En definition av fascism är: ”En typ av politisk ideologi, vars mytiska
kärna i sina olika gestaltningar är en folklig ultranationalism inriktad på
nationens återfödelse”. Fascismen har nationalism som sin starkaste drivkraft.
Men bara ett av problemen med nationalismen är omöjligheten att definiera vilka
som ska rymmas inom nationen, vilket Arnstad också går igenom. Om några ska vara utanför måste själva demokratin omformuleras - även om dagens fascister inte säger sig vara ute efter att störta demokratin och därför blivit svåra att känna igen.
Här ska inte boken sammanfattas, det vore inte rätt mot Arnstads långvariga
och ambitiösa arbete. Men några viktiga punkter är...
- Fascism ska inte användas som skällsord om alla möjliga obehagliga
styrsystem. Arnstad går igenom flera av 1900-talets diktaturer och finner att
de flesta var konservativt auktoritära (Spanien, Grekland, Chile). I
slutkapitlet redogör han också för på vilka grunder Fremskrittspartiet, Dansk
Folkeparti och Sverigedemokraterna kan kallas fascistiska partier: folklig
nationalism inriktad på ett återskapande av föreställda värden.
- Inom Europa föreställer man sig ha monopol på demokrati, när den tvärtom hela tiden har varit
tillkämpad och hotad. Fascism och kommunism brukar få skulden för mellankrigstidens period av europeiska diktaturer, men Arnstad visar att detta inte stämmer. Det var konservatismen som avskaffade demokratin. Den hade bekämpat den sedan
den dök upp, och den trodde sig kunna använda fascismen till detta syfte. Konservatismen har i varje givet läge stött fascism för att motarbeta
socialism.
Ett olustigt exempel på det senare är citatet från förre högerledaren Jarl
Hjalmarson. På 1930-talet ansåg han att konservatismen måste ”mala sönder den
demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”.
Många partiledare har sagt många dumheter under sin karriär. Men det är
bara vänstern som måste be om ursäkt. Vanligen för saker den aldrig skulle
kunna ställa till ens om den önskat det.
- Främlingsfientlighet hos majoritetsbefolkningen beror inte på det
faktiska antalet ”främlingar”, utan det är graden av upplevd oro som är
väsentlig. Denna ångest är ingenting naturgivet, utan konstrueras politiskt.
Till exempel genom bortslumpade välfärdssystem och krackelerande fackföreningar.
I Arnstads bok får sig den europeiska högern en grundlig omgång. Samtidigt tycks boken säga
oss att vad Europa behöver för att inte falla ned i lågsinthet på väg mot folkmord är
starka parlament med en balans mellan konservativa och socialdemokrater. När balansen rubbas uppstår utrymme för folklig fascism (och även när socialisterna sticker upp, tyvärr). Men Arnstad skriver inte om vilka det var som hela tiden
backade, som lämnade ett tomrum, vilka som sa "ni har nog rätt" till de konservativa. Det var och är socialdemokratin. De är inte fascister, de har
aldrig röstat för fascism, men genom politisk feghet har de hållit upp dörren för den. Detta
hade jag velat få beskrivet i boken.
En vardagsuppfattning om fascism som åtminstone jag själv hyst är att den är starkt auktoritetsbunden, hierarkisk inom ett slutet system. Detta går inte Arnstad in på i boken, varken för
att bekräfta eller förneka. Kanske auktoritära system ligger närmare den konservatism som vi så lätt blandar ihop med fascismen. Det hade varit
roligt att få frågan om auktoritär organisation utredd.
Samtidigt måste man ställa frågan: Är det inte märkligt hur lätt vi har att blanda ihop konservatism och fascism?
Eller är det inte märkligt alls, så fint som de alltid har samarbetat.
