner gå på Arbetets museum är det väl ingen vänsterkongress.
- Jahapp, nu har vi skannat läget, nu får vi gå vidare med praktisk politik!
söndag, juni 08, 2008
Kongress III
Festen igår gästades av - Mikael Wiehe! Han spelade Cheops pyramid, Victor Jara, Sång till modet och mycket mer, och drog sig inte för att ge sig in i fildelningsdebatten, som extranummer så att säga. Sen var det dans till gamla låtar från Nationalteatern till Kizz framförda av en rivigt rockig grupp. Gick hem längsmed kanalen i sommarnatten, utan ytterkläder, och det unga Norrköping satt på balkongerna och glammade.
Åter till allvaret, flera beslut:
I kongressuttalandet ska vi även i fortsättningen driva det feministiska kravet att höja kvinnors löner, inte ett allmänt löneökningskrav. Ett internationellt stycke lades också till.
Alla frågor om skolpolitiken lämnades vidare till den nyligen tillsatta arbetsgruppen.
Något förbud mot sjal/slöja på flickor blir det inte. Inte för att vi på något vis uppskattar att en patriarkal symbol hängs på barn med eller mot deras vilja, utan därför att vi inte hjälper de flickorna med ett förbud. Risken finns att de kontrolleras än mer, eller sätts i privata konfessionella skolor. "Fokusera inte på tyget, utan på tvånget" som en kamrat sa i debatten.
Åter till allvaret, flera beslut:
I kongressuttalandet ska vi även i fortsättningen driva det feministiska kravet att höja kvinnors löner, inte ett allmänt löneökningskrav. Ett internationellt stycke lades också till.
Alla frågor om skolpolitiken lämnades vidare till den nyligen tillsatta arbetsgruppen.
Något förbud mot sjal/slöja på flickor blir det inte. Inte för att vi på något vis uppskattar att en patriarkal symbol hängs på barn med eller mot deras vilja, utan därför att vi inte hjälper de flickorna med ett förbud. Risken finns att de kontrolleras än mer, eller sätts i privata konfessionella skolor. "Fokusera inte på tyget, utan på tvånget" som en kamrat sa i debatten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)