Antirasister och antirasister

Efter många år med antirasism blir jag ibland besviken. Inte på rasisterna, de är sig precis likadana, enfalden och illviljan tål inte förändring. Men besviken på andra antirasister som vill så splittring inom denna viktiga rörelse genom att kräva en sorts legitimation för andras engagemang. Du ska använda rätt terminologi (idag handlar det ofta om ett återinförande av begreppet ”ras”) eller tillhöra rätt grupp (som vit ska jag inte låtsas engagera mig) eller använda extrema metoder (våga slåss på gatan).

Men rasismen angriper oss på olika sätt och måste självklart bekämpas på olika sätt. Vetenskaparna beforskar den, drar slutsatser, väcker nya frågor. Politikerna attackerar (från höger eller vänster) strukturerna, förändrar i systemen och levnadsvillkoren. Artister väcker och varnar genom musik, film, satir. Aktivisterna tar debatten på gator och torg inklusive internet. Ideella hjälpare ställer upp personligen och gömmer flyktingar eller ordnar gemensamhetsträffar. Med mera. Och några använder fler än ett sätt.

Ingen ska ifrågasättas för sin solidaritet, såvitt hen inte har begått något allvarligt misstag. Ingen ska misstänkliggöras för sitt deltagande. Tyck gärna att metoden är fel, men tala om metoden då och inte om individens bevekelsegrunder.

Det är för trist med vetenskapare som anklagar alla politiker för att ingenting göra – med politiker som ser ned på artister som inte har gjort rätt analys – med aktivister som hånar vetenskaparna som bara sitter bakom sina skrivbord – och så vidare.
Den enda grupp jag aldrig hört anklaga någon annan, aldrig upphöja sin egen metod till regelbok, det är de ideella hjälparna, hjältarna, de som tänker med hjärtat. Alla kan och vill inte följa deras exempel att offra sin egen tid och bekvämlighet för asylsökandes skull, men alla kan lära sig av deras acceptans av villkoren: Jag gör mitt och jag hoppas och tror att du gör ditt.

Det finns grupper som väljer att organisera sig separatistiskt. Eftersom de har det behovet, gör de rätt. Men det säger inget om hur andra väljer att organisera sig. Några väljer en öppen organisation runt en minsta gemensam nämnare. Det kan fungera, iallafall under en period.

Personligen tror jag inte att någon annan politik än vänsterns kan bidra till rasismens avskaffande. Men liberaler som Miljöpartiet har gjort ett bra jobb för att motverka diskriminering, och det behövs också. Det vore väl oerhört verkningslöst att tjata på dem att bli socialister istället!

Kanske är jag ingen särskilt tolerant eller generös människa. Men jag skulle aldrig ta tid från antirasistisk kamp för att klaga på andra antirasister (eller bara allmänt hyggliga människor) som i mina ögon gör fel! Och om någon startar en kampanj eller ett upprop kan jag vara med eller låta bli. Men jag skulle aldrig tala om för initiativtagaren att hen ska göra en annan kampanj. Den får jag isåfall starta själv. Och var har jag lärt mig dethär?

 

Under år av organisering. Så är det. Och en politisk rörelse mot rasism med anspråk på att åstadkomma förändring, den måste enas om orsaker och åtgärder för att komma vidare. Det är politiken vi ska vara oense om, det är där konflikterna är nödvändiga.

Konst och vetenskap mår bara bättre av de tusen blommornas princip.