Trött vid 95

Vänsterpensionärerna i Stockholm hade möte i veckan. Nye ordföranden Sjöstedt talade väl. I slutet på mötet blev ex-ordföranden CH Hermansson ombedd att sammanfatta läget. Enligt en av deltagarna lär han ska ha sagt*:
- Jag blir så jävla trött på kapitalet.

Kapitalet självt har lärt oss att vara positiva. Trött och neggo hör inte hemma i en rörelse som vill något, som verkligen kämpar.
Men CH är född 1917. Bortsett från en misslyckad rysk revolution har kapitalet vunnit hela tiden. Jag utmanar vem som vill att säga: Det var för att han inte kämpade tillräckligt.

Nej, alla glada. Trött må man få bli vid 95.
Inte minst på kapitalet.
Där var det vinst varje gång.
Våra stora segrar räknade vi i inflytandeprocent.

Tack och lov lär vänsterpensionärerna ha väldigt roligt på sina möten. Likaså ungvänstrarna.
Kamp är roligt.
Kapitalet är det inte.


* bilden är lånad från Sveriges Radio. Om den 84-åriga deltagaren citerar fel ber Politik och poesi om ursäkt i hens ställe

Mänskliga rättigheter

Idag, 21 mars, är Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Det kan förtjäna lite extra uppmärksamhet, i synnerhet sedan de antisemitiska morden på skolbarn skakat Frankrike.

Kommunen uppmärksammar dagen genom att hissa EU-flaggan. "Mänskliga rättigheter är inget vi kan ta för givet" säger kommunstyrelsens ordförande, och det är sannerligen riktigt. I kolonialkrigens och slavhandelns Europa, i Förintelsens Europa, i det Europa som ser högerextrema rasister än en gång ta plats i parlamenten kan vi sannerligen inte ta mänskliga rättigheter för givna. Så varför flagga för den europeiska unionen?
EU har inte gjort något för de mänskliga rättigheterna. EU är en kapitalets union, en sammanslutning för att underlätta handel, företagande och utsugning av människor och miljö.

Det var i FN som de mänskliga rättigheterna beslutades. Dem som vi inte kan ta för givna eftersom de och deras instiftande håller på att glömmas bort.
Idag 21 mars, den internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering, borde sannerligen FN-flaggan hissas och ingenting annat.

Håriga suffragetter

Lite sent ute. Hade inte fattat. Plötsligt dök det upp kvinnligt underarmshår på fejsbok. Jag som inte hade fattat tänkte att visst kan vi strunta i att raka oss, men vad är det att göra affär av?
/Om en personlig anmärkning här är på sin plats må läsarna underrättas om att jag rakar armhålorna, men inte benen. Jag vet att tusentals yngre personer finner det senare udda, tantigt och kanske också äckligt – hur äckligt vill jag verkligen inte veta. Det är mina ben./

Jag var i och för sig bekant med skräcken för kvinnlig behåring. Fanny Ambjörnsson beskrev den tydligt i sin utmärkta avhandling I en klass för sig. Hår överallt utom på huvudet uppfattades av de unga flickorna i undersökningen som ”skarrigt” (= en glosa bildad av scary och skabbig).
Men den aktuella armhålefrågan förstod jag inte förrän det förträffliga kåseriprogrammet Landet runt kom rakt in i söndagsfriden med den oskyldiga skolbibiotekarien som blev offentligt avhånad på nätet.
Något som inte borde vara sant. Något som är sant, samtidigt och mitt i det land som av somliga antas jämställt och av andra antas styras av en vidrig genusfeministmaffia.
”Woman is the nigger of the world” sjöng paret Ono-Lennon. Det vill säga, sådana som inte får finnas. Vi som är äckliga och fula på grund av vårt pigment eller vår kroppsbehåring eller något annat okontrollerbart.

Ja, jag är lite sent ute, men nu har jag fattat. Skolbibliotekarien fick en viss upprättelse genom Landet runt, och alla andra kan läsa ett inlägg av Felicia Ohly på Systerskaparnas blogg.
”Det enda som är mer provocerande än en ful kvinna, är en ful kvinna som inte bryr sig”

Låt oss skriva en ny flickboksserie:
Dödsmördarsuffragetterna och hennes vänner.
Dödsmördarsuffragetterna kommer tillbaka.
Dödsmördarsuffragetterna på nya äventyr.
Dödsmördarsuffragetterna vinner till sist.