Varifrån kommer de, de fanatiska krigarna som med terror tystar, skrämmer och dödar i civilsamhället? Greider i Dalademokraten ger förslag på följande ursprung:
- bristen på demokrati i auktoritära samhällen i mellanöstern
- krigen som USA m fl stater i väst startade efter 0911
- unga muslimers fattigdom och utanförskap i västvärlden
Greider sammanfattar med att nyimperialism och jihadism kan ses som två högerextrema –ismer som förstärker varandra.
En annan jämförelse av –ismer såg jag i ett inlägg (källa glömd) där man skrev att rasism och islamism förstärker varandra, så till vida att varje islamistiskt terrordåd bäddar för ökad rasism och islamofobi, vilket i sin tur ökar risken för nya angrepp. Fienderna behöver varandra, drar näring ur varandra.
En tredje jämförelse är den som i valrörelsen och efter valet dök upp på ledarsidorna: att det är antirasismen som förstärker rasismen genom att hyggliga sverigedemokratiska väljare känner sig missförstådda.
Någonting av värde finns det i alla iakttagelserna, även om det är svårt att se vartåt den tredje vill komma. Men alla tre rör de tankar, känslor och reaktioner; det vi kallar ideologi.
Det som är påfallande i den aktuella debatten är att de verkliga materiella orättvisorna inte tillåts spela någon roll. Jihadister bryr sig inte om kapitaljättarna som styr världen, de siktar in sig på en knäpp konstnär eller en bar mitzvah-pojke. Rasisterna ser varje skillnad som etnisk eller kulturell, utan en tanke på hur levnadsvillkoren skiljer sig mellan fattiga och rika om de så bor i samma stad.
Därför är det bra att Greider lyfter ”nyimperialism”, ty den kommer ur det gamla imperiebyggandet och det i sin tur föddes ur kolonialismen. Kolonialismen som delade världen i vita och svarta, som gav kapitalismen full frihet att suga ut råvaror och sälja varor, som cementerade en fruktansvärt orättfärdig världsordning.
En världsordning som i sig gör människor rädda och arga.
Orättvisan har en inbyggd aggressivitet.
Greider skriver också: ”Vi lever i en tid som i vissa avseenden är extremt gynnsam för terrorism. Varje terrorist kan vara säker på att ett terrordåd får maximal medietäckning i veckor, i alla fall om det sker i västvärlden. De som äger rum i Mellanöstern eller Afrika uppmärksammas aldrig på samma sätt och de tre muslimer som nyligen mördades i USA har heller inte fått tillnärmelsevis samma uppmärksamhet. Men den fruktansvärda sanningen är ju den att ett terrordåd idag ger långt större utdelning för terroristerna än vad som var fallet för bara några generationer sedan.”
En tänkbar förklaring till den goda utdelningen på terrorbrott är att för bara några decennier sedan var klasskampen någorlunda synlig. Då hade ännu inte fackföreningarna slagits sönder, de arbetslösa hade inte fått sig iproppat att allt är deras eget fel, det fördes fortfarande seriösa förhandlingar om förhållandet skatter och välfärd, och det gick att ifrågasätta dem som verkligen hade makten – utan att leta efter oförrätter hos grannen.
I den senkapitalistiska dimman lever vi ensamma, utan klass, utan solidaritet. Inte bara förtroendet utan också förståelsen för samhällsfunktionerna har eroderat. Politiken ses som en livsstilsfråga, när den inte enbart förlöjligas. När allting är individuellt och förklaras med känslor, kan fienden vara vem som helst: en feminist? en terrorist?
Vårt demokratiska samhälle står inför det kanske omöjliga uppdraget att leva med hotet från extremism samtidigt som våra värden imploderar.
Därför måste vi återfinna solidariteten.
