Politik och poesi är svåra
att hålla igång i vargtider. Politiken deprimerar, och poesi spirar inte i kylrum.
Men i årets elfte månad skrev jag ”Ta de fattigas oro på allvar”. Den meningen
är viktig. Ty om de fattigas oro tagits på allvar
skulle inte fascismen än en gång hota Europa.
Om de fattigas oro tagits på allvar skulle
våra flerspråkiga förorter idag vara föredömen i regnbågsmodellen; de tre
religionernas Jerusalem, konstsvallvågornas Paris eller ett Sarajevo helt utan
krig.
”I stadens hårda mylla
planterade vi längtan
vi mejades och möttes
basala i basaren
Det var vår vägran, vädjan
Men vilketdera var det?
och vem av oss har svaret
Med varje gångsteg, stenlagt
i vårt synfält
bytte vi enfalds gångart på
ett byfält,
först leende i stegen
sedan ledan
och ändå gång på nästa gång,
från början
tills
alla sidor var synliga”*
Att leva tillsammans via
möten borde vara moraliskt rättesnöre. Men eftersom vinstintresset är
överordnat moralen är det för makten ointressant om och hur människor lever.
Detta har de tre ovannämnda metropolerna, varav två sönderslagna, tvingats
konstatera. I förorterna gäller detsamma: människor som lever tillsammans har
inte makten, den är avlägsen och kapitalstark, oberörd av såväl död som skapande.
Kanske trodde vi att det räckte med att
synas. Kanske trodde vi att det komplexa, motsägelsefulla, lösningspågående,
förhandlingsbara, skapande skulle te sig öppningsmöjligt för flera. Kanske förstod vi inte hur motbjudande det motsägelsefulla tedde sig.
Regnbågen trodde vi verkligen på.
Hat förstod vi oss faktiskt inte på.
Därför är följande dikt en utopi. Det kan
för övrigt hela tanken på en morgondag vara, om inte de fattigas oro tas på
allvar.
*”Imorgon
Att
vi väntar -
ja
kamrater!
Barn
och barm och blast
dem
har vi
så
vår vilja
är
för alltid.
För
och alltid
finns
imorgon.
Vem är du
med
ditt imorgon?
Blott
den dag
när
vi ska finnas”
* ur Manifestation, Duroj 2004
