Moraliskt-nationell nostalgi

Var det så att väljarna definierade sig såsom höger, som vallokalsundersökningen förmedlade. Eller var det tvärtom högern som imiterade vänstern - och om den det gjorde, var det en fiffig valploj eller nymornad solidarisk insikt?

Det är i alla händelser inte ett liberalt val. Med nyliberalism går det inte att vinna Sverige. Illa nog att spela krypkasino med våra pensioner. Fritt knark och prostituterade i rollen av strävsamma småföretagare går bara inte hem.
Men varför fungerar inte heller gammal-liberalismen? Den som rymde individens frihet och rätten att tvivla på allt. Jag saknar den. Saknar den nu när det visar sig att den ärkepräktiga konservatism en var det som höll.
Lag och ordning. Hårdare tag. Högre krav. Inget fusk. Snälla barn. Kontroll.

En sak man inte kan säga om dethär valet är: ”Det blev en borgerlig seger men även Sverigedemokraterna gick framåt.” Prepositionen ska vara ”och”, inte men. Det går inte att skylla ifrån sig på extremister när flera etablerade partier ägnar sig åt moraliskt-nationell nostalgi och det dessutom är en framgångsväg.

Våra svenska traditioner. Hederligt arbete, arbete och heder. Som det brukade vara här i Sverige. Kan ni inte höra grosshandlargnägget på 1880-talets groggverandor? De visste, att när det var som det brukade stod folk och herrar mot varandra.
Visst fanns det en tid, den allra kortaste tiden, när nästan alla såg på samma tevekanal och Hyland-hörnan höll likvaka över avsomnade folkhemskingar. Visst var det Sverige, och visst går det att se tillbaka på med exempelvis vemodet över en barnslig barndom. Men att som grosshandlare ockra på det är ohemult.
Sverige är, liksom moral, en konvention. En av de bekvämare, eftersom den tycks ursäkta allt.

Hedersord i vår lilla stad

Utanför äldreboendet satt Moderaternas plakat: ”Lägg inte ned detta boende!” Ett budskap som kom överraskande för den röda majoritet som just öppnat det. Talade Alliansen med sig själv? Ja, något tvetungat ormlikt var det över denna kampanj, men det förstod vi inte förrän på valsöndagen.

Utanför skolan var ett liknande plakat uppsatt: ”Lägg inte ned denhär skolan.”
En av väljarna i närområdet blev orolig. Han hämtade de Moderat-sedlar han skulle ha, men passade på att fråga utdelaren:
- Är det sant? Tänker dom lägga ned våran skola?
- Nej nej. Det är vår slutspurt förstår du. Då satte vi upp såna här vid alla skolor.
Väljaren backade ettpar steg, tittade på sina valsedlar som om de krälat i handen på honom, och sa:
- Vaa? Jag tänkte rösta på er. Men nu vet jag faktiskt inte längre.

Vem som vann valet vet vi. Men vem som fick den hederlige mannens röst är gömt i valhemligheten. Så som det ska vara i en demokrati. I högerns vildavästernsamhälle, här kan vi bara förlita oss på dendär enda hederliga människan för vars skull staden skonas.

Guillou på digitala irrvägar

Den store Jan Guillou ogillar bloggar. De är ”pladder”. Men när Hanna Löfqvist pladdrar på, nej förlåt bloggar om saken, gör hon det med stort förnuft. Varav vi ser att många bloggar är pladder, andra inte.

Att som Guillou uttala sig tvärsäkert och kategoriskt om företeelser som är såväl mångtydiga som subjektiva, det kan hänföras till avdelning bekväm kvällstidningsmentalitet.

Några tusen människor ägnar sig i sina bloggar åt privatlivets futiliteter. Det är inte intressant, men knappast särskilt störande heller. Små funderingar i kanten av de digitala motorvägar där viagra-transporter och sexy bike-bitches dundrar förbi. Har inte Guillou något att säga om dem? Eller är alla stora saker bra saker?

Via Politik och poesi når jag omkring tvåhundra läsare i veckan. Det är inte mycket - men ungefär samma siffra som mina tre diktsamlingar sammanlagt har sålt under tio år.
Sensmoral: Man kommer inte särskilt långt genom hårt arbete.
Detta upphöjer inte bloggandet till konst. Men gör det ganska roligt.

Reinfeldt och representationen

”Jag vill regera Sverige som en representant för hela svenska folket”
sa Reinfeldt redan kl 23 på valnatten, enligt tidningen City (0918).

Reinfeldt vill, men kan inte. Han får inte. I en demokrati har vi folket grundlagsskyddad rätt att rösta olika. Med den rätten följer skyldigheten att låta oss regeras av en person eller ett parti som vi inte själva valt, men som alltför många andra valt.

Reinfeldt får inte sin önskan uppfylld. Han blir inte regent - inte vare sig enväldig eller inskränkt monark. Han blir statsminister och får som sina föregångare nöja sig med att bygga sitt ledarskap på drygt halva folkets förtroende. Inte så illa, med tanke på att resten av oss får finna oss i att våra representanter inte blev valda.

Reinfeldt har ett balanserat, resonerande sätt som befinner sig precis på min toleranströskel. En lagom uthärdlig konservativ. Jag kände inga allergireaktioner innan han (eller snarare City) avslöjade sådana oformligt förmätna maktanspråk.

- Reinfeldt! Du ska ge fullkomligt fan i att försöka representera oss som inte vill ha dig. Vi utgör din opposition, fatta!

I en fascistisk stat är det förstås annorlunda.

Politik och poesi

"Konsten att förlora och förlora och förlora
utan att förlora poesin"
skrev Henrik Grapengiesser, en poet som dog två veckor före valet.

Nu har vi förlorat. Och vi har gjort det förut. Gjort det och gjort det. Det värsta var folkomröstningen om EU, eller kanske när Ny Demokrati kom in i riksdagen. Värre val har genomlidits. Likväl har vi förlorat och kommer att förlora:
Arbetsrätten. Välfärden. Integrationen. Jämställdheten.

Men inte politiken, inte värdigheten, och inte poesin. Inte drivkraften, "det stående sataniska inre imperativet / att benämna och begripa / varje dag"*

När en poet dör, lever poesin.
När vi förlorar ett val, skärper vi politiken.
Det är bara att börja om från början.

Om det finns något vi har lärt oss, och avskyr att vi har lärt oss, men aldrig kommer att glömma hur vi lärt oss, så är det att börja om från början. "Låt oss alltid sluta vid början / varje dag"*

För att kunna göra det måste vi förstås arbeta. Men det är vi vana vid, vi som aldrig har gjort något annat än arbetat, och inte bara skapat värden utan också funnit vår värdighet genom arbete.
Politiker och poeter är de mest arbetsamma människor som finnns.

"Och vi kommer att komma tillbaka"
som Ture Nerman skrev.
"utan att förlora poesin"
som Henrik Grapengiesser skre.

- - -
* ur HD: Festmanifest