Först verkade en FN-intervention klok.
Sedan verkade en NATO-ledd intervention mindre klok.
Sedan läste jag Flamman och allting klarnade.
Det vill säga, jag förstod att frågan är komplicerad och att flera utgångspunkter är möjligt. Framför allt: var finns alternativen till bomber?
Aron Etzlers ledare finns här
lördag, mars 26, 2011
Blommor, bin och Beskow
Nyligen hörde jag en pedagog säga att förskolor med sjyst genusprofil inte kan använda Elsa Beskows böcker. Store far och blida mor, käcka gossar och flinka flickor gör berättelserna outhärdliga.
Det ligger mycket i det. Men hitta på egna historier då!
Använd bilderna.
Nyligen hörde jag en konstvetare anmärka att Beskows barnbilder är opersonliga, identitetslösa. I varje berättelse är huvudpersonen Barnet, bestämd som flicka eller pojke, i övrigt utan egen karaktär.
Det ligger mycket i det. Konstvetaren såg det som att det är Barnet på de vuxnas villkor. Men bristen på karaktär kan göra barnbilden lättare att projicera egna känslor på, så som man i waldorfpedagogiken använder uttryckslösa dockor. Låt barnet hitta på egna känslor!
Använd bilderna.
Ungefär så här brukar Beskow beskrivas: Akvarellist, idylliker, gift med en präst. Gjorde över 40 böcker.
Men om vi tillämpar genustänkandet inte bara på sagorna utan på Beskow själv kan vi säga: Konstnär. Akvarellist, jugendstilist. Som botanisk kännare i Linnés tradition lärde hon ut blommornas namn. Liksom den mer erkände illustratören John Bauer skapade hon bilder med ett djup och ett sug att gå in i. Medan hon skötte hushållet åt sin make, en präst.
Bland Beskows största verk brukar Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin nämnas. På senare år har rätteligen barnen Petter och Lotta intagit platsen som huvudpersoner i de verkligen ganska tantiga berättelserna.
Petters och Lottas jul, så heter Isbergs uppsättning av Nötknäpparen för Operabaletten. Den är ett koreografiskt mediokert men bilderboksmässigt lysande verk. Med Beskows hjälp har Isberg gjort en svensk variant av en världsberömd balett.
Kanske Beskows eftermäle hade stått sig bättre om hennes mest naturinspirerade böcker – Solägget, Tomtebobarnen, Blomsterfesten i täppan – hade lyfts upp i produktionen på bekostnad av tanterna. Å andra sidan är Tomtebobarnen en av de värst patriarkala berättelserna, oanvändbar i varje förskola med genusprofil för dem som inte kan hitta på egen text till bilderna.
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret.
Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.
Låt oss fundera över det, till en bild från den stora midsommarfesten där varje blomma har sin karaktär och sitt namn. Bilden är ur bilderboken Blomsterfesten i täppan från 1914, lånad A härifrån
Om vi stannar vid att Beskow är oanvändbar, då är jag rädd att vi måste skippa Pippi Långstrump också, ty Annika-gestalten är förfärlig. Att Pippi är ju en stark flicka brukar framhållas – men Pippi är androgyn. Det är därför de små pojkarna lyssnar.
Den som vill veta mer om Elsa Beskows liv som prästfru och konstnär kan läsa biografin Solägget, fantasi och verklighet
Det ligger mycket i det. Men hitta på egna historier då!
Använd bilderna.
Nyligen hörde jag en konstvetare anmärka att Beskows barnbilder är opersonliga, identitetslösa. I varje berättelse är huvudpersonen Barnet, bestämd som flicka eller pojke, i övrigt utan egen karaktär.
Det ligger mycket i det. Konstvetaren såg det som att det är Barnet på de vuxnas villkor. Men bristen på karaktär kan göra barnbilden lättare att projicera egna känslor på, så som man i waldorfpedagogiken använder uttryckslösa dockor. Låt barnet hitta på egna känslor!
Använd bilderna.
Ungefär så här brukar Beskow beskrivas: Akvarellist, idylliker, gift med en präst. Gjorde över 40 böcker.
Men om vi tillämpar genustänkandet inte bara på sagorna utan på Beskow själv kan vi säga: Konstnär. Akvarellist, jugendstilist. Som botanisk kännare i Linnés tradition lärde hon ut blommornas namn. Liksom den mer erkände illustratören John Bauer skapade hon bilder med ett djup och ett sug att gå in i. Medan hon skötte hushållet åt sin make, en präst.
Bland Beskows största verk brukar Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin nämnas. På senare år har rätteligen barnen Petter och Lotta intagit platsen som huvudpersoner i de verkligen ganska tantiga berättelserna.
Petters och Lottas jul, så heter Isbergs uppsättning av Nötknäpparen för Operabaletten. Den är ett koreografiskt mediokert men bilderboksmässigt lysande verk. Med Beskows hjälp har Isberg gjort en svensk variant av en världsberömd balett.
Kanske Beskows eftermäle hade stått sig bättre om hennes mest naturinspirerade böcker – Solägget, Tomtebobarnen, Blomsterfesten i täppan – hade lyfts upp i produktionen på bekostnad av tanterna. Å andra sidan är Tomtebobarnen en av de värst patriarkala berättelserna, oanvändbar i varje förskola med genusprofil för dem som inte kan hitta på egen text till bilderna.
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret.
Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.
Låt oss fundera över det, till en bild från den stora midsommarfesten där varje blomma har sin karaktär och sitt namn. Bilden är ur bilderboken Blomsterfesten i täppan från 1914, lånad A härifrån
Om vi stannar vid att Beskow är oanvändbar, då är jag rädd att vi måste skippa Pippi Långstrump också, ty Annika-gestalten är förfärlig. Att Pippi är ju en stark flicka brukar framhållas – men Pippi är androgyn. Det är därför de små pojkarna lyssnar.
Den som vill veta mer om Elsa Beskows liv som prästfru och konstnär kan läsa biografin Solägget, fantasi och verklighet
fredag, mars 25, 2011
Antirasism, integration, jämlikhet
Ordföranden i Ungdom mot Rasism skrev en utmärkt artikel om riktningen i svensk integrationspolitik, och fastslog som en viktig princip att det är rasismen som är problemet, inte immigranten – att vi måste benämna det faktiska problemet.
Något förvånad blir jag när artikeln får ett ganska negativt svar från Amanda Björkman, hon som förtjänstfullt grundat debattsajten Sveriges resurser. Hon menar att det faktiska problemet är att integrationen slagit fel och att vi vägrar att stå för det. Det känner jag inte alls igen, ty ända sedan begreppet integration slog igenom har debatten i stort gått ut på att integrationen misslyckats, ända tills detta blivit den minsta gemensamma nämnaren från alla partier från höger till vänster, inklusive Sd som inte vill ha någon integration ens om den lyckas.
Björkman verkar se det som att rasism finns hos någon annan, hos otäcka främlingsfientliga krafter. Av den orsaken menar hon att ”vi” kloka måste ta vårt ansvar, så att inte mänskliga resurser går förlorade.
Men rasismen finns hos oss själva. Den är en del av hela vårt samhälle, det som aldrig kommer att bli integrerat så länge vi tolererar orättvisor – oavsett om de baseras på klass, kön, härkomst, sexuell läggning, språk, kropp, ålder…
Antirasism ska inte förstås abstrakt och idealistiskt. Antirasism är att verka för jämlikhet med de politska medel du tror på.
Arbete åt alla, demokrati, offentlig välfärd, blandade boendeformer, värdigt generöst flyktingmottagande, offensiv mediepolitik, god bildning, generösa kulturmötesplatser...
Lika möjligheter, rättigheter, skyldigheter. Alla betyder alla.
Vi må ha olika politisk agenda. Värre bekymmer finns det. Ett av dem vore om vi ska börja träta om vi ska ha antirasism ELLER integration. Det vill jag inte vara med om.
Något förvånad blir jag när artikeln får ett ganska negativt svar från Amanda Björkman, hon som förtjänstfullt grundat debattsajten Sveriges resurser. Hon menar att det faktiska problemet är att integrationen slagit fel och att vi vägrar att stå för det. Det känner jag inte alls igen, ty ända sedan begreppet integration slog igenom har debatten i stort gått ut på att integrationen misslyckats, ända tills detta blivit den minsta gemensamma nämnaren från alla partier från höger till vänster, inklusive Sd som inte vill ha någon integration ens om den lyckas.
Björkman verkar se det som att rasism finns hos någon annan, hos otäcka främlingsfientliga krafter. Av den orsaken menar hon att ”vi” kloka måste ta vårt ansvar, så att inte mänskliga resurser går förlorade.
Men rasismen finns hos oss själva. Den är en del av hela vårt samhälle, det som aldrig kommer att bli integrerat så länge vi tolererar orättvisor – oavsett om de baseras på klass, kön, härkomst, sexuell läggning, språk, kropp, ålder…
Antirasism ska inte förstås abstrakt och idealistiskt. Antirasism är att verka för jämlikhet med de politska medel du tror på.
Arbete åt alla, demokrati, offentlig välfärd, blandade boendeformer, värdigt generöst flyktingmottagande, offensiv mediepolitik, god bildning, generösa kulturmötesplatser...
Lika möjligheter, rättigheter, skyldigheter. Alla betyder alla.
Vi må ha olika politisk agenda. Värre bekymmer finns det. Ett av dem vore om vi ska börja träta om vi ska ha antirasism ELLER integration. Det vill jag inte vara med om.
torsdag, mars 24, 2011
Som tejp
Deltog i en workshop, eller verkstad.
Hörde ledaren efterlysa några highlights, eller höjdpunkter.
Vi delades in i olika think-tanks, eller tankesmedjor, för att ta fram nya frames, eller ramar.
Om här fanns någonting som helst nytt var det svårt att urskilja i smörjan av plattityder och halvspråk. Anyhow, eller i vilket fall som helst, kunde det ha varit intressant då det var fint flow, eller flöde, i grupperna.
Sen kom slutsatsen att ungdomarna behöver en ny mindset, så de hittar sin capacity...
Spypåsar utdelades inte.
Notabelt är att ingen pratade om the black box. Ungefär tio år tog det för folk att börja prata om den svarta lådan istället. Numera säger de bara ”lådan” när de hänvisar till någon sorts tanketradition som de av outtalade skäl förkastat.
Exakt vad lådan är framgår inte, och förklaringar är dessutom överflödiga. I denhär typen av uttryck är det underförstådda en stor del av lockelsen.
Folk som snackar så att man behöver spypåse kan inte ser hur instängda i sin egen låda de är. En låda där ordens betydelse är underförstådd och oprecis - där betydelsen istället tillfaller språkanvändarna som luftar sina vulgära girlanger.
Oklarheten skapar en skenbar gemenskap. Det finns ju inget att bli oense om, utom språkbruket.
Men enbart puritan är jag inte. Coachning är till exempel ett ord jag börjar acceptera. Med sin idiotiska stavning har det ändå en innebörd av leda-stöda-puffa (inte pusha) som saknar heltäckande svensk motsvarighet.
Inlån berikar språket när de görs för att täcka en betydelse, alltså när de behövs - som en gång tejp.
Att ersätta ett svenskt ord med ett engelskt behövs alls inte - även om det klibbar som tejp.
Hörde ledaren efterlysa några highlights, eller höjdpunkter.
Vi delades in i olika think-tanks, eller tankesmedjor, för att ta fram nya frames, eller ramar.
Om här fanns någonting som helst nytt var det svårt att urskilja i smörjan av plattityder och halvspråk. Anyhow, eller i vilket fall som helst, kunde det ha varit intressant då det var fint flow, eller flöde, i grupperna.
Sen kom slutsatsen att ungdomarna behöver en ny mindset, så de hittar sin capacity...
Spypåsar utdelades inte.
Notabelt är att ingen pratade om the black box. Ungefär tio år tog det för folk att börja prata om den svarta lådan istället. Numera säger de bara ”lådan” när de hänvisar till någon sorts tanketradition som de av outtalade skäl förkastat.
Exakt vad lådan är framgår inte, och förklaringar är dessutom överflödiga. I denhär typen av uttryck är det underförstådda en stor del av lockelsen.
Folk som snackar så att man behöver spypåse kan inte ser hur instängda i sin egen låda de är. En låda där ordens betydelse är underförstådd och oprecis - där betydelsen istället tillfaller språkanvändarna som luftar sina vulgära girlanger.
Oklarheten skapar en skenbar gemenskap. Det finns ju inget att bli oense om, utom språkbruket.
Men enbart puritan är jag inte. Coachning är till exempel ett ord jag börjar acceptera. Med sin idiotiska stavning har det ändå en innebörd av leda-stöda-puffa (inte pusha) som saknar heltäckande svensk motsvarighet.
Inlån berikar språket när de görs för att täcka en betydelse, alltså när de behövs - som en gång tejp.
Att ersätta ett svenskt ord med ett engelskt behövs alls inte - även om det klibbar som tejp.
söndag, mars 20, 2011
Som det ska vara
Husby kyrka i södra Dalarna har återinvigt sin nya gamla kyrkorgel.
Byggd på 1700-talet, tyst sedan 1930-talet, nu restaurerad rör för rör med en stor del statliga skattemedel och en liten del frivilliga insamlingar.
Precis som det ska vara med kulturella artefakter, alltså.
Söndagens förbön var för människorna i Japan och demokratin i Nord-Afrika. Kollekten var för kyrkans antirasistiska arbete.
Precis som det ska vara, alltså.
Bach, Rohmann och psalmer spelades med magnifikt ljud.
Precis som det ska vara, med andra ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)