Litterär årskrönika; biografier och serier

Under år 2014 hann jag med att läsa drygt 140 böcker, de flesta sådana jag inte läst förut och många kära omläsningar. De allra bästa har jag redan bloggat om: Stefan Jonssons Världen i vitögat eller Aron Etzlers Reinfeldteffekten.

Den genre jag läst mest av är biografier, vilket är logiskt. Jag gillar böcker om levande människor, och finner allt färre sådana inom romankonsten.

     Av de nya romaner som jag läst utmärker sig Östergrens Twist. Den fick lysande kritik, för mig obegriplig. Vad jag läste var en bok om män som försökte närma sig en kvinna utan större succé, och ingen av dem var tillräckligt intressant för att fastna i minnet. Den skruv som skulle komma att avslöja alltihop i slutet förstod jag inte ens, för jag hade tappat kollen på dessa tråkiga människor, så distanserat beskrivna.

     Niemis Fallvatten var olik den förra i och med att det var en rasande häftig hålligångroman om sadistsex och svek på gränsen till katastrofen. Men jag reagerade likadant; kan inte uppbåda något intresse för urtråkiga människor, trots att Niemi kör med översvämning där Östergren duggar.

     En tredje roman är Boije af Gennäs Folk av en främmande stam, slutet på hennes trilogi. Dess platthet och pratsamhet är påfrestande, men till skillnad från de två förra lyckas B af G att förmedla tragiken i att bokens huvudperson dött i tsunamin.

Därför väljer jag mycket hellre biografier. Här finns levande människor, i bästa fall levande skildrade. Med biografiformen följer att jag slipper irritera mig på att de inte gör något intressant (eftersom de levde sina egna liv) och slipper fundera på faktagranskning (eftersom den följer i form av fotnoter och det hur som helst inte krävs vetenskapliga belägg). Några bra biografival är:

- Den dag jag blir fri, om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi

- Jag vill ju vara fri, om Lena Nyman, av Persson

- Denna dagen ett liv, om Astrid Lindgren av Jens Andersen

- Tove Janssons brev, av Westin och Svensson

Märk väl att de biografier jag nämner innehåller orden fri, liv och brev. Detta kan sägas stå för vad den klassiska flickboken var: ett brev till läsaren om livet och den lilla frihet som finns däri.

     Åtskilliga gamla flickböcker har jag läst detta år, eftersom jag samlar på dem. Den genren, flickboken, räcker för ett helt blogginlägg, något som jag kanske återkommer till, och dessa flickor, i skolan eller på hästrygg, har följt mig från det jag var en och in i sextioårsåldern.    

     Nutidens flickor är större och starkare och mörkare och vassare. De ritar sina böcker. Jag talar om serietecknerskorna, de som är allt utom platta! Förra året var det Lena Ackebo och hennes böcker om SoFo. I år läste jag med största förtjusning Nanna Johansson och Liv Strömquist. Här finns allt som romanförfattarna saknar: påtaglighet, närhet, nerv, liv, spänning, humor, svart samhällssatir.

Avslutningsvis en roman av hög klass, möjligen en pastisch men ytterst välskriven och självständig: Jo Bakers Longbourn, det vill säga Pride and prejudice totalt omskriven ur tjänstefolkets synvinkel. Ett utmärkt arbete!

     Och en litteraturstudie, endast för de närmast berörda: Stina Otterbergs Älska dricka sjunga leva dö, en studie om Erik Axel Karlfeldt baserad på dikten Sub Luna. En underbar sommar fick jag tack vare denna Karlfeldtsällskapets årsbok.

Normaliseringens år är tack och lov förbi

I en stockholmförort har en grupp tiggare, romer, hemlösa, EU-migranter – kalla dem vad du vill, de vet säkert själva vilka de är – slagit sig ned under en gångbro. Turligt nog ligger temperaturen runt noll, och innecentrumet öppnar vid nio alla vardagsmorgnar. Men nu har det varit få vardagar, så de uteliggande inneboende måste uträtta sina behov mitt över vägen, under gångbrons motsatta fäste. Detta är inte trevligt – inte för någon, allraminst för den som gör det.

     En dag gick en kvinna i sjal förbi, en av klädseln att döma muslimsk kvinna. Hon stannade och pratade deltagande med klädbyltena under gångbron, och gav dem ett häfte från Filadelfiakyrkan. I häftet fanns en karta till kyrkans lokaler där de kunde få en tallrik soppa och en bädd inomhus.

     Vad säger det: att en muslim visar EU-migranter vägen till en svensk frikyrka?

     Det säger något om det förtrampade ordet mångkultur. 

År 2014 var den stora normaliseringens år.

     Normalt att vara fascist.

     Normalt att tiggare bildar förfrusna högar på trottoarerna.

     Normalt att människor som vill döda tiggarna, människor som tror att tiggare ligger där för att jävlas, har digital yttrandefrihet.

År 2014 var den stora abnormaliseringens år.

     Yttrandefrihet innebar tvånget att upplåta skolor för nazister, tvånget för skolbarn att lyssna på kränkningar från politiska yttringar som vill skada dem. Dock ägde det inte rum särskilt ofta, eftersom skolorna valde att stänga dörren för alla politiska yttringar. Således ledde yttrandefriheten till avpolitisering.

     Att låta nazister tala var inte politiskt, bara bokstavligen legalt.

     Efter intensiva protester ska den lagen ses över.  

     Under 2014 krävdes det intensiva protester för att påminna om det som för femtio år sedan skrevs in i en global deklaration och som för tjugo år sedan ansågs vara normalt.

År 2014 kommer inte att minnas som de intensiva protesternas år. Det kommer aldrig att få stereotypisk status som 1968. De gatstenar som kastades polisanmäldes (rättvist) och togs (orättvist) som indicium på att vänster- och högerextremister var lika farliga.

     Låt oss därför komma ihåg att det var intensiva protester från alla åldrar av fredliga internetanvändare, brevskrivare och ryggvändare på allmän plats som åstadkom att det ska göras en översyn av nazisternas tillgång till skolaulor, och att nazisterna förlorade stort i ett val.

År 2014 var det så kallade supervalåret. Fascismen i sverigedemokratisk tappning vann, och efteråt var det ännu mer synd om dem än det av någon anledning varit förut, så alla borde lyssna på dem och… blir man inte väldigt trött på 2014 vid det laget?

Låt oss välja att komma ihåg de intensiva protesternas år, ty trots att det var protester som ingen märkte så gav de resultat. Låt oss med det i minnet gå in i 2015, det år då vi inte ska gå till ett extra val på fascisternas villkor.

     Låt oss fortsätta med intensiva protester och glömma ordet normalisering.

     Aldrig ska det bli normalt med bristande respekt för mänskliga rättigheter.  

    

Migranterna under gångbron är kvar, såvitt jag hört. Kanske hittade de inte till frikyrkan, kanske förstod de inte vad den muslimska kvinnan sa, kanske fanns det icke rum för dem i härbärget.

     Men en sak är jag säker på: idag är fattigdom normalt inom EU, det är verkligen inget folk håller på med för att jävlas. 

     Låt oss önska en mångkultur i ordets rätta bemärkelse; där vem som helst vill hjälpa vem som helst.