Asvardag, regnbågsdröm

Igår skrev jag om det politiska receptet att möta människor i deras vardag, där de är.
Personligen tycker jag att vardag är överreklamerat. Till och med astråkigt.
Det är nu inte jag som ska omvändas, men det skulle hursomhelst inte falla mig in att rösta på en person eller ett parti som uttrycker sig ordinärt småttgrått plattitydiskt.

En plattityd går ut på att vi alla är lika. En annan går ut på att vi alla är olika.
Båda är sanna, men den andra är roligare.
Eftersom vi alla är olika betyder saker olika saker, och vardag kan betyda hemma, stabilitet, trygghet, och kanske fler goda ting som jag inte kommer på.
Hemma, stabilitet, trygghet är gott. Men vänsterns framtidsmotton är inte summan av allt som är gott. Och just dessa goda ting låter mer som något kristkonservativt.
Kanske vänstern ska återerövra det goda hemmet från de skumma dunkelmurkna?
Mnjaa, det kanske vi ska. Men att ta tillbaka, eller ens att ta, är inte vår huvudsak.
Arbetarrörelse betyder bara arbeta och rörelse. Att röra och att göra.

Revolutionärt, det vågar jag inte säga (så om du läste det, läste du fel).
Men förhoppning, förändring. En regnbåge, trots allt.
Regnbåge vågar jag säga.
Och ”trots allt”, det vågar jag alltid säga. Trots allt.

Såg du mottot till bloggen? ”Bara om bärarna drömmer.”
Det är på allvar.
Folkets drömmar är det viktigaste som finns. Även om, eller därför att, de kan slå ut i flaggduk och bli farliga.

Den vardagspolitiker som slår sig i slang med sjåarna snackandes om hur snålt det är här i hamnen såhär i islåsningen när inga skepp seglar in och inga fartyg lastar ur – den politikern kan jag assassinera i smogen på närmsta kajkant, för han tog ifrån oss det bästa vi hade.
Bärarnas drömmar.

Vänstern ska inte stoppa vardag i halsen på folk som sitter upp till halsen i vardag.
Vänstern ska erbjuda... nej förskona mig från visioner.
Vänstern = verktyg.
Kniv och rep, nål och garn, splittra och ena
Spaden mot roten ur förståelsen
Stege mot krönet i kulört

Platsen som huvudsak

Vi måste möta människor i deras vardag, vi måste vara där människor är... är lösningsförslag som i åratal har upprepats inom vänstern. Visst vore det kontraproduktivt att vara där inte en människa är – men som alla recept är fraserna ganska förenklade.

Ibland ställs vardagliga möten i motsats till parlamentariskt arbete. Men vi kämpade i decennier för vår rättmätiga, demokratiska plats i parlamenten. Vi lyckades övertyga människor om att vi var värda en plats där. Skulle vi då tåga ut dit "där människor är" och säga att de hade fel? Att vi vill vara utanför, vara med dom istället.
Som jag påpekat i ett annat sammanhang: Att flera maktlösa samlas på samma plats ger oss inte mer makt.

Ibland görs de vardagliga mötena till en livsstilsfråga. Att vänsterpartister har en alienerande effekt redan genom vår uppsyn och vårt munväder. Om det stämmer är det tråkigt. Men hur förändrar vi det? Vi vill väl hellre ha fler aktiva, än andra aktiva?

Denhär platsen ”där människor är” börjar få status av myt. Kan någon säga var den ligger kan vi förstås gå dit allihop. Men förmodligen vistas de flesta av oss ständigt på platser där det också finns en massa andra människor, och dem talar vi med, grälar och skrattar och uppmuntrar och gnäller och är med, tills vi går hem och lägger oss. Men partiet växer inte ändå, så frustrerade anklagar vi oss själva för att ha varit på fel plats (när istället precis allting kan ha gått fel i kommunikationen, utan att platsen hade med det att göra). Det är då de föds, de desperata idéerna att vi också ska lösa människors problem i deras vardag, där de är. Göra om partilokalerna till medborgarkontor och göra socialt arbete bland hemlösa.

Men politiskt arbete handlar inte om att ta hand om folk och fixa saker åt dem. Det handlar om att folk går samman och löser problem tillsammans med sina kamrater.
Om sen folk inte orkar eller vill det, då är det orken eller viljan vi måste arbeta med. Det förstnämnda handlar bland annat om generell välfärd, en höggradigt (men inte enbart) parlamentarisk uppgift. Det sistnämnda, viljan, är mycket mer komplicerat. Låt mig kort kalla det en kulturkamp som inleddes av SAF på 70-talet, innan vi egentligen märkte det. Och vänsterns misstag är lika mycket att försumma den ideologiska kampen, som att vara på fel plats. Eller kanske: att inte se att den kampen utspelas i folks huvuden. Och den platsen är verkligen mycket svår att ta sig in i.

Tulpanen

Jag är där bokstäver faller till marken
i det jag trodde var

mitt möjliga land

Då, i legendtiden
slog bokstäverna ut som solrosor
och fanorna i våd på våd,
dem jag var ute efter
sista stora färdiga.

Bokstäver och blommor
är inte farligt

Fanor

riskabelt