Ungdomsuppror eller ideologiskt brott

I en lite spretig artikel ger Ulrika Kärnborg en annorlunda bild av influenserna från 68-revolterna. Var det i själva verket revoltörerna som banade väg för marknadens nya övertag genom en nonkonform livsstil som öppnade för nya konsumtionsmönster?
Mycket möjligt.
Vanligare frågor som brukar ställas om detta berömda årtal är: Var det egentligen bara ett generationsuppror? Var det egentligen bara inskränkta studenter som krafsade lite på ytan? Var det egentligen bara tuppfäktning för skäggiga killar?

Vad det än var – egentligen – så kan det inte kallas bara. En serie händelser bland ett knippe sinsemellan olika ungdomskulturer skulle inte fyrtio år senare driva oss till ständiga tyckanden och omvärderingar, om de vore fullständigt försumbara.

Inte minst dess kritiker har bekräftat laddningen. Exempelvis den unge man i Fokus som ”hatar” hela 60-talet (jag bloggade om det 22 april, men det är för dumt för att släppa).
Min mormor hatade de självupplevda åren 1939-45, det ger ett annat perspektiv.
Ett annat exempel är den lektör på Bonniers som avfärdade mitt Europa-manus med orden ”författarinnan har varit med överallt och vet allting, hon stod på barrikaderna -68...” Löjligt nog medverkar jag själv knappast i boken, och där står inte ett ord om några barrikader och knappast om -68 heller. Lektören tog det för givet. Så stark är symboliken i detta årtal att det självklart antas behandlas i böcker om Europa, som lika självklart inte kan ges ut.
Att behandla litteratur på det viset borde vara åtalbart, men det är en annan sak.

Upprorsåren förorsakade ett trauma hos borgerligheten. Det var ett kortvarigt brott i hegemonin när borgarklassen inte självklart behärskade idéutbudet, när det fanns flera rum i överbyggnaden och problemformuleringsprivilegiet inte längre var just ett privilegium.
Det var då motoffensiven kom igång.
Nyliberalismens seger vilar inte enbart på nya konsumtionsmönster då avfälliga fyrtiotalister började tjäna pengar. Den drevs fram under målmedveten ideologisk kamp, till en början i regi av SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson. Hans uppdrag var att agera mot så kallad vänstervridning, och det var under 1970-talet som opinionsbildningen blev en av de viktigaste uppgifterna för de svenska arbetsgivarna.
En mångmiljonsatsning var vad som behövdes på den tiden.

In med rasismen, alla har rätt!

Justitiekanslern JK konstaterar att det är fritt fram för rasistisk propaganda på skolor!
Detta anmärkningsvärda ställningstagande är vad JK kommer fram till när de granskar en skola i Köping som avvisat Nationaldemokraternas flygblad. JK väger skollagen mot yttrandefrihetslagen och kommer fram till att skolan inte har rätt att särbehandla någon. Alltså: den som vill kränka mänskliga rättigheter måste med hänsyn till objektiviteten få göra det, om någon tidigare har värnat dem (vilket är skolans uppdrag.

En märklig formulering lyder: ”Skolan är ingen allmän plats. Men det betyder inte att man får begränsa rätten att sprida tryckta budskap.” Jo, men det är väl precis det det gör? Om vi inte alltså inte befinner oss på allmän plats.

Det framgår inte om Nationaldemokraterna var utanför eller innanför gränsen, skolporten. Hittills har det varit praxis att dörren är avgörande. Skolgården är offentlig. Där kan till exempel journalister och forskare tränga sig på, fotografera identitetsskyddade och gömda barn eller fråga trettonåringar om de har analsex. Skolledningen kan bara snällt be dem att gå.
Men inuti skolan bestämmer rektor, och vi har levt i den tron att rektor avgör vem som ska bjudas in. Om JK menar allvar med att undantagslöst alla måste få använda sin yttrandefrihet just i skolan, då skäms jag för att vara skolledare - för då är jag inte längre skolledare utan en svängdörr på stormarknaden.

Jag fann nyheten i Dagens samhälle, men nätupplagan får du bara läsa om du kan logga in som prenumerant.

Helgfirande i Falun

Solidaritet för rättvisa!
Vi var mellan 50 och 60 personer som i Falun travade från Holmtorget till gamla Elverket. Dalarnas riksdagsledamot Lena Ohlsson talade om bland annat välfärden och kampanjen Fråga Folket. Hon påpekade med vilken brådska högern saboterar det som vi gemensamt byggt upp i samhället – de vet att de vrider makten ur händerna på oss även sedan vi återtagit den, eftersom det offentliga inte kan köpa tillbaka forna tillgångar.
Lena frågar sig också varför inte fler människor öppet visar sin vrede på gatorna, och sätter denna passivitet i samband med en kampanj som gav utdelning, det vill säga arbetsgivarnas målmedvetna satsning på egoismen som drog igång redan på 70-talet.

”Det var mamma som byggde landet” sjunger trubaduren för de vänsterpartister, syndikalister, trotskister, antirasister och antiimperialister som samlats mellan regnskurarna.

Om du haft så roligt på pubar och 1Maj-fester att du inte orkar läsa morgontidningen kan du ta del av ett spetsigt pre-referat hos Röd Press.

Budgetskoj

Det är synd om människorna. Men somliga är guskelov lättroade. ”Tvåtimmars arbetsdag, gratis glass till alla barn, gulliga rosa elefanter på moln som gör alla glada. Närå. Men något åt det hållet” är Ankersjös uppfattning om Vänsterpartiets budget.

Men om vårt syfte vore att göra alla glada (alla människor som Ankersjö räknar med, alltså) skulle vi förstås föreslå precis samma budget som Allians-regeringen. Då behövdes det inte väljas, röstas, krånglas och demokratiseras, utan då sutte vi alla och stirrade på den vårlikt blå himmelen och sade: Den enda vägen...

Men vägarna är många och alla tjänar inte på Vänsterpartiets politik. Inte heller gör den alla glada, även om Ankersjö käckt håller skenet uppe och i sin naivistiska yrsel rentav tycker vänstern är lite skojsam. Han menar att ”politiken vore tråkigare” utan oss, men tyvärr kan jag inte förmå mig till att återgälda komplimangen. Centern har inte varit rolig sedan Mp plockade deras bästa frågor. Och det verkar ju väljarna instämma i.

Kungen fyller år! Leve republiken!

Jag, en sopa

Detta är min arbetsplats. Sopor, klotter, glaskross och enstaka vådeld.

Det är här vi ska utforma omsorgen om människor och miljö.

Jag vet inte ens vem som är skyldig. Eller ansvarig.

Jag vet bara att skit skapar uppgivenhet.

Välfärd för folket behöver ett folk för välfärd

Välfärd och högre kvinnolöner... skulle man tro att inte en mänska kan vara emot. Och så är det tvärtom. Större delen av svenska folket har sagt nej till denna politik.
Men om man frågade större delen av svenska folket varför de säger ja till privata försäkringslösningar för de rika och fortsatt stigande manslöner skulle de antagligen se förvånade ut. De tänkte inte på att detta var vad de gjorde.

Här är ytterligare några förslag på vänsterpolitik som Lars Ohly gått ut med i samband med budgetarbetet i riksdagen:
- Utbyggnad av järnvägen
- Nya hyreslägenheter, 20000 om året
- Försök med klimattaxa, dvs gratis kollektivtrafik
- Bioenergi, miljöteknik och hållbar skogsutveckling
- Återställd a-kassa och höjda tak i sjukförsäkringen

När det gäller välfärden och den offentliga sektorn vill Vänsterpartiet se följande nya jobb:
+32000 i hälso- & sjukvård, +25000 i äldreomsorgen, + 13000 i handikappomsorgen, +10000 i fritidshemmen, +8000 i förskolan, +5000 i grundskolan, 1000 fler i elevhälsan och lika många genuspedagoger, +2000 socialarbetare.
Det skulle betyda en del för lillebror eller mormor.

Ett sätt av flera för att åstadkomma detta är att slopa taken för utgifter och iställer införa möjligheten till en investeringsbudget med längre avskrivningstider. Om någon tycker det låter ansvarslöst kan jag meddela att modellen med gott resultat har prövats inom hela näringslivet.

Slagord med måtta

Socialdemokratins främsta eller kanske enda satiriker Katrine Kielos drillar massorna i Första Maj-paroller. Med SSU-tupparna som framtida makthavare kommer vi inte inom överskådlig tid att slippa ifrån bruket av utrikiska fraser för att ge knorr, touch, spets och punch line. Exempelvis ”Naughty - but socialdemokrat”. Är det fortfarande så fantastiskt festligt att låta som alla andra?

En bekännelse som vi kan ha glädje av även inom vänstern är: ”Jag går i första majtåget för jag vill ha ordning och reda i svensk ekonomi!” Den kan utvecklas:
Jag är politiskt engagerad för att jag vill bibehålla status quo!
Jag demonstrerar för att saker och ting är bra som de är!
På barrikaderna för budgetbalansen!
Vilket påminner om en kamrat och fullmäktigeledamot som summerade det gångna årets framgångar med att det iallafall var VÅR FÖRTJÄNST att handlingarna numera kommer i tid före mötena...

Min favvo ur verkliga livet blir inte sämre för att den kan användas av både socialdemokrater och vänster ute på Järvafältet:
”Huka er borgare, darra och fly!
Här kommer Tensta och Rinkeby!”

Med vackert väder på det, kan vi inte misslyckas.

Talanglösheten, Norén och lökskalning

Det kan bli så att ditt namn är viktigare än din talang, spår SvD ifråga om bokutgivning. Kära nån då, en sån överraskning. Sedan flera år har löpsedelsprofilerna när det värsta ståhejet kring deras pseudoprestationer avstannat landat i eftertankens kranka blekhet och ska då skriva en bok om sina betydelsefulla upplevelser.
Hur svårt kan det va? uttryckte någon av dem.

Nej, att skriva en bok sådär i allmänhet är inte särskilt svårt. Att skriva en roman, en diktsamling, en reseskildring, en biografi eller någon annan komposition av bärande tanke och konstnärligt uttryck, det är lite svårare. Det duger inte att förlänga ett hjärtligt julbrev eller kopiera sin almanacka. Och det svåraste av allt, det är att få boken utgiven.
Här kommer de så kallade profilerna billigt undan, till och med ekonomiskt fördelaktigt. Namnet är viktigare än talangen. De skriver, de trycks, de säljs, de tjänar pengar.
Vi andra betalar för utgivningen. Ty hårt arbete lönar sig inte.

Om vi går till Norén som är i besittning av både namn och talang, frågar jag mig om det han skrivit verkligen är en dagbok? En rak och djup skildring av en medelålders dramatikers medvetande, skrev någon kritiker. Det låter både vackert och intressant. Men det låter inte som en dagbok. De lösryckta citat jag sett gör det inte heller.
En dagbok är inte en skildring. Den är självanalys och självförbättring. Bli förbannad och kalla folk för råttpittar går an, men reflektionen är ett genrekrav. Varför ”han sa, hon sa, folket sa, följden blev” och hela långkatekesen.

Dagboksskrivande är i värsta fall ett tröstlöst malande om samma saker. I bästa fall är det som att skala lök: hinnorna faller, det svider, ögonen tåras men du ska vidare mot hjärta och essens.
Vad jag har förstått levde Norén ut ett litterärt experiment med sin förläggare. Det låter verkligen som ett roligt jobb som vem som helst kunde önska sig.
Vi andra får hålla oss till att skriva dagbok. Och gå tillrätta med oss själva, lika väl som med andra.

Anaïs Nin: ”I read my own diaries with great interest. Am I a narcissist? Then I read others’ diaries with great interest. What am I?”