För knappt en månad sedan erbjöd Ordfront en artikel med
kritik av invandringskritiken. Det vill säga en granskning av de påståenden som
Sverigedemokraterna bygger sin politik på.
Artikeln börjar
med uttrycket ”massinvandringen”. Ett uttryck som hörs ideligen, trots att det inte pågår någon immigration
i mass-skala till Sverige.
I dessa dagar när
den ena liberalen efter den andra efterfrågar dialog med fascister är det värt
att påminna om att det ställer sig omöjligt att sitta i paneldebatt om rubriken
innehåller något om ”massinvandring”. Då är innehållet och vinkeln fastlagd
från början av dem som inte riktigt vet hur det förhåller sig.
Ett annat
påstående som Sd slänger ur sig är ”den okontrollerade (mass)invandringen”. Men
antingen vi talar om fiktiv massinvandring eller den pågående immigrationen så
är den strängt kontrollerad. Den svenska staten har vid flera tillfällen skärpt
kraven för uppehållstillstånd. Redan för tjugo år sedan när jag började hålla
på med migrations- och integrationspolitik sa det officiella Sverige ”de
tar sig in”. Det handlade inte om att resa in, flytta in, tas emot – det var då
som nu en fråga om att ”ta sig in” under kontrollerade former. Och eftersom inget
parti idag är för en helt fri immigration handlar invandringspolitiken om hur kontrollerad immigrationen
ska vara och på vilka grunder den ska kontrolleras.
En hörnsten för den ”invandringskritik” som idag blivit
folkvald och rumsren är att immigrationen är en ekonomisk förlustaffär.
Sverigedemokraterna, som använt utpressning mot regeringens budget och lovar
att göra det igen, har sin egen ekonomiska politik som bygger på att de sparar
miljarder genom att minska invandringen. Dessvärre saknas vetenskapliga belägg
för att immigrationen är så kostsam som de påstår.
I synnerhet är
kostnaden svår att beräkna – och det är forskarna som säger det. Varje
tvärsäkert ekonomiskt påstående bör alltså ses med skepsis av var och en som
vill ha en liten faktabas att stå på.
Sedan kan vi fråga oss om det är rimligt att betrakta
människor med vinst och förlust som norm. I det fallet ligger både barn och
pensionärer illa till, för att inte tala om funktionshindrade och sjuka.
Sverigedemokraterna sa i valrörelsen att de ville ha minskad invandring för att stödja
svenska pensionärer. Sedan röstade de ner en budget som skulle ha varit något
bättre för just pensionärerna. Det viktigaste för Sd var inte
pensionärerna, utan immigrationen.
Förmodligen har Sd
inte någonting emot barn eller funktionshindrade heller. Inte så länge de är födda
svensktalande.
De pratar ekonomi
för att låta sakliga och kunniga, trots att de saknar belägg. Men hela tiden menar de: etnicitet, nationalitet, språk och sedvänjor. Alltsammans mänskliga drag. Och det mänskliga kan bara värderas som - lika värde.
