Galler eller dryader

Det har börjat arbetas i Haga. Nya gallerstaket omringar slottet. Det är taggtråd över grindarna, och särskilt snurrporten skär sig riktigt skrikande från empirearkitekturen i övrigt.

Det stängslade området är inte stort, det kan man inte beskylla dem för. Frågan är om denna större villaträdgård kommer att räcka till för familjen Bernadotte d.y.,

eller om det gamla gjutjärnsstaketet kommer att låsas till

när de är hemma?
Inte heller kan jag klandra Victoria för den rikliga nederbörden,

men tanken på en vallgrav är inte långt borta...

Vi får se hur det blir. Gustav III:s paradbygge stannade vid en grund. Här har det uppväxande Solna lekt i generationer. Kommunen sätter upp stängsel ibland, men de öppnas lika fort. Det finns droppstenar i ruinerna, och även recenta fynd såsom spår efter grillkol.

Tack och lov skyddar dryaderna i de gamla träden ännu Hagas älskliga mystik

men när långfingrade skuggor sträcker sig över Pelousen

är det dags att skriva på namnlistan

Haga ska vara park

Jag saknar ord, en stund iallafall

Behövs egentligen inget inlägg. SvD var hyggliga nog att lägga ut en rad av sina läsarkommentarer. De flesta har raskt kommit över den jag-saknar-ord-paralysi som valet av fredspristagare framkallar och samlat sig till beska omdömen om kryperiet för en krigförande nation vars i och för sig hygglige president ännu inte utfört någonting.

Så infernaliskt barnsligt:
Obama är känd. Han är poppis. Han är en fin kille. Mannen på puben spänner musklerna mot honom, tanterna i stugorna tycker han är söt. Och inte så farligt svart heller, bara lite lagom. Han säger kloka saker om hur det borde vara i världen. Ping - idé! Han får fredspriset!

Arme man! Ena veckan ska han fajtas mot plattskallade fanatiker i den usa:nska kristna extremhögern, nästa vecka omslingras han av de kletigt messianska förväntningarna hos norska nobelkommittén.
Undrar vilket som är värst.

Minister förföljd av luder från armén

En tidigare obekant publikation ploppar in i mejlen: Obiz, tidskriften för inköpare och förvaltningschefer. För vår skull, vi som inte är någotdrea, har Obiz dragit till med en häftig löpsedel för att väcka intresset: Björklund rensar upp i ”flumskolan”!

Det rafflande innehållet lutar åt skvaller- och avslöjarhållet. Detta bara måste spridas: Björklunds favorituttryck i det militära var ”luder”. Enligt några tidigare värnpliktiga sa han att "man såg 'ludermässig' ut, var 'ludermässig' när man rörde sig långsamt eller inte vikt upp kragen rätt".

Vad vill Björklund själv säga i intervjun? Jo: ”Jag misstänker att det finns betygsinflation.” Detta platta fall presenteras med sedvanlig pretention på att vara först ut med Sanningen.
Men betyg har i alla tider varit godtyckliga, har aldrig mätt vad de avser att mäta. Det är därför vi inte ska ha några betyg! Fast Björklunds recept är att införa en extra statlig kontrollnivå för att överpröva de bedömningar som gjorts av de professionella som Björklund i alla andra sammanhang vill värna.

Vad ludersnacket beträffar kan jag höra invändningen: ”Men militären har i alla tider låtit sådär.” Just det. Det är därför vi inte ska ha några mili... jodå. Men även de måste lära sig hyfs och fasoner. Och även om Björklund numera är ångerfullt reformerad är det diskutabelt om han alls borde ha fått vad han betraktar som ett befälsuppdrag för grundskolan.

Det är såhär: en person med det språkbruket och den inställningen skulle aldrig anställas inom någon av våra verksamheter.

Bernadotte-jubileum på rim

Apropå den ökande rojalismen och Lindqvists förskräckliga krönika, så ägnade Erik Axel Karlfeldt en av sina Dalmålningar på rim åt Karl XIV Johans gravtåg.

På den verbala målningen händer allt samtidigt, så som det brukas i folkkonsten. Kungen förekommer både som ledare (med blått hår, inget ovanligt på dalmålningar) och som ängel - en ”skum kerub” som följer sin egen sarkofag, en kista som tillverkades i porfyr från Älvdalen och drogs på släde till Gävle av 300 dalkarlar.

I stort är det en hyllningsdikt, och den vore ointressant förutan den karlfeldtska melankolin. Kanske var Bernadotte ”innerst god” som skalden tror, även om det finns beskrivningar av honom som iskall karriärist. Säkert var han lik den nye chefen som kommer härjande på sin nya arbetsplats och möts av gapande, oförstående nunor. Kanhända sörjde han faktiskt sina kommunikativa brister och avståndet till dem han så hastigt upphöjts över.

Det vet vi inte. Han var bara precis så spännande att det räckte för avbildningar och berättelser.


Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
han står med stav i hand
och sträcker den befallande
ut över folk och land.
/- - /
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
och talade därhos
men han var ingen dalkarl
och jag är ej fransos.

Det sägs han ofta dundrat
på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade
att innerst han var god.

Kanhända, ja kanhända
det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
att aldrig det vart hans.

Karl Johan, se Karl Johan!
Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
vid vintrigt himlabryn.
Där nedan släpar dalfolk
hans tunga sarkofag
Karl-Johansmarschen spelar än
på tavlan natt och dag.

Så se vi dig Karl Johan,
en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
i Sveriges gamla land.

- - -
En sak hade Karlfeldt fel i. Moderna tiders avmystifiering ledde inte till att kungarna framstod som mindre sagolika. Ska vi någonsin se den dagen?

När örebroarna blev med revolution

Herman Lindqvist hetsar i en krönika mot republikanerna i Örebro, de som protesterar mot den skattefinansierade rojalistiska yra som kallas Bernadottejubiléet. En tillställning som Lindqvist beskriver med orden: ”jubel, fest och glans, skina och lysa, glädjefesten, festen och ståhejet, stor festdag, glad historisk fest” - se här är bröd och skådespel åt folket i långa banor!

Lindqvists beundrande attityd till Jean Baptiste må vara hans ensak. Men hans oförskämda attityd mot oppositionspolitikern Murad Artin är förskräckande offentlig. Lindqvist tar upp Artins härkomst och frågar helt fräckt om han kanske inte är så insatt i sitt nya hemlands historia. Det vill säga, härkomsten bestämmer värdet av din uppfattning!
Så för säkerhets skull kollade jag med en svensk historiker vars koncisa svar om anledningen att fira och festa löd: I helvete heller.

Lindqvist tillhåller i nedlåtande ton Artin att läsa i historieboken om hur den svenska demokratin utvecklats. Att detta gick lugnt och resonabelt tillväga, alls inte med inbördeskrig och revolution.
Så jag råder Lindqvist att läsa protokollen från Örebro kommun eller tidigare riksdagen. Då ska han strax bli varse att oppositionsrådets väg genom politiken ingalunda kantats av ideliga upplopp. Men det blir ju mer söndagskrönika av att svartskallarna hotar med gatustrider för att de missförstått konungens roll!

Missförstått, ja. Eftersom Lindqvist poängterar att Bernadotte minsann var både invandrare och proletär. Och då är det väl meningen att vi inom vänstern ska säga: A-ha! Vi gillar ju dom!
Men nu består vänstern generellt sett inte av idioter, och kritiken mot monarkin som odemokratiskt statsskick påverkas inte av personliga egenheter hos monarkerna. Möjligen har Lindqvist med sin förkärlek för det sporadiska och anekdotiska lättare att fatta sympati på så lösa grunder - lika lösa som dem på vilka han fattat antipati för en lokalpolitiker som inte delar hans bedagade historiesyn.

I Lindqvists krönikevärld innebär en alternativfestival att ”extremvänstern” hotar med en ”sabotagefest”, ”icke önskad konfrontation” och ”hatmöte” som ”piskar fram upphetsade stämningar” vilket i värsta fall kan leda till att herr och fru Bernadotte inte vill komma till Örebro för att det inte är så roligt för dem med säpo-vakter. Nu tror jag att kungaparet som världsvana personer blivit mer luttrade av sådan uppvaktning än både Lindqvist och jag, men eftersom Lindqvist envisas med att jubiléet inte alls är rojalistiskt förstår jag inte varför det spelar så stor roll vem som kommer.
Inte minst haltar jämförelsen med hur statschefer i andra länder hyllas med blommor och uppbåd. Ja, och?
Sverige är en demokrati, har just inskärpts. Alltså är det bara att sätta igång och leva upp till det!

Artin svarar hövligt i Nerikes allehanda
Tack till GPF Hurriya för tipset

Men det är bra fart i de reaktionära strömmarna. Här en moderat som vill att kungen tar över från talmannen och utser statsminister. En metod som ansågs urmodig när den försvann år 1975.

Glöm inte Haga ska vara park