I Värmlands urskogar finns Finnmarka, en del av vårt land historia av immigration. Från och med 1500-talet
sökte sig fattiga finska familjer hit för att fylla ut skogarna, röja mark och
odla upp landet. Gläntor och grödor öppnade granskogen. Små grå stugor
beboddes av kvinnor, män och barn beredda att slita hårt.
De slet verkligen hårt. Men
barnadödligheten var mindre hos dem tack vare den hygieniska bastukulturen.
Ritamäki är en finngård på
höjden, senast bebodd år 1964, därefter bevarad av hängivna frivilliga. Idag en
stilla atmosfär – en gång i tiden koskit och snövallar och fjorton timmars arbetsdag.
Finnmarkas historia
berättas på ett välskött litet museum i Lekvattnet. Men inte en enda skylt, inte en
enda informationsruta, knappast en bok i hyllorna är på finska.
Det är en sida av svensk kultur som har en lång historia.
Ett antal biblar på finska mer eller mindre smugglades in till
församlingarna i Finnmarka. Livet var hårt, så man ville åtminstone höra Guds ord
så som det en gång lät; på det språk som gick in i hjärtat.
Långt senare uppvaktade
finnbönderna Karl XIV Johan. Han lyssnade med uppmärksamhet och sympati på
deras svårigheter. Hans förslag till lösning var att de skulle lära sig svenska. Märk väl; till skillnad
från honom själv.
Språk och kultur är en
klassfråga.
Immigration är en av flera livsmöjligheter för ett land.
Jag tror säkert att Sd håller med om att kungen borde ha lärt sig svenska. Men vad säger de om bastubaden?
Skulle Svea rike ha sagt nej till dem för att behålla sin rena barnadödlighetskultur?
