Svensson och tevegrodan

Men nu får dom väl ta och skärpa sig.
Jag har gnällt på det förut: att den i övrigt utmärkta teve-komedin Svensson,Svensson sprider myten att enskilda fullmäktigepolitiker har makt över hela städer och inkomst som bankdirektörer. Men jag trodde att det var en miss av manusförfattaren (vars namn inte står på www.svt.se!)

En gång arbetade jag i medborgarnas tjänst i en så kallad utsatt stadsdel. Ofta hade jag i uppgift att förklara skillnaden mellan vald och anställd. Organisationen var inte omedelbart genomskådlig för människor med ringa erfarenhet av svenskt samhällsliv. Ibland misstänkte jag att inte heller alla väletablerade så kallade svenskar förstod. Det var bara att förklara en gång till.
Därför är det inte så konstigt att det finns succémanusförfattare som inte är perfekt uppkopplade på enkel samhällskunskap, eller ”Hur Sverige styrs” som det heter i grundskolan och på SFI.

Men lite mer begär jag av svensk teves hemsida. Som tyvärr skriver:
”Det som hänt sedan sist är att Lena (Suzanne Reuter) har sadlat om och jobbar på kommunfullmäktige i Örebro. Med anledning av det nya jobbet har hon...”

I avsnitt 1 säger Lena att hon bara är vald till fullmäktige (men av den orsaken har kunnat säga upp sitt bankchefsjobb!) Men i avsnitt 2 sitter Lena på sitt tjänsterum och bygger om stan.

Så nu får dom väl ta och skärpa sig.
Alt 1: Lena har fått toppjobbet som plan-&-bygg-chef i kommunen. Då sitter hon definitivt inte i fullmäktige. Och fick förhoppningsvis inte posten på politiska meriter.
Alt 2: ”Jobba på kommunfullmäktige” finns inte. Men det kan vara en slarvig formulering för att Lena fått anställning som politisk sekreterare åt Fp. Då tjänar hon hyfsat, cirka hälften av en bankdirre, och har i kraft av sitt kunnande inflytande över byggplanerna. Men hon saknar reell makt.

Kanske verkar detta svårt, om man inte är insatt. Men ska inte tevekanalen i medborgarnas tjänst vara just det - en smula insatt? Ska de inte liksom förstärka och förtydliga demokratin? Inte fördunkla och förvirra den.

Leve alla de tusentals fullmäktigeledamöter som i varenda kommun plöjer igenom högarna av handlingar och sitter på långa möten på sin fritid, samtidigt som de sköter sina heltidsjobb och försöker ha så pass koll på samhället att de inte säger alltför grova grodor.

Fp-kanon med smak för extremism

I senaste numret av Författarförbundets tidning finns en opinionsartikel där Stefan Ingvarsson beskriver det pedagogiskt-politiska klimatet i Polen. Landet håller sig med en så kallad litterär kanon, det vill säga en statligt spikad lista över föreskrivna författare och verk som ska tröskas igenom i det offentliga skolväsendet.
I Polen har högerextrema katolicister använt listan som arena för korståg. Den polske författaren Gombrowicz ströks, i gott sällskap med Goethe, Kafka och Dostojevskij. Ingen av dem besatt de rätta dygderna hos en polsk patriot*!
Detta ledde givetvis till ett uppsving för Gombrowicz bland de unga.
Bortsett från det är det inte särskilt kul.

Ingvarsson skriver: ”Liknande tankar om litteraturlistor som kulturrevanschism och politiskt slagträ har funnits på lokal nivå hos franska Front National och andra extrempopulistiska partier i Europa.” Ty Ingvarsson är en taktfull person som inte skriver:
Samma idé drevs strax före det svenska riksdagsvalet även av Folkpartiet Liberalerna, som till skillnad från sina högerpopulistiska fränder inom unionen avstod från markera mot enskilda författare utan tvärtom försökte få listan att framstå som en harmlös gemensam nämnare.

Vad Ingvarsson skriver är att förlorarna är de skolbarn som ”måste läsa ett statligt beslutat litteratururval som bygger på politiska idéer om vad som är uppbyggligt och bra för dem.”
Duroj, som är en rättvis person, drar sig då till minnes att Folkpartiet faktiskt inte drog in moralisk uppbyggnad i sin kanontanke.
Nej, vad de drog in var något finstämt och obestämt borgerligt – den goda smaken. Och tidningarna visade genom rundfrågor till proffs och amatörer att det faktiskt tycks råda viss konsensus kring vissa namn; Lagerlöf och Lindgren åtminstone.
I och med det vore allt gott och väl – om det bara inte funnes folkpartister som måste prata om invandrare. I litteraturfrågan liksom i alla andra frågor. Vilket snabbt slår stopp för all låtsad gemenskap.
Nu verkar det som om Fp såsom pragmatiska alliansare har gett med sig. De får ju regera. De behöver inte längre, som de polska nationalisterna, "härja fritt i jakt på parlamentarisk majoritet”.

* Uttrycket polsk patriot myntades i tragikomisk bemärkelse av Romain Gary

Vilks och modet

För den som vill läsa något klokt i Vilks-debatten hänvisas till Pierre Schori. Som jämför dem som riskerat liv och säkerhet i kampen för yttrandefriheten, med Vilks som endast är nyfiken på ”hur långt man kan gå”. Schori räknar upp några tämligen bekanta provokationer som Vilks borde känna till, om han är rent principiellt intresserad av yttrandefrihetsmål. Elegant framställs Vilks som en egocentrisk och nyckfull person som gärna tar risker för andras räkning.

För att gå ett steg till – om Vilks verkligen hade velat skada islam, hade debatten varit väsentlig. Då hade det funnits en sakfråga att argumentera om, samtidigt som hans rätt att driva frågan måste försvaras. Men att vara elak bara för att det är kul, det är ungefär lika modigt som att peta i myrstackar.