söndag, juli 06, 2014

En gammal invandringspolitisk fråga

I Värmlands urskogar finns Finnmarka, en del av vårt land historia av immigration. Från och med 1500-talet sökte sig fattiga finska familjer hit för att fylla ut skogarna, röja mark och odla upp landet. Gläntor och grödor öppnade granskogen. Små grå stugor beboddes av kvinnor, män och barn beredda att slita hårt.
     De slet verkligen hårt. Men barnadödligheten var mindre hos dem tack vare den hygieniska bastukulturen.
     

Ritamäki är en finngård på höjden, senast bebodd år 1964, därefter bevarad av hängivna frivilliga. Idag en stilla atmosfär – en gång i tiden koskit och snövallar och fjorton timmars arbetsdag. 

Finnmarkas historia berättas på ett välskött litet museum i Lekvattnet. Men inte en enda skylt, inte en enda informationsruta, knappast en bok i hyllorna är på finska.
Det är en sida av svensk kultur som har en lång historia. 

Ett antal biblar på finska mer eller mindre smugglades in till församlingarna i Finnmarka. Livet var hårt, så man ville åtminstone höra Guds ord så som det en gång lät; på det språk som gick in i hjärtat.  
Långt senare uppvaktade finnbönderna Karl XIV Johan. Han lyssnade med uppmärksamhet och sympati på deras svårigheter. Hans förslag till lösning var att de skulle lära sig svenska. Märk väl; till skillnad från honom själv.

Språk och kultur är en klassfråga.
Immigration är en av flera livsmöjligheter för ett land. 
Jag tror säkert att Sd håller med om att kungen borde ha lärt sig svenska. Men vad säger de om bastubaden? 
Skulle Svea rike ha sagt nej till dem för att behålla sin rena barnadödlighetskultur?