Via sociala medier kom citat från
Mattias Karlssons tal på Sverigedemokraternas landsdagar. Karlsson har stora
vyer, han vill föra kulturkamp på de arenor i samhället där språk och tankar
formas, det vill säga media och utbildningssystemet. Från hans sida sett är det
rimligt att önska konservativa studentgrupper framgång i kårvalen, det är så en
demokrati fungerar. Men någonting i hans storvulna anslag antyder att han ser
för sig något mycket större än så.
Borgerlig hegemoni är inte tillräckligt
för Karlsson. Han ser den inte ens. Han tror att det är socialister, anarkister
och liberaler som styr. Han avser att vi valet 2022 bryta ”det socialistiska
maktmonopolet” – det som inte existerar. Det är inte bara en fanatiker, utan en
äkta fantast vi lyssnar till.
I talet är Karlsson
rättmätigt stolt över partiets framgångar – men han anser att det går betydligt
sämre för ”Sverige, vårt hem”, ja han påstår till och med att läget är
katastrofalt.
Eftersom Sverige ännu inte drabbats av
krig, orkaner eller dödlig farsot kan man inte annat än undra vad han menar. Om
detta ger Karlsson ingen upplysning, för det är deltagarna på landsdagarna som
är hans målgrupp och de förutsätts veta – eller snarare känna – vilken
katastrof det gäller, vilken ”katastrofsituation som handlar om att vinna eller
försvinna”.
Mannen menar allvar. Ett av världens
rikaste länder där befolkningen finns på topp tio när det gäller hälsa,
trygghet och lycka – det är Karlssons katastrofscenario. Med kännedom om SDs
politik syftar han på immigrationen. Som vanligt. Han står och gläfser om en
minoritet som han ska vinna över fastän de inte ens har hotat honom, hans parti
eller hans land.
Det är deras blotta närvaro som får honom
att tro det. Det är en av de saker som kännetecknar en rasist.
”Vi bär en tusenårig nations
och kulturs öde på våra axlar”, sa Karlsson. Det är inte bara bombastiskt och patetiskt,
utan också felaktigt. Sverige blev en nation tidigast för 500 år sedan, under
Gustav Vasas tämligen hårdhänta konsolidering av riket. Oklart är varför
Karlsson drar till just med vikingatiden, eftersom här bodde folk under sten-
och bronsålder också – ja, de första kom faktiskt invandrande för cirka
tolvtusen år sedan. Fast det var i Skåne, och det blev ju Danmark sedan… eller
hur ska vi ha det?
”Vi bär de svenska
medborgarnas trygghet och välfärd på våra axlar” sa Karlsson, som känner att
bördan är ”tung, men hedrande” och han tror att ”vi kan, vi måste, bära vårt
hem och vårt folk säkert i hamn”. Om Karlsson nu har det så tungt på axlarna
kunde han ju lättat på bördan genom att låta SD-arna i riksdagen rösta för en
enda reform som förbättrar villkoren för vårt hem och vårt folk. Eller rösta
mot ett enda förslag som berikar de allra rikaste. Men det har SD inte gjort.
De bryr sig inte ett dugg om pensionärer, elever eller patienter. De bryr sig
om hudfärg och födelseort, och om det nyligen utnämnda konservativblocket kan
hjälpa SD till makten bjuder de gärna på höjd pensionsålder, slopad värnskatt
och nerlagd välfärd.
2022 planerar Karlsson att ”göra
upp med vanstyre, inkompetens, folkförakt och svenskfientlighet”. För att göra
det krävs ”betydelsefulla vänner i utlandet som kan hjälpa oss”. En logisk
vurpa. En hotfull sådan. Har du hört detta och fortfarande tror att Sverigedemokraterna
bryr sig om hur folk har det - då har du inte hört något.
