Tryckfrihet är bra

Tryckfrihetssällskapet försvarar i en välvilligt placerad debattartikel tryckfriheten i Sverige. Det låter ganska oförargligt. Eftersom vi har tryckfrihet är det väl bra att den försvaras. Men artikelförfattaren Carlqvist kallar Sverige för en ”demokratur” – här råder i själva verket inte vare sig åsikts- eller tryckfrihet. Hon gör sig därför till tolk för de åsikter som inte får komma fram - men vi talar fortfarande om sidan 3 i SvD. Får man plats där kan man bara känna sig nedtystad om man väntat sig förstasidan!

Vad Carlqvist vänder sig emot är att media ”uppfostrar folket” istället för att granska makten. Delvis är mediakritiken berättigad. Politik och poesi har vid flera tillfällen framfört att media osynliggör vänstern som alternativ, okritiskt hyllar Allians-regeringen, mobbar socialdemokratiska ledare som är socialdemokrater, kryper för de kungliga och bidrar till politikerförakt genom att klumpa ihop politiker till en kast utan att visa var intressemotsättningarna finns. Detta är inte folkuppfostran, snarare folkfördumning (vilket kan exemplifieras med fritt vald löpsedel från kvällspressen).

Men ett tryckfrihetsproblem är det inte. Det är en fråga om makt och ägande. Tidningar är företag som måste sälja, och tydligen gör de bedömningen att de frågor som Tryckfrihetssällskapet vill driva inte är säljbara. Vilket innebär en strimma av hopp. Ty den som tar en titt på TFS fejsboksida kan se till exempel hur Reinfeldt förlöjligas på grund av sina mörkhyade förfäder. Man kan läsa att barnporrförbudet är en onödig lag, att Sverige löper risk att få sharia-lagar, att svensk kultur är att fira midsommar med att ta en sup och att eutanasi av obotligt sjuka är värdigt.
Carlqvist själv lär, enligt Frihetssmedjan (oberoende höger) ha skrivit om ”folk från länder med lägre genomsnitts-IQ”. Det är rasism av det klassiskt biologiska slaget.

Om sådant inte säljer är det bara att vara glad. SvD har gått såväl tryckfriheten som det obskyra sällskapet väl till mötes.

Strindberg mot kapitalism

Det är Strindbergsår i år. Som bekant var Ågust inte bara kvinnohatare och ockultist, han var dramatiker och glasklart intellektuell också. Vilket framgår av dialogen nedan som jag kapat från en insändare i Flamman av Lars Berglund, som anger att dialogen från början ingick i Strindbergs Kapitalismens hemlighet.

Vad sa du till mannen därborta?
Jag sa att han skulle arbeta fortare.
Vilken rätt har du att befalla över honom?
Jag betalar honom för det.
Hur mycket betalar du honom för det?
Tio kronor om dagen.
Varifrån får du pengarna att betala honom med?
Jag säljer sten.
Vem hugger stenen som du säljer?
Det gör han.
Hur mycket hugger han om dagen?
Åh, han hugger en hel del sten på en dag.
Hur mycket får du för det?
Ungefär 50 kronor.
Men då är det ju han som betalar dig 40 kronor för att du går omkring och befaller honom att arbeta fortare.
Ja, men jag äger ju verktygen och maskinerna.
Hur blev du ägare av dem, då?
Jag sålde huggen sten och fick in så mycket pengar på den att jag kunde köpa in verktyg och maskiner.
Vem hade huggit den stenen?
Tig, dumbom.

Finns det socialistiska teatergrupper idag? Redo för uppspel?
Det är iallafall Strindbergsår.

Alla ska till Rinkeby

Integrationsministern ska ut på prao. Under en vecka flyttas hans kontor till Rinkeby. Vem vill inte låna Rinkebys hippa namn och rykte för att mejka upp den trista borgerliga fasaden? Inget ont om Husby eller Vårby, men de får inte departementen att rocka.

Rinkebyborna är vana, stadsdelen har varit beglodd under hela sitt fyrtioåriga liv. Journalister, filmare, forskare, nobelpristagare och så Birgit Friggebo då – alla ska dit. Den partiledare med självaktning finnns inte som inte skakar hand på Rinkeby torg i slutet av valrörelsen, med kamerorna påslagna. Hur coolt är det att vara i Tornparken i Sundbyberg med Lisbeth Palme? Nä, jag tänkte det.

Det är bra att det kommer folk till Rinkeby. Glo lite mindre och handla lite mer, så är det ännu bättre. Butikerna i gallerian har svårt att klara de höjda hyrorna, så välkommen att köpa godis eller guld! Pizzerian har utmärkt kebab, så kom och ät!

Det gör nog integrationsministern. Dummare än så är han inte. Men en kortvarig turistboom räddar inte jobben på lång sikt, det vet han också. Och det är jobb rinkebyborna vill ha, inte handskakningar och absolut inte pr-jippon. Dem har Rinkeby helst stått för själva, iallafall på den tiden förortens egenart inte suddats ut av borgarna i Stockholms stadshus.

Ministerbesöket är trams. Men när jag tagit del av några hundra nätkommentarer fick jag rasisternas bild klar för mig: de ser för sig en avgrund av religiös fanatism och vapenskrammel där vita människor stenas.
I Rinkeby – där vi lever med hjärtat, som ett gammalt citat säger.

Så om ministern är villig att lära är han välkommen.
Det finns alltid något att lära i förorten, men det kräver nog att man stannar längre än en vecka.

Läs gärna Karin Rågsjös debattartikel: Ullenhags underklassafari, ett pr-jippo