Modern kunskap

”Högre kunskapsambitioner tycker jag är modernt”, säger Björklund på Aftonbladets chatt. Jojo, vackert så. Men det är urantikt gammalt. Vill man tidsfästa är det cirka 14 år. Så länge har gällande läroplan hävdat de fyra pelarna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.
Som svar på en annan fråga säger Björklund: ”Det är ingen mening med att enbart kunna rabbla huvudstäder eller årtal. Å andra sidan så utgör faktakunskaperna ett nät som man kan hänga upp förståelse och insikter på.” Detta börjar likna något! Mannen har inte förstått färdigheternas position och är ännu inte framme vid förtrogenhet, men han tar äntligen in förståelsen.

Märk väl att han gör det i en chatt. Inte i en departementsskrivelse.

I chatten diskuteras också ett "nytt" förslag om att det ska finnas sjuksköterskor och kuratorer i skolan. Antagligen finner Björklund även detta modernt, och det är fint när regeringen hänger på, när den inser att en god lärandemiljö inbegriper att man är någorlunda frisk och trygg.
Vänstern har i åratal har krävt mer personal och avfärdats som slösaktig och kunskapsfientlig. Uppenbarligen inte för att vi hade fel, utan för att vi är vänster.

Men är "modernt" verkligen ett uttryck att använda värdeladdat?

Forever ny

Märkligt att varje läroplan kallas för ”nya läroplanen” tills den utan att ha genomförts byts ut. ”Nya läroplanen” Lpo-94 är i år fjorton år och kan komma att ersättas med en plattitydiskt fyrkantig björklundsversion innan mandatet är slut.

Jag minns en kollega som berättade om en studiedag för många år sedan, när föreläsaren talade om den store italienske pedagogen Elgarotti och hans teorier. Lärarna åhörde och antecknade. Det var mycket bra. I slutet avslöjade föreläsaren att det inte fanns någon italiensk pedagog, att Elgarotti stavades Lgr-80 och var den läroplan de förväntades arbeta efter sedan något år tillbaka. Det var ju tur att de tyckte den var bra, åtminstone.


Jag undrar varför 94an, med sin värdegrund och avancerade kunskapssyn, aldrig slog an? För komplicerad? Ställde för stora krav?
Jag undrar också hur jag ska förhålla mig till en eventuell försämring. Som god demokrat fullfölja mina arbetsuppgifter, eller göra som de konservativa alltid har klarat sig undan med - att stillsamt strunta i beslut jag ogillar.

Politikens psykopatologi

Ett fult men vanligt knep i politisk debatt är att anklaga motståndaren för någon form av insufficiens, istället för att bemöta hennes åsikter. Det orode mig ett tag att detta var vad jag gjorde när jag sa att fenomenet -68 blev ett trauma för borgerligheten. Men nej, jag tror att det verkligen var ett trauma, i samma mån som det kan sägas att kärnkraftsfolkomröstningen blev ett trauma för vänstern.

Det finns verkliga svaga punkter. Och det finns misstänkliggöranden. Till exempel att insistera på att den som tycker annorlunda är rädd.

Under Nej till EU-kampanjen drogs vi med det dagligen drogs med. ”Ni är rädda för förändring!” sa etablerade herrar på väg mellan repetitiva möten med verserade portföljbärare – sa till förortsbor som inte vet om bilen, lekparken eller ens bostaden finns kvar imorgon, som väntar på nya inflyttare och nya nedskärningar, som inte är rädda för förändringar, utan för försämringar. De som vanns över i folkomröstningen var tuffingarna som hoppades på samma mynt och samma pass och samma kedjebutiker över en hel konform kontinent. Spännande projekt hette det.

Idag heter det att...
Flickor är rädda för teknik och hierarkier. Pojkar har inget större intresse av lyrik och intimitet.
Pedagoger för yngre barn är rädda för att sätta betyg. Pedagoger för äldre barn tar ansvaret och vågar sätta ned foten.
Vänstern är rädd för marknaden och vill bara ängsligt klamra sig fast vid urgamla krav. Högern tänker nytt och har flera spännande vinstgivande metoder att prova.

Det finns orsaker till motstånd som inte har med rädsla att göra.
Det finns reella orsaker att vara rädd.
Det finns gamla krav som aldrig prövats. Demokratisk ekonomi, till exempel.

Borgerligheten är säkert rädd för att prova. Men orsaken till deras motstånd är en intressekonflikt.
Att medge det tycker jag är den respekt en motståndare är värd.

Att yttra sig om kön

Nyheter från DN...
En utredning har kartlagt den könsdiskriminerande reklamen och föreslagit åtgärder. Lagstiftning var ett av förslagen. Men regeringen låter utredningen gå i sopen. Förbud mot könsdiskriminerande reklam kan tänkas strida mot yttrande- och tryckfrihet.

Det gläder mig att regeringen vårdar sig om våra grundlagsfästa friheter. Jag önskar att de gjorde det oftare. Att de utredde och sopade och donade med varje lojalitetskrav, varje avlyssningsattack, varje interkommunal bevakningsstyrka och kameral övervakare. Men medborgarna vill de gärna hålla efter. Motborgarna, i synnerhet. Så att vi inte börjar terrorisera. Reklamen däremot måste få fortsätta sin oinskränkta skogsslakt med sexistiska illuminationer och pedofilanstrukten flört.

”Så vinner vi inte slaget om jämställdheten” säger Sabuni angående en eventuellt ineffektiv lagstiftning. Det har hon nog rätt i, även om utgångspunkten är ruskig; att lag mot kommers är i underläge från början. Men förslaget kanske inte alls var så särskilt bra. Då kvarstår frågan hur Sabuni tänker vinna det så kallade slaget?

Ont om tebjudningar

I högt uppskruvat tonläge oroar sig Joakim Nilsson över det högt uppskruvade tonläget i integrationsdeabtten. Han uppfattar det som låsta positioner mellan en radikal vänster och en liberal höger, och verkar lite förvånad över detta eftersom det råder politisk enighet om att bekämpa rasismen.

Då har Nilsson inte observerat att polerna består av dem som identifierat rasismen som en stark struktur inom samhället, och dem som betraktar rasismen som udda idéer hos enskilda personer. Representanter för båda ståndpunkterna finns inom alla partier, även om borgerligheten alltid föredragit att se individer istället för strukturer.

Dessa olika rasism-uppfattningar leder självfallet till olika uppfattningar om hur rasismen bäst bekämpas. Till exempel:
- sociala reformer och generell välfärd
- upplysningskampanjer
- solidaritetsarbete och nätverk
- rättighetslagar och juridisk prövning
- ideologisk kamp för avslöjande och synliggörande
- stopp för rasistisk aktivitet
- språk- och medborgarskapstest

Med mera. Också här skiljer sig uppfattningarna inom partierna, men återigen betonar socialisterna det generella och liberalerna det individuella. Nilsson är nog ganska ensam om att låta sig överraskas av detta.
Men han lyckas utmåla allianser och attacker inom ett forskarnätverk till en aggressiv drabbning mellan höger och vänster. Detta skulle vara obegripligt, om det inte vore så enkelt som att det passar Nilsson. Annars funnes ingen orsak att lägga sig i vad medlemmarna i Antirasistiska akademin säger om och till varandra om och till andra.

”Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera” skriver Nilsson, som måhända önskar en antirasism som vårdar språket och vädjar till allas bästa. Dock är hans egen artikel ytterligare ett exempel på dartspel med invektiv. Eller med Esbatis ord: ”Att rasismen blir rumsren i den allmänna debatten och använder hets mot blattar som politiskt verktyg, det kan man nog kalla för att det ’hänt något med tonen’, ja”. Oavsett vad vi kämpar om, är det ingen tebjudning.

Nilsson når en höjdpunkt av apolitisk ovederhäftighet på snyftgränsen i det han sammanfattar: ”Har den breda allmänheten redan förlorat möjligheten att påverka och få tillträde till de fora för integrationsdebatt...”

Min fråga - obs! varning för vänsterdemagogi: Vilka fora - var - har någonsin varit tillgängliga för den breda allmänheten?
Mitt svar: Jo mejlnätverk. Det finns femtielva stycken som tar upp rasism och antirasism. Med eller utan vårdat språk och politiskt syfte.
Ska vi recensera alla? Eller diskutera åtgärder för att bekämpa rasismen? (som vi var så rörande eniga om) Eller ska vi dricka te?

Fokus spyr

Någon Engström var i senaste Fokus fullständigt ifrån sig över 60-talet. Han anser sig hjärntvättad av ett decennium - men tror att revolution innebär att omfamna träd, klä av sig naken och röka brass.

Denna hysteri är bara ett symtom på traumat som skapades hos borgerligheten under de få år då radikalismen fick fäste inom media och högskolor. SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, svor på att detta tillfälliga glapp i hegemonin aldrig finge uppstå igen.

De lyckades tämligen väl med sin strategiskt-ideologiska motattack. Därför är det rätt fantastiskt att de där åren runt -68 upplevdes som så förfärliga att de aldrig kan spys upp tillräckligt.

”Underdånigt, unket och bakåtsträvande” skriver Engström.
Likaledes!

Krämarmentalitet

Pedagogisk diskussion om entreprenöriellt lärande. Hur det ska se ut i klassrummen när eleverna efter projektandet blir företagsamma, aktiva, kreativa och kommer med egna idéer. ”Ha, förr kallade vi det demokrati”, anmärker jag surt, och de andra skrattar till och ser ut som ja-tänk-alla-dessa-projekt. Vilket givetvis inte var vad jag menade.

Eftersom alltför många ser utbildning som ett drygt decennielångt experiment, eller å andra sidan som ett instrument att kalibrera med forskningsstatistik och/eller politisk maktutövning, blir det platt fall av försök att belysa den ideologiernas kamp som utkämpas där.

Barn kan tränas till vissa goda egenskaper som till exempel handlingskraft, men skulle det inte spela någon roll om det är entreprenörskap eller demokrati som är målet?

En betydelsefull skillnad är den mellan individ och kollektv. Entreprenör är du för dig själv, demokrat för alla. Idag ska skolan ge barnen stöd i att förverkliga sin privata lyckodröm. Igår ville vi ge verktygen för gemensam aktion till allas bästa. Att svenskt näringsliv är pådrivande bakom agendabytet är inte förvånande. Men om vänstern anser det ointressant kommer det som en obehaglig överraskning.
”Det är bara skola. Det är bara idéer. Det är bara ett projekt.” Javisst. Med barn inuti.