läsning

tunna fina linjer följer jag över kartan och ansiktet
tunna fina linjer
över kartan
genom ansiktet

tunna fina linjer i handflatan
rottrådarna under ogräsen
krackeleringarna i putsväggen
spetsgardinens skugga över golvet
bergens runor och flyttfåglarnas notskrift
lövverk i rosettfönster mot himlen
i vilken europeisk stad som helst

världen läsbar
och jag broderade mig in
röda gränser, blå floder
vägnät, transportnät
järnvägarnas silverspår
omspännande latituder
tunna fina linjer

kartor
ansikten

Vilket var ämnet för dagen?

En dåre kan fråga mer än sju visa kan svara... står det i skriften, oklart vilken.
Radiobrus har en hel bloggpost full med frågor om vårt skolsystem. Här är två av dem: ”Varför prioriteras djupa ämneskunskaper hos en lärare framför djupa didaktiska kunskaper? Varför är det inte lika självklart att lärare behöver genuspedagogisk vägledning lika väl som specialpedagogisk vägledning?”

Jag tror att Radiobrus har en del av svaren också. Eftersom hon bland annat talar om möjligheterna att omsätta didaktisk forskning i klassrummet.
Vad den didaktiska forskningen säger är att ämneskunskap minsann inte är att förakta, men att förmågan att föra ut den på ett varierat sätt är lika eller mer betydelsefull.
För det första; vilka ämnen? Varför undervisar skolan i biologi och inte i psykologi? Varför i religion och inte i filosofi? Varför i geografi och inte i astronomi? Varför i konsumentkunskap och inte i sociologi? Varför i musik och inte i dans?

Ämneskunskap är bra. Kunskap är fantastiskt bra. Men ämnen är ett val. Ett tämligen traditionellt val. Att rota ut och rycka upp i dagens ämnesflora tror jag vore ett alltför smärtsamt val av förändring för grunskolan, så behåll för all del våra kära gamla ämnen, men betona åtminstone inte de snävt disciplinerade kunskaperna!
Så skulle jag säga, om inte motsatsen just är under genomförande. Ett exempel är att samlingsbegreppen samhällsorienterande och naturorienterande ämnen (SO och NO) enligt nya kursplanerna endast ska gälla de yngsta barnen. Alla över tio år ska undervisas och bedömas ämnesvis.

Det är majoren, han som står över allt vad kunskap heter, som har sett till att de traderade Ämnena har återfått sin plats på dagordningen. Men såvitt jag vet har han biståtts av samtliga partier inklusive mitt eget.
Ämnen tycks uppväcka ett begär som ter sig tämligen orationellt.

Sålunda hörde jag helt nyligen en förskollärare som beklagade sin brist på ämneskunskap i biologi. Varför nu detta? Jo, hon kunde inte besvara barnens alla frågor om skelettet.
Men det är nu så – och detta är i högsta grad traderad kunskap – att en dåre kan fråga mer än sju visa kan svara.

Vi vill att barnen ska fråga, att de är intresserade! och åtminstone förskollärare borde vara vana vid det. Är det viktigaste verkligen att barnen får det korrekta svaret? Tids nog kommer någon att hänga över axeln på dem och veta allting om allting – utom om Allting som ligger utanför Ämnet!

Om ämnet för dagen är jämlikhet, läs Emma W på Uppsalavänstern

Särintressen borta och hemma

Diktatorn i Libyen mördar befolkningen framför tevekamerornas ögon. Hans tal kan i sin illvilja och förvirring endast liknas vid Adolf Hitlers.
Carl Bildt vill uppnå sans och balans i landet, och det är vi nog i ett längre perspektiv överens om. Frågan är på vems bekostnad det ska ske? Svaret kan egentligen bara vara ett - ändå måste vi vänta på det.
På SvD:s ledarsida noterar jag en försmädlig kommentar om stöd Ghadaffi har haft från bland andra Fidel Castro. Det framgår inte lika tydligt att att en stor del av stabiliseringsbehovet finns hos EU-stater som gjort sig beroende av diktaturens olja.

Bortsett från olja finns andra sätt för kolonialmakterna att låta sig betjänas av tyrannen. Enligt DN lovade EU bort 50 milj € för bekämpning av illegal invandring i Libyen, eftersom flyende afrikaner därifrån ofta vill fortsätta till Europa. För att förhindra detta är åtminstone några av unionens förmenta demokratiern beredda att förhandla med Ghadaffi.
Vad gör det om folk dör. Bara de inte lever - här.
”Att ge Khaddafi jobbet som EU:s gränspolis, utan att ens kontrollera hur han sköter det, var ett sällsynt dåligt beslut” skriver DN försynt.

Att det som pågår är ”ett obehagligt sätt att kväsa uppror”, kontaterar Alltid rött, alltid rätt
Och här en allvarligt kritisk debattartikel i flyktingfrågan av vänsterns Hans Linde

- - -
Den kristna högern eller Poirier-Martinsson har ifrågasatt den statliga neutraliteten i UR:s sexualupplysningsfilm och menar att den låter ”särintressen” som RFSU och RFSL komma till tals. Ursäkta, med vari består det neutrala i att inte tala om sex? Det är ett ämne som majoriteten människor är ivrigt engagerade i.
UR:s film bygger delvis på frågor ungdomar själva ställer, frågor som bottnar i de bilder av sex som de dagligen möter.Men ”ungdomarna ska inte endast acceptera olika sexuella läggningar och preferenser, utan se att det faktiskt är helt naturligt” skriver Ida Legnemark.
Människor är olika. Den som går och surar över den saken odlar ett bisarrt särintresse.

Undervisning som kultur

På newsmill finns en artikel av Lena Sommestad om att skolan var bättre förr. Det finns flera poänger i artikeln, men jag önskar att socialdemokratin och borgarna kunde lägga ned sin uppenbara skenkonflikt om vems fel det är att barnen misslyckas.
Skolverket konstaterade år 2010 att det är decentralisering, segregation, differentiering, individualisering som är bakomliggande orsaker.
Alltså, politiska resultat som samtliga tidigare regeringar är medskyldiga till.

En fråga som Sommestad lyfter är varför det är så svårt att genomdriva varaktiga förbättringar? En orsak kan vi läsa oss till i Stigler & Hieberts bok The Teaching Gap. Där påpekas att undervisning är ett kulturellt fenomen – det vill säga att det lärs in, generation efter generation. Boken jämför undervisningspraxis i USA, Tyskland och Japan, och av allt det som forskarna kommit underfund med är jag mest imponerad av det till synes självklara: Vem lär oss att undervisa? Våra lärare.

Efter tolv år i skolan har du sett professionella utövare undervisa dagligen, timme efter timme. Tre år på lärarhögskola förmår inte av-lära det som vi sedan lekis tar för självklart. Inte om lärarhögskolan försöker vara progressiv som på min tid, eller om den laborerar med lärstrategier som idag.
Svårigheten att förändra undervisningen ligger i att vi redan vet hur den ska se ut.

I Teaching gaps beskrivs undervisning som ett system inom vilket vi förväntar oss att vissa saker ska inträffa, vissa saker sägas, en viss typ av kommunikation ska råda. När utbildningspolitikerna beslutar om förändringar i systemet väljer de (på förhoppningsvis goda grunder) ut de delar som bör bytas ut. Vanligen gör lärarna precis detta. De förändrar en detalj och ser till att nyheten passar in i helheten. Vad vi än gör i närheten av en kateder så ser vi till att utforma det för att inte rubba den rådande undervisningskulturen. Vid nästa insats för förändring utbrister pedagogerna det klassiska: de är förändringströtta! Undra på det, att de inte än en gång orkar inkorporera en detalj i ett system som fungerar endast därför att det alltid har fungerat.
Men det är inte förändring de är trötta på, det är anpassning.

Jag är säker på att Vänsterpartiet har, eller iallafall har haft, en kunskapssyn som överträffar den borgerliga och som är tydligare än den socialdemokratiska. Men jag är inte alls säker på att det är kunskapssynen som förändrar skolan.
Det kanske är kunskap som gör det. Medvetenhet om vad det faktiskt är vi gör i den och hur det kunde göras annorlunda.
- - -
Enligt Politometern har Politik och poesi ökat några steg i inflytande bland vänsterbloggarna, och bland över 1400 politiska bloggar befinner den sig på plats 221. Alltid något!