Thorvall, passion och arbetarskildring

Via fejsboken får jag reda på att Kerstin Thorvall är död.
Via wiki får jag reda på utgivningsåren för hennes böcker.
Via tidningarna får jag inte reda på mer än det jag vet.
Så nu tar Politik och poesi upp det jag vet.

Thorvall har funnits sedan jag var flicka. Som någon att få stöd av eller störas av. Ungefär som en mamma. En mamma att önska sig eller för allt i världen inte önska sig.

Handboken till tonårsflickor; Boken till dig utkom 1959. Då var jag fyra år, men nio år senare blev den till stadigvarande läsning och flera omlån. Thorvall ville uppmuntra flickor att... vad? Vara sig själva? Nej, att vinna rätta killen och innan vi gjort det stå ut med vårt tillfälliga deppande som kanske, kanske skulle gå över med en nystruken blus och sol på cykelvägen.
Då trodde jag att det var så tonåringsliv borde se ut: "Att på lördagskvällen gick jag och dansade", som var en av Thorvalls mindre lyckade formuleringar. Att jag inte, är min egen.
Boken till dig och mig var späckad med modeteckningar; flyhänta, attraherande. Under teckningarna drog hon regelboken som hon lärt sig i Paris: att den som är liten och rund inte i onödan ska dela av figuren med brett bälte, att den som är lång och rank inte ska klä sig i randig skjortblusklänning.
Thorvall, hon som hade evig ungdomsnoja, fick mig att redan som femtonåring åldras under försöken att fundera ut vad farao en skjortblusklänning var för slag?

Endast tio år efter välmenande tonårshandboken hade Thorvall vuxit ikapp sina egna barn, och då släpptes Vart ska du gå? Ut? Barnromanen handlade om en trulig tonårspojke, och titeln blev till ett i decennier bevingat ord för pubertal konversation.
Det är eller var ett bra uttryck – lever det än? Eller vårdar barnen av idag sina relationer och sin sociala kompetens på de lysande lakonismernas bekostnad?

När Det mest förbjudna utkom 1976 gjorde den mig illa berörd. Eftersom en riktigt tråkig skilsmässa utspelades i min egen familj ville jag minst av allt höra talas om kvinnor som låg på dörrmattor och kved av längtan, och Thorvall reducerade jag till krönikör i modetidningar. En syssla hon för övrigt skötte mycket bra. Extra roligt var det när hon använde sitt presskort från Damernas Värld för att knö sig in på ett hotell på Rivieran där den medelåldrige Joe Cocker höll till, rockstjärnan som hon en gång avgudat. Stjärnan blev stolt och glad över att ännu lysa, och intervjun var något av ett skop.

År 1993 utkom När man skjuter arbetare... Påträngande och avslöjande, men en arbetarroman. Pinsam förstås, så som vi kvinnor lätt blir så snart vi berättar vad det verkligen handlar om, men likafullt en arbetarroman. Detta kan ingen kan ta ifrån henne.
Men det försöktes. Om tonårs- mode- och passionsskildraren skrivit en psykologisk arbetarroman var det väl en ren händelse, eller kanske bara en uppkräkt bekännelse? så lät kritikerna. Fram till Thorvalls nästa böcker I skuggan av oron och Från Signe till Alberte, böcker som avslöjade – ingenting som helst. Inget mer avslöjande än att det var ett kompetent fall av medvetet gestaltande vi hade framför oss.
Det kom sent. Hon hade kämpat för det.

Är det arbetarskildring vi ska ha, då handlar Thorvalls författarskap om erövring. Rita och kåsera och tjäna pengar, det kunde hon. Det sa hon själv, trots bristande självförtroende. Men att författa var något hon lärde sig och år 2000, när Thorvall var 75 år, lyckades hon få ihop alla delarna i Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Här presterade hon en bekännelse som var personlig, gestaltad, upplevd och skapad. Här skrev hon så som det ska skrivas.

Då var det inte lång tid kvar. Jag minns kåserierna om förödmjukelsen i att inte kunna gå, när man helst vill dansa. Att be hemtjänsten om en promenad, istället för städning.
Utan konkreta belägg tror jag att Thorvall med dessa kolumner har påverkat hemtjänsten mot det som idag kallas valmöjligheter, vilka hon betraktade som människovärde.

Nu är hon död. All heder åt Kerstin Thorvall ikväll, på lördagkvällen!

Läs gärna Tiina Rosenberg i samma ämne
Såhär skriver SvD

En rolig historia och en farlig historielöshet

I en sifo-undersökning har människor tagit ställning till vilka valfrågor som är viktiga, och hur väl partierna driver dem. Arbete åt alla kommer förståeligt nog i topp. Mindre förståeligt är att Moderaterna anses ha den bästa politiken för det.
Tydligen har det lönat sig, dr G:s testamente att ”säga en sak tillräckligt många gånger, så den blir sann”.
Vänsterpartiet anses inte framträdande inom något politiskt område utan ligger mellan tre och fem procent, som starkast i sjukvårdspolitiken. Vi klarar oss åtminstone bättre än C och Kd.
När det gäller skola och utbildning har Folkpartiets kanonader inte givit riktigt den effekt majoren laddade för. Här är faktiskt Socialdemokraterna de som klarar sig bäst, med 20 procent. Folkpartiets stödtrupper i skolfrågan visar sig vara de som är längst ifrån verksamheten - det är pensionärerna! I åldersgruppen 15-29 år får Fp stöd av endast två procent, vilket är sämre till och med än V, och i åldrarna 30-64 är stödet för Björklunds pekpinneviftande strax under Socialdemokraternas.
Sensmoral: Högmod går före fall. Tomma tunnor skramlar mest. Tala är silver, tiga är guld.
Eller: Kunskap är bra att ha också i politiken.

- - -
Nästa lördag den 17 april planerar nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen en demonstration i centrala Stockholm. Detta är en av de allra farligaste nazi-grupperna, och det är viktigt att de möts av protester. Om deras självförtroende stärks och de börjar förlita sig på en tänkt tyst majoritet är det ett hot mot oss alla som avskyr nazisternas världsbild präglad av ”raser” och ”raskrig”.
Nätverket Mot Rasism kommer att gå ut med information om var och när protesten kommer att ta plats. Det är viktigt att visa civilkurage - att så många civiliserade människor som möjligt går på Stockholms gator den dagen.

Dåliga recensioner

Lite fult är det att ta upp en bok jag inte själv läst, men eftersom den språkvetande underhållaren Fredrik Lindström enligt min mening är högt överskattad kunde jag inte undgå att irriteras av recensionen av hans senaste bok. Diktsamling kallas den, men det är snarare infall och kåserier säger recensenten, infall som oftast inte är särskilt originella. Trots det finner han det sympatiskt att Lindström går runt där och småfilurar och tjänar pengar på förströdda anteckningar. Det bifogade citatet om att tillsammans med honan köpa påslakan i väntan på kriget motsvarar väl mina lågt ställda förväntningar.

Pestvarning för en bok som jag läst, Kristina Hultmans Undersökningen. Den ska behandla hennes komplexa komma-ut-process men surrar med koncentrationsnivån hos en fluga om allt och ingenting i den triviala omgivningen. En recension - för övrigt inte entusiastisk - trodde att detta var en medveten gestaltning av svårigheten att veta vad som är betydelsefullt. Jaha, grattis då till inlevelseförmågan i en kokett vimsfias vardag. Det hade dugt som novelluppslag. En annan recensent tyckte det var duktigt av en debutant att komma upp i 600 sidor. Men 600 sidor vad? Alla Lotta-böckerna är sammantaget längre än så, och de är åtminstone kul.

”Visst hade man önskat att han hade gett oss alla fingret. Vad har vi med hans otrohet att göra?” skriver Croneman i en krönika om en golfspelare som nyligen varit i teve.
Nej, det hade man visst inte önskat. Varför skulle han ge mig fingret? Varken han eller någon annan golfspelare angår mig, och innan Cronemans kolleger utbasunerade det kunde jag aldrig föreställa mig att golfspelare kan ha sex med fler än en person.
Nej, länge trodde jag kvällstidningarna skrev om en tiger, och fortfarande anser jag att det är vad de borde ha gjort. Om tigrar finns det mycket intressant att säga.
Innehållet i Cronemans krönika går i och för sig att instämma i, men den förstärker det fenomen han vill motarbeta dels genom sitt ämnesval, dels genom detdär bedrägliga ”oss alla”.
Vi som inte är med i Cronemans fiktiva ”vi” existerar inte, ur mediesynpunkt.

Europa, USA

Europa är en blandning och försöket till enhetsbygge riskerar att bli förljuget. Omkring det resonerar Rosenberg i en kolumn. Låt vara att han är tämligen EU-positiv, men han tar upp Europas våldspräglade historia och kommer fram till en slutsats som vi delar: ”Virrvarret av kulturer och språk är Europas historiska grundtillstånd och varje försök att basera Europa på något mera enhetligt än så riskerar att utlösa undertryckandets och utstötningens mekanismer.”

På nittiotalet skrev jag skrev en bok om Europa som blandning och unionsbygget som grandios lögn: ”Tåget ska strax gå - en europeisk mosaik”
Reaktionerna från förlagen var i bästa fall kyliga, stundom fientliga. Både mitt kön och min ålder drogs in som försvårande omständigheter. De vänner som läste boken tyckte om den, men invände att ett europeiskt arv inte alls var möjligt att tala om.
Unionen har cementerats sedan Tåget ska strax gå skrevs, och jag är bara ännu mer övertygad om att vårt blodiga arv måste synas och sonas.
EU vilar på en lögn, och människor som matas med lögner blir farliga.

Förenta staterna är Europas värsta avkomma, och detta ett bygge på våld och lögn. Videoklippet om nedskjutningen av civila irakier är förhoppningsvis en skärva av sanning - och visar vad som händer med dem som indoktrinerats till en frihet som ger dem lov att ta sig alla friheter.

Exotica

Bästa stockholmsskildringen? Biblioteksbesökarna har fått nominera romaner, poesi, serier och sånger, och röstar sedan mellan de föreslagna. Till min stora glädje hittade jag Exotica av Helena Duroj, mellan Bo Bergmans klassiska Månsken på strömmen och Bodil Malmstens skräckscenario Bakom centrumen bland summa tio lyrikalster.

Exotica ingår i Rinkebysvit (-98) som finns att låna/beställa på bibliotek.

Världskonferens
konferensvärd
guidad tur i multikulti
extrem lunch ingår
i bildproduktionen:
une salade pärlband tequila sunrise
Handelsresande i identiteter
for a few euros more

Kulturlandskapets kulturalisering
smältdegel och separator
vi flaggar med barnkör
i Folkens hus
Nobelpristagaren skrattar
Fredspristagaren gråter
Invandrarmininstern sjöng we shall ///
barnkören boffar i källaren
overcome ???
Alla hälsar hälsa alla
inom statsministerns planetbana

Vänskapliga
Sällskapliga
Säljbara
nyttjar vårt staccato
Hår & Lår AB under kameran

när ni kommer
expressssssss
Teve 1, 2, A B C:
”rånarna försvann i riktning mot Rinkeby”
på en väg som går till Oslo
”här vill ingen bo”
i en regnbågsby
”en bomb som hotar att brisera”

ja jag minns,
det var ju på Axbyplan

- - -
Biblioteket blogg apostroferade sina gästpoeter såhär
Vi har hela listan - de nominerade i DN