i mognande
plogfåror,
dem vi älskade så
mycket.
Ännu är de värda
kärlek.
Hårda lerjorden,
fattigdomsfälla.
Järnet träet bar
sig bättre,
brukades för
näring, bäring.
Men ved och veke
lyste klent
mot vattnens
praktverk, veven, elen!
Kraft ger makt,
belyser rent
Mycken sly växer nu
där hässjorna låg längs med älven,
den vi älskade så
mycket.
Ännu är den värd
vår kärlek.
Brukspatroner,
byggarglädje,
resligt folk på fest,
rekordår.
Välfärdsvägen var
vår egen.
Ljus durch Freude.
Sly är slutet. Myndigt folk
och ingen skyldig.
Älven, elen –
vem ser felen?
Furor, fåror, träd
och älv.
Ännu är vi kärlek
värda
om vi sväljer
eget ärvda!
Slyet kväver fältens
träda
bruk och byar
slutar yvas.
Kärlek är vi
ännu värda
när vi ser det som vårt hem
Det vi gjorde, och ska bära.