Bästa kommun på demokratiskalan?

Bästa kommuner att bo i koras av Fokus. Danderyd och Vellinge står högt i kurs. Bland annat är de privata förmögenheterna störst där. Som av en ren händelse har dessa kommuner också låg arbetslöshet, lågt behov av försörjningsstöd, hög hälsonivå och utbildning, och så vidare. Samma kriterier som när man beräknar utsatta områden. Men med den skillnaden att Fokus vinklar det som att det är dugliga moderata kommunalråd som styrt till det så fint.
Finns det ett ställe som är så bra att bo på att min privatförmögenhet fördubblas av det lovar jag att flytta.

Solna ligger väl till på listan, vilket inte förvånar mig. Det är en välskött, trivsam kommun. Hedemora ligger långt ned, vilket förvånar mig oerhört. Det är nämligen också en välskött, trivsam kommun. Men privatförmögenheterna är inte i närheten av skåningars eller stockholmares.

Men Solna tar i så de spricker. Hela Fokus’ baksida är en annons – se bild. Med anspelning på nationalsången (som faktiskt inte handlar om konungen!) visas en bild på Haga slott (där Victoria B. ska flytta in) och i marginalen texten ”Kungliga nationalstadsparken”.
Heter Hagaparken så? Har den alltid hetat så eller heter den så nu eller kallar Solnas informatörer den så? Det är något jag gärna veta innan jag spricker, jag också.

Solna är en bra borgerlig kommun. Därför bör de för att behålla sitt goda rykte snarast ta fram en konsekvensbeskrivning av hur medborgarnas park kommer att påverkas av det kungliga inhoppet och låta den undergå demokratisk granskning.

De kungliga står utanför demokratin. Kommunalpolitiker gör det inte.

Att räknas eller inte räknas

Tydligen räknas jag inte. Strax efter EU-parlamentsvalet fick jag en enkät där något nyhetsföretag ville veta om jag hade förtroende för Lars Ohly. Förstod inte riktigt sambandet - partiledaren har inte gjort mer eller mindre än någon annan för detta usla val - så först tänkte jag inte svara, men kom strax på att allt kan användas för att komma åt vänsterledaren.

Så jag svarade att jag har förtroende för Ohly. Men det räknas inte.

Att 30 av 1300 saknar förtroende för honom ansågs av DN vara en stor nyhet. Hur många som svarade på mitt sätt får vi inte veta. Vi räknas inte.

Enligt DN skulle deti vara 30 tillfrågade som ”kräver Ohlys avgång”. Men såvitt jag minns var den frågan inte med i enkäten. Betyder det att DN hittar på, eller att utfrågarna ringde upp några utvalda för kompletterande frågor?
Det lär vi inte heller få veta, vi vars åsikter inte räknas.
Eftersom vi förstått att oberoende media innebär att man kan skriva lite hur som helst, oberoende av proportioner.

Läs Magnus Ahlkvist för sans och balans!

Intresse bakom

Blev orolig igår när jag läste om vindkraftens masslakt på fåglar. Läste sedan Effektmagasinet som erbjöd både fakta och rimliga proportioner.
Vindkraft dödar fåglar. Det gör även sorkar, katter, bilar, fönsterrutor och kraftledningar, och rotorbladen utgör inte det största hotet.

SvD följer upp idag med ännu ett hotscenario av vindkraften som byggs i värdefulla skyddade områden och rena naturreservat och saboterar våra sista sällsynta ödemarker.
Men läser man riktigt noga är det inte vindkraften som är farlig för nationalparkerna. Kraftverken behöver byggas där det blåser mest, ty ”med en starkare euro, fallande elpris och mindre betalt för elcertifikat minskar vinstmarginalerna för vindkraft”.
Profiten, det är den som driver fram naturvidriga lösningar.
Det är som vanligt, med andra ord. Och starka intressen från kärnkraftslobbyn anas bakom artiklarna.

”Intresse bakom” anas också i Liljevalchs' sommarutställning om IKEA. Med en sponsorsumma om 3 miljoner.
Visst kan man göra en utställning om hur design och material, marknadsföring och prissättning utvecklats inom detta jättelika företag. Granska dess påverkan på vår miljö såväl inne som ute. Men av tidningsartikeln att döma är det inte detta Liljevalchs gjort. De har helt enkelt ställt ut prylar från IKEA. För att locka folk. Som sedan lockas till de stora varuhusen söder och norr om Stockholm där man får köpa prylarna, antar jag.
Som om vi inte snart har köpt nog. Eller sett nog med fula grejer utan att behöva ha dem på museum också.
Eller om det vi ser är det rörande förhållandet att liten fristående kulturinstitution kan hjälpa gigantisk multinationellt företag att gå runt!
Tack tack, puss puss!

Läs även Pamflett om mer eller mindre rättvis kritik av vindkraften
eller Stockholmsvänstern om IKEA, reklam och kultur

Nationell försäljning

Dagens understreckare ger olika aspekter på hur man med olika medier arbetar för att göra hela nationen till ett varumärke. Reklamfilmer med havsbad och slåtterängar ska sälja svenska varor, dra hit företag och turister. Någon funktion fyller det kanske - men när pr-byråer på fullaste allvar börjar söka schabloner, metoder och till och med gemensamma värden till det som de med ett eget språkbruk kallar ”nation branding”, då har det fått orimliga proportioner med massor av pengar inblandade, då är spelet på allvar.

Är detdär tramset något att bry sig om? Varför inte låta de ytliga krämarna leka ifred när de investerar miljoner i att kladda med språket? Behöver jag som intellektuell lyfta ens ett ögonbryn?

Jo: ”Att enas om en nationell identitet är något av en postmodern mardröm” står det i artikeln.

Mardröm var ordet när normen sätts efter säljbara stereotyper, en strategi som framgångsrikt används också av totalitära regimer.
I allt-går-att-köpa-samhället blir det allvar av när bild och innehåll flyter samman och det inte är lönsamt att fundera över vilketdera som var det riktiga.
Med marknadsföring som allmänt accepterad yrkesgren, till synes utan skugga av ideologi, upplöses avskyn för Goebbels-typerna. Då avpolitiseras nationalismen och blir till inbytesvara, en produkt som andra.

- - -
Om oskicket att ideligen tala utrikiska, se Den röde condoren om engelskans utbredning

Mer eller mindre extrem höger

Många av de högerextrema gör sitt bästa att komma undan anklagelser för rasism genom att prata om kultur. De erkänner alltså inte uppdelningen i biologisk rasism och kulturrasism och bortser ifrån hur den senare fick starkt genomslag efter andra världskriget, när den biologiska var körd i botten.

Bloggkollegan vid ett Kafebord påminner dock om att den biologiska rasismen också lever vidare, så även inom Sverigedemokraterna. I hans blogg finns citaten, här är enbart hans sammanfattning:
”Parasiter. Maskar. Friska svenska barn. Sjuka utländska. Sopsäck. Hundar.
Evolution. Nationellt självmord. Karantän. Nationellt genetiska fonden.”

Visst är det bra att Piratpartiet avstyrde att SD fick representation i EU-parlamentet. Men piraternas lockelse förhindrade också en bättre vänsterrepresentation, och rasister och fascister hade valframgångar över hela Europa. Och de klassiska högerkonservativa partierna stärkte sin position på den klassiskt utslätade socialdemokratins bekostnad.

Detta får inte kallas för ”30-tal” eller en tillfällig konjunktursvacka.
Detta är Europa – efter några decennier av demokrati och solidaritet som kanske bara var en paus efter kriget, trots allt.

I vallokalsundersökningen sa väljarna att freden är en viktig fråga. Men de hoppas på att krigspartierna ska erbjuda den, så det tycks vara en fred mot.

Lugnet hemma på gården. Innanför murarna.

Gud och klassförakt har inte med varandra att göra

Häpp, så var det dags igen - varje år ska det diskuteras var skolorna bör hålla sin avslutning! Göran Hägglund skriver visserligen att han inte har någon åsikt om var skolavslutningar bör äga rum, sedan fyller han en hel spalt med lulligt enhetsklet samt baktaleri av oss som anser att sekulärt firande lämpligen inte begås i gudstjänstlokaler.

Hägglund tror att vi som föredrar allmänna lokaler för allmänna sammankomster hyser en ”oro för vad folk kan tycka och tänka om det svenska kulturarvet”. Detta psykologiserande ska han lägga av med NU.
Den tidiga arbetarrörelsen byggde sina egna Folkets hus, och den sena grundskolan har sedan många år skapat sina egna traditioner utan oro, och utan att be kyrkan om lov.

Nu menar ändå Hägglund att det duger att vara i en rymlig skolaula, väl medveten om att gemensamma samlingslokaler nästan enbart står att finna i den urbana överklassens gamla stenskolor. Det är alltså lantisar, förortskids, arbetarungar som ska fylkas i kyrkan. Saknar de samlingsrum i sina baracker står för dem ”valet mellan en nödtorftigt smyckad idrottshall och ortens kyrkolokal - - som i sig själv oftast andas både högtidlighet och tradition” säger Hägglund.
Märk väl ordalydelsen: nödtorftigt smyckad. Kulturlösa barn och deras stressade lärare kan i Hägglunds ögon inte åstadkomma någonting vackert, nej i bästa fall bjuder de till med det nödtorftiga. Tron att de bara går där i sitt skräp och åtrår de andras traditioner är ett tydligt uttryck för klassförakt:
Släng ut pöbelns girlanger och syrenbunkar, hoppa på deras hoplånade mixerbord, stick hål på deras blågula ballonger och trampa ner deras röda rosor från torget i skolgårdsgruset!
Sätt dem sedan i kyrkbänken och låt dem gapa dumt på guldglansen hos döda helgon. Så ska fattiga barn tas!

”Vi behöver mer av gemenskap och gemensamma värderingar”, skriver Hägglund, därför inbjuder jag honom generöst att vilken dag som helst dela arbetarrörelsens värderingar om solidaritet och gemensamt skapande. Vill han komma till himlen finns inte en minut att förlora!
Men så blir det nog inte.
Förmodligen är Hägglund alldeles för orolig för vad konservativa kristdemokrater tycker och tänker. Om de icke gemensamma värdena kultur, arbete och stolthet.

Valanalysen avstod jag ifrån då jag fann en utomordentlig på Approximation.
Du kan också läsa vad Ohly säger om bakslaget.

valvaka

Det började bra i försommarsolen utanför biblioteket...

... och slutade på lokalkrogen vid Näckrosen med storbildsteve

vår ordförande Marielle behärskar flera medier samtidigt!

Men siffrorna dalar...

även om demokratins väktare fortfarande sitter och räknar!

Haga betyder mer

I en oändlig lång artikel i kulturdelen går SvD helt och hållet in för prinsessor. Fyra flickor bodde i Haga och var lockiga och söta, är inte detta en kulturnyhet så säg?
En skribent som jag väntat mig betydligt bättre av har inget mer att säga än att vi alla är präglade av systrarna Bernadotte, men att prinsessor inte är lyckligare än andra utan det är vi som blir lyckligare för att de finns. Och därför (ett något oklart orsakssamband) har Victoria börjat locka turister till Haga redan innan hon flyttat in!

För det första präglades min barndom i Solna inte av några prinsessor. Mycket könsrollsidioti fick vi i oss, men inte via familjen Bernadotte eftersom våra egna familjer väl visste hur flickor skulle vara. Min barndom präglades däremot till stor del av närheten till Haga som fritt strövområde. Jag vill ha det kvar.

För det andra har det alltid kommit turister till Haga. På grund av Bernadotter, Gustavianer och Bellman, på grund av parkens fägring och på senare år tropiska fjärilar. Möjligheten att njuta av nationalstadsparken kommer att bli drastiskt försämrad när en kronprinsessa med entourage drar in, kör bil på stigarna, privatiserar tomten och bevakas av terroristjägare.

Det är inte prinsessor som skapar lycka åt folket. Det är grönska och växande liv, det är minnen och tradition, det är berättelser om vad som utspelats på märkvärdiga platser. Medan murar, taggtråd, beväpnade vakter och övervakningskameror skapar olycka och otrygghet. Ska det vara så förbannade svårt att se hela bilden?

Och inte en till som säger ”det blir nog inte så”! Visa planerna istället, det är faktiskt allt jag bett om i återkommande insändare.
Jag har också bett SvD:s kulturchef om ett kulturhistoriskt reportage från den värdefulla parken. Det var inte dagens dravel jag menade.