Minnenas television

Ebba Witt-Brattström (i SvD 1116) har varmt kultur- och bildningsintresse, men irriteras av att begreppet kultur ”idag täcker allt och inget”. Hon borde veta bättre. Mänskliga aktiviteter är så mångskiftande att vi måste ha ett dito kulturbegrepp. Det började med odling… och att det idag finns sektkultur lika väl som bakteriekultur innebär bara att vi som ibland diskuterar kultur måste definiera vårt sammanhang.
EBW gör så lite senare: vad hon menar är ”traditionell kvalitetskultur”. Denna ska spridas genom ”kontinuitet och maximal tillgänglighet”. Om hennes kolumn hade drivit detta inom ramen för en borgerlig kulturpolitik skulle jag räckt henne handen. Jag uppskattar också hennes utsträckta hand till folkbildningsrörelsen, de som slet åt sig finkulturen och förändrade den. Men…

...akademiker skolade till sträng akribi är överraskande generösa så snart det gäller den egna personens rätt att jonglera med påståenden om en undermineringsverksamhet bedriven av indefinita pronomina och passivformer. EBW säger att ”man” inte vill lära ut litteraturhistoria i skolorna - vem? Eller att det svenska ”sätts ur funktion som främlingsfientligt” - av vem? Och vilket svenska? Den traditionella kvalitetskulturen? Till en del är den importerad, till en del traditionellt nationalistisk, precis som den traditionella fotbollskulturen. Ingen av dem lider av funktionsnedsättning.

Men EBW ser tillbaka på de decennier då vi hade ”en majoritetskultur som kunde omfattas av alla som levde i landet”. Denna kultur kan idag ”beskådas i Minnenas television”, skriver EBW, och bekräftar min hittills outtalade fördom att traditionalisterna inom Fp, Kd och SD hemligen vill återinföra obligatorisk Hylands hörna.
Majoritet förutsätter minoritet. ”Omfattas av alla” kan betyda ”ifrågasätts av ingen som hörs”. Så vill jag minnas att det var - under min skoltid, dåvarande kursplaner. Kompakt och oifrågasatt. Det var på många sätt bekvämt. Sedan när blev detta synonymt med ”rätt” för en intellektuell?

- - -
Bonusupplysning: EBW anser att förslaget att bygga nytt operahus i Stockholm är ett spektakulärt utspel. Hon tycker huset är ”fint”. Det är det. Jag älskar Operan. Därför blev jag lite besviken när jag förstod att det är en usel arbetsmiljö för de yrkesgrupper som producerar kultur åt oss därinne.

Från webb-biblioteket

Detta är endast ett urklipp från Marcus Birros blogg där hela MANIFEST finns i sin helhet.
Finns även på www.estradpoesi.com

"Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag (och i) föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton målar ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat.

Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör. Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. - - Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan…
Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt.

Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.
Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. - - Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill."

Tack, Birro.
Nu kör vi så det ryker!
"Poesi ska skrikas ut från hustaken, begrundas i lyktskenet, brigadmålas på banderoller, kritas på gatstenen innan du kastar den, bedjas i den älskandes båggångar"
ur Duroj: Festmanifest

Glad nyhet

Föreläsaren jag skrev om nedan citerade Gandhi:
Nya idéer ignoreras först
sedan skrattas de ut
sedan bekämpas de
sedan vinner man

Gandhi sa ingenting om hur långa faserna ska vara. Men eftersom idén om socialismen länge befunnit sig i bekämpningsstadiet, behöver vi inte bry oss om att vimpeln slokar. Vi bara måste vinna snart!

Kreativ eller normbrytande?

Ledarskapsdag för kommunala chefer - vi ska utvecklas, men blir underhållna. Att även underhållning kan vara utvecklande är fantasy-författaren Terry Pratchett* det bästa exemplet på. Ett mindre gott exempel är inspiratören, kreatören och entreprenören Härén.

Han säger ettpar bra saker: Avslöjar att ingen av oss kan identifiera ledarna i världens två största länder, Kina och Indien - vi i den ”mångkulturella kommunen”! En förklaring till det är våra ”kulturellt insnöade” media som ägnar mesta utrymmet åt ett mellanvalsår i Förenta Staterna. Han påvisar också att vi som tror att det bor omkring en miljard människor i Kina håller oss med en felräkningsmarginal på 0.3 miljarder - det vill säga ungefär EU:s befolkning. Därför blir jag lite förvånad när han som exempel på idéexplosioner i världshistorien bara nämner två europeiska sådana: upplysningen och industrialismen.

Sedan handlar alla Häréns kreativitetsövningar om teknik, transplantationer och tegelsten. Det är inte svårt att bli totalt okreativ i det sammanhanget. Men varför han han som kreatör så svårt att komma in på områden som gardiner, gratänger och gårdsodling?

”Förr i tiden” som Härén säger brändes idérika människor på bål. Han på minner oss om alla häxor, och så Semmelweiss och Bruno. Det är inte direkt fel att tänka på ett anonymt kollektiv kvinnor och två namngivna män med meritlista. Men det är konventionellt och okreativt.

I Häréns värld spelar det ingen roll om en idé är god eller dålig. Poängen är själva det idéiska. I hans värld vore det bra om alla fick välja ljud på sin biltuta. Att man inte får det nu bevisar att Nokia är mer kreativa än Volvo - häpp! Frågor om ljudslummen i stadsrummet och onödiga innovationsbudgetar är för gamla frågor för att vara besvärande.
Det sedvanliga inrepeterade entreprenöriella svaret på detta är att om alla bara såg problem skulle ingen komma på idéer.
Det normbrytande svaret vore att nu ska alla djävulens små påfund förankras i konsekvensanalys så vi kan lägga av med sånt som bara fungerar inom kapitalismen och patriarkatet.
Det arbetsgivarvänliga svaret är att Härén ändå var underhållande. Han hindrade oss effektivt från att gå hem och göra något kreativt helt olovandes.

* Pratchett är han som sagt: To be human - to be the place where the falling angel meets the rising ape.