Det våras för Grupp 8

Grupp 8 jubilerar. I fyrtio år har den svenska feminismen kunnat göra avstamp i denna beundransvärda, bespottade grupp. Företeelser som idag är självklara, som aborträtten, smärtfri förlossning, gratis förskola och rätten att själv beskattas fanns inte år 1968. Inte heller kvinnojourer att söka skydd på för misshandlade hustrur som betraktades som medskyldiga till ”familjeproblemet”. Grupp 8 var en viktig del av rörelsen för dessa reformer, och jubiléet firas på ABF-huset i Stockholm måndag 28 april kl 18.

När Vänsterpartiet för drygt tio år sedan skulle skriva in feminismen i partiprogrammet fanns det förskräckta kritiker som ville undvika att blandas ihop med ”grupp 8-kärringar”. Dessa vanligen utåtriktade och verbala kvinnor hade oförtjänt kommit att utmålas som grinfior klädda i disktrasor. Men en ung man gick upp i talarstolen och sa att han ÄLSKAR grupp-8-kärringar (tack vare de landvinningar som underlättat hans barndom) vilket skapade närmast sensation, och vi glamourfeminister satt längst bak och hade bara roligt åt den bisarra idén att vi skulle vara tråkiga och fula.

En insidesskildring av kampåren finns i Gunilla Thorgrens bok Grupp 8 och jag. Boken är lite seg och en aning kokett, men det närmaste vi idag kan komma för att få veta hur det verkligen var. Det är värt att minnas!

Möt feministvåren på ABF Stockholm!

Världens huvudstad

I en understreckare skriver Kåreland om Paris som världens huvudstad... på 1800-talet. Jag har med beklagande upptäckt att dagens Paris har blivit konformt eu-utslätat – men visst hängde väl metropolen med en bra bit in på 1900-talet? Brassaïs Paris, och Nin&Millers, var fortfarande ett kulturens hjärta.

Men Kåreland skriver (med utgångspunkt i en bok av Munier) om staden som romanhjälte, och gör det alldeles utmärkt. Här ligger tyngdpunkten på de stora författarna – inte på bildkonstnärerna vars betydelse vanligen brukar poängteras, utan på romanförfattare som Balzac och Zola som gav huvudrollen åt staden och dess förändringar.

Som både centrum och brytpunkt finns Haussmanns brutala omdaning då Paris’ medeltida gränder ersattes med grands boulevards. Detta är särskilt värt att uppmärksamma idag när Paris’ särprägel i stort sett är 1800-talets arkitektur. Enstaka kattpissgränder har glömts kvar som något både historiskt och exotiskt, men stadens omisskänneliga skönhet vilar på en genomtänkt estetik – och jag bara önskar att vi en dag kan säga detsamma om Stockholms cityomvandling hundra år senare.

Kåreland-Munier nämner de stora upproren, rörelserna av fattiga och rika mellan stadsdelarna, transporterna och kommersen. Ändå finns givetvis mycket sociologiskt stoff att addera. Exposén slutar vid förra sekelskiftet, därför nämns inte turismen som i Paris kanske haft större identitetsbekräftande betydelse än någon annanstans.

”Ingen annan stad kom under 1900-talet att ersätta Paris” säger Munier. Jo, Paris, invänder jag, och sedan New York.
”Ingen annan stad någonsin har haft denna status som världshuvudstad.” Jo, Rom hade det vid förrförra millennieskiftet.

Stadsutveckling, stadskultur. Samverkan av ekonomi-konst-makt-drömmar.
Visst är det fascinerande.

Fråga folket!

I en debattartikel på SVT-opinion skriver min bloggkamrat Hanna en hel del kloka saker. Det handlar om Lissabonfördraget, eller förslaget till grundlag för EU.

Fråga folket! Två orsaker till att bland annat det franska folket röstade nej var risken för maktöverföring samt osäkerhet om arbetsmarknadens villkor. Ännu en orsak var att konstitutionen befäster att marknadsliberalismens fria rörlighet för varor och tjänster går före sociala hänsyn.
Vad svenskarna tycker vet vi inte, för vi har inte fått rösta alls, och kommer inte att få göra det heller om vi inte ser till att säga ifrån.

Vill du ha grundlagsfäst högerpolitik? Eller, för den delen, grundlagsfäst vänsterpolitik om någon skulle få för sig att föreslå det?

Vänsterpartiet har just avslutat sin kampanj med videohälsningar, men du kan ta del av dem här. Bloggar om Fråga folket finns här. Desssutom är Fråga folket en intressegrupp på fejsboken.

Mörklagt på DN

Jag tänkte först inte kommentera mörkläggningsdraperiet på DN debatt. Andra kan siffror bättre än jag. Men jag blev något bragt ur fattningen av att läsa: ”Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor.” Man kan spekulera i motiv, humör och anda hos den som skriver så. Men än mer undra över motivet för publicering.

Och än en gång, varför komma dragande med ”politiskt korrekt” när din motståndare eventuellt är korrekt, heltenkelt.

Giftgrodan skriver om när en chef inom socialtjänsten sa: ”vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick”, vilket han kallar eftergivet och förstående – istället för att anmäla chefen för diskriminering. Han återger också hur en ansvarig för tevenyheterna sa ”det ska vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven” – ett rasistiskt anstruket offertänkande som giftgrodan kallar för att mörka verkligheten. Hans uppfattning om en väl belyst verklighet tycks vara att invandrare skildras som förövare istället för offer.

Poängen i hans svada är att journalistkollegerna är fega som inte läser Migrationsverkets statistik. Den som visar, exempelvis, att åtta av tio får uppehållstillstånd av annat än flyktingskäl. Det är sannerligen ingenting att vara stolt över att asyllagstiftningen ser ut såsom den gör, så att du helst ska ha med dig dödsattesten för att bevisa ett hot.

Att få stanna av humanitära skäl är inte att smita in, utan ett slags tröstpris efter lång och hård behandling.

Låt oss avsluta eländet med ett rågarv åt en kommentar i bloggosfären:
”Det mörkläggs så in i helvete det vet alla om”

Med samma logik vågar jag påstå att osynliga änglar skyddar vårt förnuft, och vi är så förnuftiga att vi inte ser dem...

Satir och smicker

Jag gillar faktiskt Gudmundsons ledare om Vänsterpartiet. Efter en seg pressträff när endast den förbaskade fildelningen väckte intresse har Gudmundson kokat ihop en rätt uppspelt satir. Inget fantasilöst tjafs om avlägsna diktaturer utan en fin karikatyr på hur vi inom vänstern försöker förhålla oss till förtryckarsystemen - utan fyrkantsmarxism och utan intersektionalism, och då är det inte så enkelt.
Gudmundson föreställer sig hur vi yrvaket upptäcker det ena problemet efter det andra och ”präntar ned några paragrafer” att addera till de föregående. Visserligen var det längesedan vi slutade ”värna kvinnor, barn, djur och andra svaga grupper”, men misstanken att vi av ren utmattning skulle landa i sådana formuleringar finns kvar.

Gudmundson tror sig också ha upptäckt att kärnan i partiet är benhårt socialistisk. Det hoppas jag min själ! - tills vidare tar vi det som en komplimang.

Kvalitetsutbildning kostar

En utredning om dansarutbildningen har tillsatts av utbildningsdepartementet. Kvaliteten på Riddarfjärdsskolan är för låg, dansarna håller inte internationell standard. Chefen för baletten på Operan, Madeleine Onne, vill vanligen inte anställa avgångseleverna.
En förklaring till detta är att alla som studerar på skolan faktiskt inte har den talang eller tekniska skicklighet som krävs. När det inte finns tillräckligt många kvalificerade sökande måste fyller man på i leden med mindre kvalificerade.

Björklunds kommentar är att man måste gallra fler. Så urbota symptomatiskt.
Briljansen hos dem som går kvar förstärks inte av att några måste sluta! Det handlar rimligen om att in färre. Driva en liten skola med ett fåtal platser för dem som har en så god underbyggnad att de kan tänkas platsa i eliten. Men en gymnasiebudget går inte ihop med så små klasser och många pedagoger.

Å ena sidan kanske en internationellt högklassig dansarutbildning inte behövs? Kungliga baletten kan rekrytera utomlands och avgångseleverna kan söka jobb i mindre kompanier världen över. Å andra sidan ligger en stor del av ett balettkompanis karaktär i att man har en bra lokalt förankrad utbildning. Därför kan en utredning vara på sin plats - om den granskar det pengsystem som leder till industritänkande och massproduktion.

Stort lyft, eller tungt

Betygsliknande tester stort lyft för nioåringar – så lyder rubriken på en S- & M-gemensam artikel om fördelarna med att testa barn. Innehållet är sedan inte lika ruskigt barnafrämmande som det låter, utan går i stort sett ut på att pedagogerna i Haninge inte kunde vare sig bedöma barnens kunskaper eller göra något åt dem utan skriftliga prov, varför ledningen såg till att skaffa sådana.

Det är ett betyg på hur undervisningen bedrivits, om inte annat. Proven är ett sätt att mäta skolans och lärarnas insatser, säger artikeln, och det ligger mycket i det. Så varför inte göra något åt det. Testa personalen!

Rubrik: Regelbunden yrkesprövning stort lyft för fyrtiosjuåringar!

Nu orkar jag inte med er mer. Har jobbat med att implementera allians-reformen med betygsliknande omdömen på små barn. Häpp!

Förbryllad av myggor

Har tillbringat några frustrerande timmar med Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Förstod aldrig vem som var vem.

Vad är det författaren vill? Djärvt, ja i en viss bemärkelse är det djärvt att ge röst åt en så osympatisk, ointressant jag-person som har samma namn, yrke och utseende som författaren själv; en inverterad narcissism. Men varför, om det inte är den meningslösa, grandiosa gesten som lockar?

Ändå förefaller Lundgren övertygad om att hon driver en idé, att boken har ett syfte. Hon upprepar att hennes slutsatser är ”politiska” – men bara i så måtto att det privata är politiskt, för att krossa patriarkatet innebär för Lundgren att ropa skällsord åt varje karl som betett sig otrevligt, och med vänster menar hon kvinnoföraktande mediamänniskor som lever biodynamiskt. Hon är inte i närheten av politik.

En subjektivt kåserande skildring av en indignerad flanör skulle föralldel också gå an. Men inte när boken är tradigt och inskränkt skriven med futiliteterna staplade. Meningen ”Avskedsmiddag med Tomas” får gå som helt stycke. En längre dialogtext handlar om att jaget fick ett sms med fel nummer. Inget man vill veta mer om.

Men kom till sak! Hur är det med bokens höjdpunkt - skvallret? Jo det var skoj bitvis. Men som existensberättigande för utgivning är det för tunt.

Mer om Myggor och tigrar