Hold kaeft og vaer smuk, det var titeln på en dansk 70-talsroman. Boken minns jag inte, bara titeln som var en såndär enrading som under en period upprepas ivrigt.
- Jag tycker vi ska... nu måste vi samla oss... om alla ställer upp... vi ska visa dom... försökte man.
- Äh, håll käften och var söt, kom i retur som tecken på uppgivenhet.
Under större delen av året får vi lokala mellanchefer höra hur duktiga vi är. När det omöjliga ska genomföras eller storkonflikter lösas är vår duktighet så välkänd att närmaste övre instans inte alls behöver engagera sig; ett vackert bevis på förtroende. Men ettpar gånger om året behöver även vi duktiga utvecklas. Då släpper övre instans lös en karlakarl till estradör som strör förenklingar och bon mots omkring sig och berättar vilka underverk han åstadkommer (”levererar” på nusvenska) endast genom att ifrågasätta gamla sanningar och tänka nytt.
Det kan vi också göra, säger de uppmuntrande. Men antalet saker vi ska ifrågasätta är ganska begränsat. Undermåliga chefsutbildningar hör inte dit. För är de inte bra ska vi åtminstone ha roligt!
Senast var det en karl som skröt med att han gav folk sparken lite nu och då på oklara premisser (t.ex. att de inte hade roligt vid önskvärt tillfälle). Nu tror jag inte att han faktiskt verkställde så ofta som det lät, för då vore han ett fall i AD istället för framgångsrik konsult. Men han sa rentut till sina anställda att de var tråkiga, lata, gammalmodiga och borde dra.
Det hör inte till vad jag menar med god ton vid medarbetarsamtal, men på scen låter det så tufft att manliga chefskolleger börjar erigera.
Detta stjärnskott framhölls som ett föredöme för att han ”vågar” provocera. Men han tar ju ingen risk - han får betalt för att hålla låda!
Vi andra får betalt för att hålla med, hålla igen och hålla inne.
Håll käften och var duktig - så fullständigt underutvecklat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar