Den skammen.
Hur ska vi stå ut att leva
med oss själva när sådant här förekommer. När sådant här försvaras med att Vi
följer lagen - vilket är den civiliserade tidsålderns variant av Vi lydde bara order.
Nazisterna får polistillstånd
för en marsch genom Göteborg, förbi synagogan, på den stora högtidsdagen Jom
Kippur. Församlingen invänder självklart att det är en provokation, att det
skrämmer bort deltagare från högtiden och att det är en skymf mot
Förintelse-överlevande. Den protesten viftar polischefen bort med en fnysning: symbolfråga!
Som om inte en stor del av
dagens politik och dess förslag till blivande lagstiftning vore just symbolfrågor.
Förbjud tiggarna! Stäng gränserna! Frågan är då förstås: vems symboler är det som räknas?
Polischefen anser inte heller
att någon hänsyn ska tas till människors känslor.
För honom står lagen, som han läser den, över sådant. Lagen som tillåter
nazister att kränka judar. Går väl inte att blanda in känslor i det efter 1945.
Som om inte lagen i många
fall vore tillkommen för att freda symboler och blidka känslor. Som om inte
lagen vore skapad av människor i politiska sammanhang.
En polischef förväntas känna
till hur man använder lagen. Ska den skydda människor, eller utsätta dem för
fara? I dethär fallet valde polisen
att göra en närmast antisemitisk tolkning. Det är Dom som håller sig med
symboler, det är Dom som har känslor. I polischefens Vi ingår alla som skiter i
Jom Kippur och förhåller sig svalt neutralt till nazister på uppmarsch.
Hur ska vi stå ut att leva med den skammen.
