Konkreta frågor i abstrakt kräk-situation

För oss som växte upp i ett socialdemokratiskt land – ett land som vi gillade, ett styre som vi lärde oss protestera mot – är det idag ofattbart att socialdemokratin skulle välja dagens inriktning.

     Detta har sagts många gånger. Väl identifierade är socialdemokratins svek, dess ideologilöshet, dess krypande för de rika, dess fasa för konfrontation. 

     Dess klassavund, helt enkelt. Klassavund vet vi vad det är och kan hantera. Har haft en släng av den. Den var ovärdig, men begriplig.

     Hösten 2015 valde socialdemokratin också bort internationalismen och solidariteten. Det betyder mindre i strikt marxistisk betydelse, men mer i ljuset av humanism och mänskliga rättigheter. 

     Det vi såg som svagheter: ideologilöshet, svek, fjäsk och fasa, samlades till en stämpel på deras totalt tomma identitet.

För oss som överraskades av Miljöpartiets uppdykande, dess dansanta riksdagsentré och senare stadigt stigande stöd fanns faktiskt en del glädjeämnen på vägen. Miljöpartiet bar under en period upp socialliberalismen. De ville varje individs bästa, de var antirasister, de var internationalister, de hade för inte alls länge sedan en vision om öppna gränser.

     Men hösten 2015 tappade Miljöpartiet all respekt de genom välvilligt tuvhoppande trots allt gjort sig förtjänta av. De satte stämpeln under det vi länge misstänkt: att ingen fråga är viktigare än regeringsfrågan.

Politik och poesi erbjuder här några andra frågor. 

     Våndan över vad som pågår i Sverige och varför hittills respekterade politiska krafter bär sig åt som kräk, den är till dels abstrakt. Men de frågor som följer här är helt konkreta. Du kan ställa dem till det parti du röstade på. Du kan ställa det vill vilket parti i ditt lokala fullmäktige du vill. Enkla frågor, inspirerade av Politism. Får du svar kommer de att vara  motsägande.

     Du inte bara kan, du bör ställa dem.

1. Hur hade vi klarat flyktingkrisen om hela Sverige hade varit med och tagit emot människor i lika stor utsträckning?

1b. Vad har ditt parti gjort för att åstadkomma det?

2. På vilket sätt minskar Migrationsverkets börda när de får mer att göra?  

3. Är det bättre för det svenska samhället att polisen prioriterar gränskontroller framför brottsbekämpning?

4. Vilken bedömning gör ditt parti av möjligheten att andra EU-länder kommer att erbjuda skydd i större utsträckning, nu när Sverige gör det i mindre? Har ditt parti hört tecken på det från exempelvis Storbritannien, Nederländerna och Spanien?

5. Tysklands inrikesminister och Frankrikes premiärminister talar om att EU som helhet skulle sätta stopp för asylimmigration. Hur bedömer ditt parti möjligheten att EU tvärtom ska ta ett större gemensamt ansvar?

Chock och skam, en regerings moraliska sammanbrott

Regeringens chockbesked: 
- Medicinska kontroller. Som medicinarna själva inte tror på.

- Tillfälliga uppehållstillstånd. Som saboterar uppehållet och uppehället genom att man som flykting pressas ut i ytterst osäkra villkor. Gäller även ensamma barn!
- Identitetskontroller på alla transportmedel. Just de papper som en asylsökande vanligen inte har.
- Försvårad familjeåterförening - helt i strid med Barnkonventionen - och högre försörjningskrav - dvs endast rika familjer kan leva i samma land.

Dessa orättfärdiga förslag är vad regeringen har att komma med, en svag regering med grått utmattat tonfall. Denna svaghet hos de styrande är till en del folkviljans reella uttryck, till en del resultatet av utpressning från andra partier, och till en del självvald passivitet och ängslan för opinionen.
     Den vann, opinionen som talar om strömmar och volymer, om hot mot samhället, om att välfärden bryter ihop (pga migranter, inte pga utarmning), om kulturskillnader som problem, om terror (men bara när den riktas mot vita). När Margot Wallström började prata ”systemkollaps” borde vi ha förstått vartåt det skulle gå. Eller när biståndsbudgeten gick till flyktingmottagande, hellre än att höja skatten.

 

Den andra opinonen, den som hela hösten osjälviskt arbetat för att ge de asylsökande ett humant och värdigt mottagande, den har regeringen aldrig brytt sig om.

”Refugees welcome”-rörelsen. De som tagit emot asylsökande i sina hem, de som suttit och lyssnat på jagade människor under långa nätter, de som tömt sina garderober på filtar och kläder. Barn som ger bort nallar. Denna solidariska opinion fick på sin höjd en klapp på axeln. Inget strukturellt eller ekonomiskt stöd för att orka fortsätta med en hållbar organisation, inga anställningar av volontärer, inget seriöst försök att finna boenden i slott eller kojor.

Det var viktigare för regeringen att lyssna in sina fiender och försöka tillfredsställa dem. Som om detta vore möjligt. Som om fascisterna någonsin skulle ge sig innan landet är flyktingfritt. Regeringen har öppnat dörrarna för en radikalt rasistisk politik, om fascisterna får en mer formell makt efter nästa val.
     Att fd socialdemokrater väljer att idag ge fascisterna informell makt genom att överta deras problembeskrivningar och lösningsförslag är ofattbart. Låt dem drömma om det under de mörka, kalla nätter som ska komma.

     En exceptionell tid kräver exceptionella beslut, tycks de anse. Men den exceptionella tid vi idag lever i är ändå inte mer exceptionell än att den allt mer börjar likna den allra värsta tiden.

     Varför inte lära av historien? Varför alltid fatta de mest ovärdiga besluten?

Det är första advent på söndag.

Flyktingbarnet är på väg till oss.

Skäms inför barnets ansikte!