Läsefrukter under 2025

Det gångna året läste jag 141 böcker. Ett nytt försök att läsa deckare gav ingen som helst utdelning, och då valde jag ändå Börjlinds, ett par som jag uppskattat som manusskribenter. Men böckerna är krångliga, konstlade, osannolika och bemannade med stereotyper. Hellre läser jag då autentisk krim – Jon Jordås Sista boken om mordet på Olof Palme var högst läsvärd och förefaller lösa gåtan.

 Starka politiska böcker var Hermeles Inte som lamm till slakt, som beskriver judiskt motstånd under 2VK och Förintelsen, och Den vilda rättvisan, som tar upp överlevarnas behov inte endast av rättvisa utan av hämnd. Båda böckerna är otäcka, den senare rentav obehaglig, och belyser väl vår otäcka värld.

Ta-Nehisi Coates Vi hade makten i åtta år behandlar hopp och motgångar under Obama-åren och hur den ingrodda rasismen i USA präglar historien och förstör människors liv. Här görs historien närgången och närmast fysiskt påtaglig.

 Mer uppsluppen, utan att vara ytlig, är Åsa Linderborgs Tjabo. Här är en fullödig biografi över Carl Gustaf Bernadotte med kloka insikter i hur monarkin styr oss utan att det märks. Linderborg låter fakta tala för sig själva så att humoristiska effekter uppnås, samtidigt som det blir svårt också för en rojalist att fortsätta tro att kungen är såväl underbar som betydelselös. Ännu en välskriven och riktigt rolig fackbok är Paul Tenngarts Det litterära Nobelpriset som går igenom pristagare och -bedömningar genom tiderna, varför priset hamnat där det gjort och vilka som inte fått det. Oerhört kunnigt och intresseväckande!

Men skönlitteratur? Ja där är det svårt att hitta något riktigt bra. Men årets komet var Caitlin Rozakis och hennes Grimmoir Grammar school PTA. En ironisk skildring av medelklassföräldrar, en detaljerad och rolig fantastik-roman om den lilla varulvsungen i magiska skolans förskoleklass.

Annars läser jag gärna om böcker. Hela Kulla-Gulla-serien av Martha Sandwall Bergström drog jag igenom i somras. Utmärkt miljöskildring, medmänsklighet och socialistisk tendens.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri var ett lyckat återseende, jag hade nästan glömt boken och upptäckte att den gör starkt intryck också sedan åren gått. Khemiris konstruerade förortsspråk är en prestation med poetiska dimensioner!

Låt oss inte glömma Helena Durojs Så gick ett 1900-tal, en orättvist förbigången roman där förra seklet skildras med ett år i taget och de historiska händelserna ses genom individernas ögon. En tunn volym fylld av människor och deras plats i tiden. Skaffa den, yngre personer kommer att behöva den.

Läsefrukter från året som gick

År 2023 läste jag 124 böcker, men väldigt få gjorde varaktigt intryck. Och de som gjorde det var i stort sett samtliga skrivna av män, något förvånande. Låt oss börja med två tungviktare: Mikael Löfgrens Kulturstrider och statskonst, Richard Pettersson Kulturell turism. Böckerna liknar inte varandra, men beröringspunkter finns i hur kulturbruket utvecklas och kulturpolitiken bedrivs. Löfgren skildrar kulturstrider genom tiderna, hur kultur används av såväl konservativa nationalister som ikonoklastiska identitetspolitiker och hur statsmakten reagerat på detta. Pettersson skildrar kulturarvet genom tiderna, kulturarvet som nostalgi eller näringsgren, hur man vårdar eller uppfinner ett kulturarv. Det låter sig sägas att "allt” är kulturarv – men blir det då meningslöst? En metaeffekt skapas också: det är kulturarv hur man i olika tider hanterat kulturarv och hur det påverkas av den rådande... kulturen!

Peter Walther skrev Feber, en historisk skildring av tillståndet i Berlin 1931-33, alltså de många små och stora händelserna åren innan demokratin slutgiltigt föll. En tät och detaljrik bok både på politisk nivå och när det gäller personliga önskningar och tillkortakommanden.

Peter Kadhammars fotobok om Stockholm, En förvandlad stad, är väl värd att försjunka i för att jämföra arkitektur, trafik, mode, hygien. Tydligen började boken som Instagram-konto, så något gott kom också därifrån.

Alex Fuentes Den vita sparven befinner sig mitt emellan fakta och fiktion. Den skildrar en ung man ”Alex” under juntans i Chile skräckvälde. Boken är otäck att läsa, tortyrscenerna outhärdliga. Men det är viktigt att vi inte glömmer! Chile-frågan var oerhört viktig för oss från kuppen 1973 och när de första flyktingarna kom med sina vittnesmål. Fascismen är ett jävla mördande. Så är det bara.

Nu till skönlitteraturen. Lundells Vardagar har jag läst delarna 6-9 och blivit allt mer förtjust i. Nåja, inte i hans islamofobi, men skriva kan karln! Alla de många småförargliga detaljerna i ett vardagsliv blir till slut närmast humor, och iakttagelsen att ”det var i det här huset jag blev gammal” är djupt betydelsefull för oss alla i det stadiet på livsvägen.

Bästa omläsning var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten. Visst är den pretentiös och mångordig och onödigt detaljerad men vilken miljö, vilka människor! Den snåriga intrigen betyder mindre än den mångkulturella förkrigsvärld som Durrell bygger upp som en myrstack av skönhet. 

Årets bästa idé var att se om filmen Nyckeln till Provence. Den bygger på Marcel Pagnols Le gloire de mon père, så jag beställde boken till biblioteket. Pagnols franska är enkel (bortsett från mängden naturobservationer!) och att läsa boken med filmbilderna kvar i huvudet var underbart. Dels för att förståelsen underlättades enormt, dels för att alla ansikten och röster ur filmen fyllde ut läsningen till en fullödig upplevelse av hyggliga människor i ett förtrollande landskap. Nästa år ska jag ta itu med bok två.

Någon katalog av läsefrukter utan kvinnor blir det bara inte. Så var så god, en bok för nördar: Den flytande världen av Ulla Wagner (red). Konst, teater, musik och mode i främst Edo-tidens Japan, dvs 16-1800-tal i Tokyo. Fascinerande skildring av nöjeskulturens utveckling och dess spridning mellan adel, borgare och andra stadsbor, illustrerad med fantastiska gamla bilder.

Kerstin Ekmans Löpa varg ska inte heller lämnas utanför. Jag brukar tycka Ekman är ganska tråkig, men med denna lilla roman har hon skapat det perfekta.

Några nedslag bland 146 titlar

Under år 2022 läste jag 146 böcker. Det tråkiga är att nästan hälften av dem fått beteckningen d för dålig. Vilket delvis men inte helt är ett subjektivt omdöme. Det blir svårare allt eftersom åren går att hitta intressant och rolig läsning – så mycket är ju läst. Även om jag gärna läsere om gammalt som jag har glädje av. Till exempel Strandberg Bergmark Elfgrens Cirkel-trilogi som är suverän. Men under året fann jag en för mig ny fantastiktrilogi, Grossmans om The Magician. Tänk dig själv om du som vuxen upptäckt att barndomens längtan till Narnia skulle besannas! Det, och en hel del därtill, är vad Magicians handlar om.

Årets bästa roman? Omläsning av Jane Austen. Eller Kirsten Thorup på danska. Jag läste hennes Jonna-tetralogi i översättning när den var ny, nu är det som att få lite av 70-talet tillbaka. Thorup skriver så rasande bra så det gör liksom ingenting att vi i böckerna möter ganska tråkiga och delvis osympatiska personer. Gång på gång frågade jag mig hur hon lyckas skriva intressant om så ointressanta människor? En mer udda roman var Leila Slimanis Ett annat land, om ett en familj i 1950-talets Marocko. Inte heller här har vi att göra med särskilt trevliga människor, men de lever också under rätt otrevliga villkor.

Bästa facklitteratur? Peter Englunds Onda nätters drömmar, där vi följer ett antal människors dokumenterade upplevelser under november 1942. Under den perioden kom krigets vändpunkt – men det visste ju inte de! De kommer nära, om än geografiskt spridda över världen, de väcker rädsla och hopp och inte minst förståelse. Boken kommer att bli en klassiker. Mindre omtalad men lika stark är Harald Jähners Vargatider, om Tyskland från fredsslutet och tio år framåt. Vardagsliv, ekonomi, underhållning. Ett långsamt hopp om framåtskridande och ett mödosamt förträngande eller hanterande av det som varit.

Det finns flera böcker utgivna som ur olika vinklar behandlar dramat inom Knutbysekten, inte endast mordet på Fossmos hustru(r) utan den följande tiden av upptrappad misshandel i kretsen runt Waldau. I Knutby inifrån berättar fd pastor Gembäck själv om den brutalisering och radikalisering han var delaktig i, och i Knutbyflickan av Linnea Kuling tar vi del av det som kanske är svårast att smälta; hur barnen i den innersta kretsen av sekten formades och vad de underkastade sig i tron att det var riktigt. Det må låta som sensationsmakeri, men att försöka förstå sektmentalitet och hur den kopplar greppet om sina medlemmar kan vara viktigt.

Knutby var en trång krets, men mekanismen i den slutna gruppens påverkan har en del att göra med fascismens framväxt, så som den skildras i Gellert Tamas´Den avgörande striden och David Baas´Segra eller dö. I alla sekter finns in- och utdefinieringen av människor, faktaresistens och beroendet av tillhörighet – och dem kan politiken begagna sig av, bygga strategier på, och växa av.  

Dags igen: Läsupplevelser under gångna året

 Den största litterära händelsen under förra året var förstås att Helena Duroj gav ut sin första roman, Hundra år av hemlängtan. Publicering är en stor, känslig och kostsam process under vilken författaren är fullständigt ensam med sina hundratals sidor av väl övervägda ord och skiljetecken. Blir det en hållbar helhet? Ja, Hundra år av hemlängtan är underbar läsning och det är sorgligt att den inte uppmärksammats alls. Ett ord läsarna har gemensamt är ”närhet”; den som läser boken tycker sig vara där, i byn och huset, i de människornas värld.  

     En vän och kamrat som också publicerat under året är Ali Esbati. Man kan fly ifrån en galning… är en sann, otäck och sorglig berättelse om massmorden på Utöya och vad som sedan hände. Samhället valde att bortse från det reella fascistiska hotet, att transformera det till formlös, galen ondska. Kan vi inte se politik ens när den skjuter ihjäl oss har vi mycket att oroa oss för.

     Katastrof och politik som dödar finns också känsligt beskrivet i Jasim Selimovics Sarajevo. I självupplevd romanform får vi en smärtsam inblick i hur psyket fungerar under belägring, hunger och konstant hot. Tungt men klargörande.  

Vi går över till udda böcker. En av dem var Joakim Landahls Stad på låtsas, en bok om Norra Latins berömda eller beryktade sommarhem, pojkstaden, där ”kamratuppfostran” och tuffa lekar ansågs dana manliga karaktärer. Det är inte fascism, inte riktigt. Det är inte pedofili , faktiskt inte. Det är bara väldigt, väldigt besynnerligt. När jag själv gick i Norra Latin var pojkstaden sedan länge omgjord till vanligt seglarläger, och den evige kurator Bruce bemödade sig med karaktäristisk frenesi att locka dit vid dethär laget ointresserade ungdomar.

     Två udda böcker som hör hemma i fantastik-genren är Erin Morgensterns Night circus och Starless sea. Också vana besökare i fantastiska världar häpnar och hänförs av Morgensterns tätt sammanhållna atmosfär av estetik och melodram.  

Något som intresserar mig ofantligt förutom litteratur är hus. Helt enkelt: hus. Varför de står där de står och ser ut som de gör, hur de påverkar sina boende. (Ja, hela Hundra år av hemlängtan har ett hus som huvudperson!) Henrik Berggren har skrivit New York, om stadens historia. Även om man som jag bara varit där en vecka för tjugo år sedan är det lätt och fascinerande att följa med i megastadens utveckling, vad som byggdes och varför och vad som sas och skrevs om det.

     Stockholm är en stad om vilken mycket sägs på ren slentrian. Som att det skulle vara ”världens vackraste huvudstad” eller tvärtom fult för att ”allting är rivet”. Att inget av detta stämmer kan man förvissa sig om genom Fredric Bedoires Stockholms byggnader. Foto för foto går Bedoire igenom stadsdel för stadsdel, gata för gata, hus för hus. Här berättas om arkitektens syfte (många byggdetaljer att hoppa över), hur syftet genomförts och vad som är värt att se närmare på. Plötsligt fick jag lust att åka till Stockholm för att gå och titta på hus som jag sett hundra gånger, men aldrig riktigt sett.

Nå, läser jag aldrig vanliga romaner? Inte så gärna, men visst nämnde jag väl Hundra år av hemlängtan!

     Vidare har vi Delia Owens Crawdads. Detta var mitt första försök med ljudbok, i översättning. Fina naturskildringar, men platt. Det gav bara precis så mycket att jag ville läsa boken i original, och upptäckte då att den är nästan lika bra som reklamen sagt. Naturskildringen är enastående, personskildringen hygglig.

     Sen under året, inspirerad av netflix-serien Borgen, upptäckte jag Hanne Vibeke Holsts  magttrilogien. Kronprinsessen och Kongemordet är avklarade, nu väntar jag på att få Dronningeofret som fjärrlån så jag kan fortsätta fördjupa mig i kvinnoöden inom fiktiv men autentisk dansk politik.

     Gott nytt år!

Läsning i coronatid

Under det trista coronaåret blev det 168 böcker lästa, och ovanligt nog kan jag enkelt säga vilken som var den bästa: Carina Burmans Bellman-biografi. En gedigen skildring av Bellmans hela liv och diktning, med levande inblickar i 1700talets Stockholm. Skalden och trubaduren görs fullt ut mänsklig i miljöer som du efter ett tag tycker dig vara välbekant med. 

Fler bi0grafier av värde var Johan Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö, samt Klas Gustafssons Cornelis Vreeswijk, ett bluesliv. Båda innehåller betydelsefulla konstnärsgärningar att följa, med Stockholmsskildringar även här. Ett plus var att människor som jag känt passerar i periferin.

Apropå människor jag för länge sedan känt, läste jag förstås om det mesta av Kristina Lugn när hon tyvärr dog. Här finns svart humor, bisarra språkvindlingar och originella iakttagelser. Kanske är det hennes dramatik jag föredrar. Ännu en som jag känt, nu genom politiken, är America Vera Zavala, och det var med stort intresse jag köpte hennes bok Svartskalle, en bok som berörde mig djupt. Utan att dela Vera Zavalas bakgrund känner jag en liknande förtvivlan över hur Sverige utvecklats. En viktig bok när det gäller antirasism och nutidshistoria!

Slut med namndropp och över till mer bisarra läsupplevelser. Lost Japan av Alex Kerr är en inkännande skildring av traditionell japansk kultur av en britt som levde och lärde den på insidan med hjälp av japanska hantverkare och konstnärer. Allt är tusenårigt, allt är märkvärdigt och specialiserat. En lätt övermättnad uppstår, jag läste boken i omgångar. Detsamma gäller intressanta och detaljerade If walls could talk av Lucy Worsley. Det är en etnohistorisk genomgång av hur vi bott, med tonvikt på hur man löste avlopp, toaletter, bäddning; behov som sällan beskrivs. 

Slutligen kan jag nämna Ulf Lundells Vardagar. Det går inte riktigt att förklara varför denna stadigt rullande prosa av just vardagen, hemmet och alla de tusen sysslor vi där utför, är fascinerande, men Lundell har ett språk och en värld där jag gärna vistas. Som politisk analys är det dock magert. Hans klasskänsla och stöd för folkhemmet uppväger inte de hatiska utfallen mot religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Som politisk litteratur vinner Sennertegs Allt jag känner… förhören med Rudolf Hess. Än en gång häpnar man och blir illa berörd över hur en individs trista medelmåttighet möjliggjorde massmord utan att ens reagera på det.

Enda glädjen av coronan var att jag återupptog mina franskastudier. Astrid Lindgrens Les frères coeur-de-lion (Bröderna Lejonhjärta) var väl värd att kämpa lite med, hur sorglig den än är.

2019 års läsefrukter

Här kommer sedvanlig årsbetraktelse över några lästa böcker. 

Två sociologiska reportage:

Nation i ombildning är en textsamling redigerad av Ålund-Schierup-Neergaard. I den belyses spänningen mellan högerpolitik och frivilligaktörer; kommer fascismen att segra, eller kan vi erövra ett jämlikt samhälle? Boken är klart läsvärd trots en bitvis snårig akademiprosa. Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru är lika läsvärd. Här är en författare som poetiskt och religiöst färgat skriver om vilka individer och kroppar som räknas och vilka som inte får höra till.

Årets omläsning:

Colette, den enastående franska beskrivaren och beröraren. Ett gäng böcker lästes i retur, från den tidiga uppkäftiga Claudine till den vemodiga Break of Day (i brist på svenska översättningar måste den som inte behärskar avancerad franska läsa Colette på engelska; fånigt men enda möjligheten). Colette är i sina natur- eller matlagningsmässiga ögonblick sinnligt konkret, medan personskildringen med åren blir allt mer diffus. Colette kan mycket väl vara en slags blomma eller katt.

Två böcker som utspelas strax före Förintelsen:

Lion Feuchtwangers Oppermans och Hanna Kralls Hjärterkung skildrar en folkgrupp i trångmål. I Feuchtwangers Berlin vägrar judarna förstå vad som håller på att hända; med bara en liten inskränkning till kanske det ska gå att reda sig? I Kralls Warszawa är vi redan i ett ghetto där människor i chock försöker hitta vilka utvägar som helst. Krall gjorde det. Hon var ett undantag.

Tre politisk-historiska verk efter Förintelsen:

Barbro Eberan skriver som alltid insiktsfullt i Hur kunde det ske, myt och motmyt. Hur förändrades synen på nazismens brott över tid och ur olika ideologiska vinklar? När ser vi kollektiv skuld eller kollektiv skam, och hur påverkar de dem som växer upp? En högst konkret förklaring ges i Peter Longerichs Hur Förintelsen planlades, en bok om Wannseekonferensen. För den som har grundkunskapen ger boken en utmärkt komplettering. Här framgår vilka som var där och vad som sas.

     En motpol finner vi i Henrik Arnstad, som i Hatade demokrati gör ett storartat försök att definiera demokratin som ideologi, dess historia och dess ömtålighet; läsning som bildningsresa.

Två svenska romaner:

Trots att Sara Stridsberg skriver beundransvärt väl, vackert och sammanhållet, kan jag inte engagera mig i Kärlekens Antarktis, en tragedi där huvudpersonen är död vid romanens början och inte verkar ha haft någon pregnant karaktär* ens när hon levde. Allt är grått, känslolöst och viljelöst. Trots sorgen, tomt. Vill någon veta mer om styckmord rekommenderas Catrine och rättvisan av Hanna Olsson.

     Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en rolig, känslig och melankolisk skildring av familjelivet inifrån. Banala nutidsmarkörer är ymnigt förekommande, vilket å andra sidan stämmer väl in på huvudpersonens karaktär*. Återstår att se om tjugo år om boken är en dagslända eller tidsskildring.

Två avslöjande reportage som avslutade året:

Joakim Medins Thailandssvenskarna och Matilda Gustafssons Klubben sammantagna visar upp patriarkatet från arbetargrabbar till akademinobless, skildrar patriarkatet som patetik, senkolonial praktik, furstespegel eller bara kräkmedel. Läs dem gärna! Men inte i följd.

* Här tydliggörs hur ordet karaktär (som är något vi bär inom oss) på svenska inte är synonymt med orden huvudperson, figur, gestalt eller roll (som är personer i litterära eller filmiska verk)

Läsefrukter 2018

Att finna höjdpunkterna i läsningen under år 2018 är inte så lätt. För det första läste jag ovanligt lite. För det andra blir jag nästan aldrig imponerad av nya romaner, antingen författaren är Jonathan Safran Foer eller Eija Hetekivi Olsson. Visst är de skickliga, men inte berör det mig. På sätt och vis har jag större nöje av de få poängerna i en tramsbok som Stockholm rosé än att plöja igenom ordmassorna i kvalitetslitteratur i väntan på något relevant eller vackert.

Hans Roslings bok Factfulness skrevs när den var ny upp som måste-läsning. Sedan har jag sett den kritiseras för sin brist på maktperspektiv och att den ger förhoppningar istället för metoder för förändring. Även om jag instämmer i kritiken anser jag att Rosling gör rätt som ger oss någonting att hoppas på. Känner du dig uppgiven, ta till dig hans statistik. Metoderna för förändring lär vi fundera ut själva.

När det gäller omläsning av gamla favoriter rekommenderar jag Emily-serien av LM Montgomery. Det är en utvecklingsroman i tre delar som kommit lite i skymundan av den fantastiskt omtyckta Anne på Grönkulla. Emily-böckerna är mer självbiografiska, lite vassare och klarare. Romantik och poesi känns mer integrerade, och situationskomiken är nertonad för att i slutet av serien helt försvinna i vuxenblivandets kamp med ambitioner, sömnlöshet och osäkra förälskelser.

Biografier är nästan alltid givande. Jesper Höglunds Lusten och ensamheten, om Hjalmar Söderberg, är alldeles lysande i början med Stockholm-skildringar som motsvarar förebildens. Att andra halvan blir tråkig beror mest på att Söderberg levde ett rätt tråkigt liv.

Viktiga biografier för den som vill lära sig förstå sektmedlemskap och politisk fanatism är Älskade terrorist av Sundberg & Huer, om en kvinna som gifter in sig i IS, samt Utviks När Stalin var gud, om sektvänstern på 60-talet. Varning för längtan efter renhet och obeveklig konsekvens, som tydligen en del unga människor känner starkt behov av. Varning för instängda världar – då behövs det mer läsning!

Värdefulla flyktingberättelser

Häromdagen läste jag en bok av Camilla Läckberg. Det borde jag inte ha gjort. Det är skandalöst och ur folkbildningssynpunkt helt bedrövligt att en människa som skriver så platt och trivialt tjänar en massa pengar på sina knapphändigt hållbara historier. Läckberg må vara en lyckad företagare, men ingen skribent. 


Strax efter läste jag Vill du fortfarande att jag ska åka hem? Tre flickor i Borlänge som går gymnasieprogrammet Unga Företagare, har samlat tio flyktingars livsberättelser. Enkelt och sannfärdigt låter de flyktingarna – både vuxna och barn – komma till tals, komma oss nära. Utan stora ord ger de oss fruktan, sorg och hopp.  

Ett barns illustration av hemlandet före och efter kriget

Bokens starka titel säger allt. Vill du fortfarande att jag ska åka hem? Människor som gått igenom ohyggliga strapatser för att komma hit och är djupt tacksamma gentemot sitt nya hemland och som begär så lite – eller begär det omöjliga, att få tillbaka de döda i sin familj. De kan bara hoppas på en fredlig framtid, men av andra får de höra ett föraktfullt: Åk hem! Som om de hade något annat hem än flyktingboendet i Borlänge och skolan de går i. 

Varmt tack till dem som berättat. Varmt tack till författarna som använt sin gymnasieutbildning till meningsfullt skapande. Det är en solidaritetshandling som företagsidé, och ur folkbildningssynpunkt alldeles lysande.

Boken går att beställa via länken: http://ungforetagsamhet.se/fellowship-uf 

Vill du hjälpa asylsökande i Sverige, stöd Fristadsfonden: http://fristadsfonden.se/

Viktiga böcker år 2015 med 50 års spännvidd

Förra året var en politisk katastrof. Men så länge böckerna inte är brända erbjuder de ett andningshål. Här är några av 2015 års läsefrukter. En av dem, Djursholmsboken*, finns från i somras med på Politik och poesi.

Vi börjar med Hitlers biografi, av Joachim Fest. Har läst standardverket av Bullock och flera andra skildringar och var därför tveksam om jag behövde ännu en. I synnerhet en som på 70-talet kritiserades för att vara mer individpsykologisk än historisk. Eftersom den kritiken i stort sett håller var detta just den Hitler-biografi jag behövde nu, på 10-talet. De psykopatiska sprången i Hitlers utveckling, hans erotiska förhållande till massan, tristessen i hans själ; först när man läst historia blir de fruktbara impulser. 

     Vill du ha nutidshistoria finns sociologerna Peo Hansens och Stefan Jonssons Eurafrika. En inblick i EU som postkolonialt projekt och de många turerna för att säkra den kapitalistiska utsugningen av kontinenten i söder. Detta var vi några som sa redan under kampanjen inför folkomröstningen då vi dränktes i propaganda för det förmenta fredsprojektet. Hansen & Jonsson går till källorna och klär av EU in på kroppen.  

 

Eftersom vi skulle resa till Japan lästes mycket med anknytning dit. Etnologi, historia, kvinnors situation. En verklig glädje var att läsa om Edita Morris Hiroshimas blommor, en roman från tidigt 60-tal. Här skildras de överlevandes liv finstämt och melankoliskt. En alltigenom älsklig bok om ett förflutet som då inte låg så långt borta.

     Efter hemkomsten från Japan var det lättare att förstå Yasunari Kawabatas Tusen tranor, som jag inte läst sedan han fick nobelpriset. Och sedan en ganska ny bok, Julie Otsukas The Buddha in the attic, om de japanska ”postorderbrudar” som hämtades till USA och sedan internerades under kriget. Ännu en melankolisk, älsklig bok.

Ebba Witt Brattström visar med Stå i bredd att kvinnornas författarskap under 70-talet var banbrytande och mycket betydelsefullt för feminismens utveckling. Dessa böcker älskade eller avskydde jag när de kom ut, de var starka och berörande. Mitt misstag var att jag räknade med att själv inom kort vara en del av det litterära sammanhanget! Men det generösa 70-talet var en kort strömning, och snart hade männen återtagit den litterära normen: män skriver allmängiltigt om arbete och sex, kvinnor skriver privat om hushåll och snusk.

Storbritanniens litteräre gigant, sir Terry Pratchett, dog under året. Hans sista bok om Discworld, The Shepherd’s crown, är märkt av hans sjukdom men ett gripande farväl till livet och den fantasivärld han själv och hans läsare haft förmånen att få leva i under drygt trettio år. Utan att känna honom kommer jag att sakna honom länge.

     Pratchett avslutade sina skriverier på Twitter:

”’TILL SLUT, SIR TERRY, SKA VI SÅ GÅ TILLSAMMANS.’ Terry tog Dödens arm och följde honom ut genom dörren till den svarta öknen, under den ändlösa natten./ Slut.”

  

* Holmqvist: Djursholm, ett ledarsamhälle     

Dressyr av Pegasus eller Konsten ska slicka kapitalets hand

Nåddes av informationen att Bonniers startar en tjänst för egenutgivare. Jag upprepar: Sveriges största förlag startar en tjänst för oss som ger ut böcker på egen hand.

     Denna oanständighet drabbar kanske inte så många. Inte som när ett stålverk stänger. Men den är belysande för kapitalismen.

Bonniers har trots sin storlek en begränsad utgivning. De satsar på författare som de bedömer kan bli ”stora”, och sticker emellan med några ”små” namn för att behålla kvalitetsstämpeln.

     Bonniers refuserar nybörjare, vana amatörer och även publicerade författare enligt en löpande-band-princip som får en att tvivla på att de överhuvudtaget läst manus. Bonniers hävdar sin höga kvalitet, trots att det är Brombergs som står för de flesta nobelpristagarna.

     Nu ska samma Bonniers hjälpa oss som med ett vackert ord kallas egenutgivare. Det betyder att när Bonniers förkastat ett manus kan det ändå ges ut med deras hjälp om författaren betalar den som avvisat hen. Det som kallas att slicka den hand som slår en.

     Visst vore det till viss nytta, om Bonniers-loggan ingick i kostnaden. Men det gör den inte.

Det finns författare som frivilligt ger ut på eget förlag. De känner på sig att de blir lurade av jättarna och inte kan överblicka produktionskedjan. Säkert har de rätt. Samtidigt står de redan på första trappsteget; de har en produktionskedja att ta ställning till.

     De allra flesta av oss vill ingenting annat än att få betalt för det arbete vi lagt ned på att skriva en bok. Vi vill åtminstone slippa att betala för tryckning, när det ändå innebär att vi måste sköta marknadsföring och försäljning själva på vårt blygt introverta vis.

    

Att skriva en bok är som en lång graviditet. Helst ska det sluta med ett friskt barn. En opublicerad bok är ett missfall. Det blev inget. Bara smärta, något bortglömt som ännu gör ont.

     Det är därför vi vänder oss till de småföretagare som säljer publiceringstjänster. Det är en besynnerlig liten bransch där alla typer finns: från förvirrade raringar som tror på Konsten men inte på att betala moms, till slipade tryckare som kör allt från familjejulkort till nyandlig upplysning. Där finns också seriösa författarkooperativ.

Denna lilla bransch är det som Bonniers vill åt. Det stavas marknadsandelar!

     När storföretaget fattade att det cirkulerar småpengar därute, att typer som Helena Duroj lägger ner tolvtusen på att trycka en poesisamling, då såg de vad de gått miste om. Pengar som gick till någon annan!

    

Det finns fyra Bonnier på listan över Sveriges miljardärer. Det är den familjen och koncernen som är ute efter fattiga författares utgifter och små publiceringsföretagares inkomster, ty ingenting stör en kapitalist så mycket som några kronor som någon annan förtjänat.

Stora fiskar äter alltid små fiskar. Mångfald och variation på marknaden är inte kapitalistiskt.   

     Alltså är Bonniers, som största medieföretag, inte heller intresserade av annan mångfald i produktionen än den de själva producerar. Inte förrän författarna börjar satsa sina egna löner också, utöver sina ord, tankar, berättelser och dikter. 

     Säkert går det att förbilliga processen genom att använda storföretagets tryckteknik. 

     Så får de se oss komma krypande, så svälter de ut småföretagarna. 

För poesi i egenutgivning, se författarsidan för Helena Duroj