Reklam, graffitti, konst. Slavar och fria.

Hos Alliansfritt Sverige hittade jag den första bilden: Fascination, skapad i Bromsten av Circle.

I enlighet med stadens antiklotterpolicy riskerar konstverket att tas bort, trots att det utfördes lagligt och med ägarens tillstånd. Rena vanvettet.

Den andra bilden är från tunnelbanestationen Sundbyberg där konstverken klottrats ned så många gånger att de inte längre går att sanera. De är saboterade av klottrare som vågar påstå att de minsann också skapar konst. Rena vanvettet.

För många år sedan läste jag en intervjubok med graffittare, där frågan ställdes varför de förstör konst och gör turlistor oläsliga, men skonar reklamskyltarna. Svaret var att konsten kom ”uppifrån” medan reklamen var deras eget språk. Rena vanvettet.
Senare har jag även hört konstnärer – hippa eller uppgivna? – som accepterar att bli nedkladdade och ödmjukar sig med att deras konst då blir en dialog med samtiden. I analogi med det skulle den som lånar min Möjligt land på biblioteket och skriver över sidorna bli poet av det, och min poesi en replik i en dialog som jag inte har bett om att föra. Rena vanvettet.

Sabotera reklamen! Den kommer inte bara uppifrån utan nerifrån, utifrån, inifrån, runtomkring och mitt ibland oss, och är så förrädiskt manipulativ att den kan inge känslor inte bara av lockelse utan av tillhörighet. Ett språk för slavhjärtan!

Leve konsten!

Självständigt tänkande är inte heller att förakta.

Politik eller cement

Att vara allians är som bekant gott och dugligt. Att endast allierade kan regera, det är något som Alliansen och deras allierade media måste få folket att fatta före 2010.
Men i vår lilla stad har den rödgröna majoriteten just presenterat sin gemensamma budget, medan de borgerliga partierna i opposition inte bara kommer med var sin budget, utan också med var sitt förslag till skattesats!

Så lägg av med allt harvande om det arma folkets behov av gemensamma cementerade planer på tjugo år av enighet. Det är inte där dugligheten sitter. Utan i politiken.

I vår lilla stad vill moderaterna privatisera så mycket som möjligt, sänka skatten med 50 öre och skrota kultur och fritid. Vänsterpartiet har drivit jämställdhet, heltidsanställningar och förbättrad arbetsmiljö för skolbarn. Bara som ett exempel.

Sextimmarsdag även för barn

I dagens tidning utlovade Socialdemokraterna i Stockholm läxhjälp åt alla barn. Idag bedriver både föreningar och företag läxhjälp, så att det blir svårt att kontrollera kvaliteten. I det senare fallet kan det dessutom bli kostsamt för familjen.

Det folkpartistiska skolborgarrådet menar att läxorna är föräldrarnas ansvar, vilket är enkelt att instämma i om man med läxor förstår uppgifter som ska utföras i hemmet efter skoldagens slut - men variationerna i kvalitet kvarstår.

Hur kan S så lättvindigt utlova något för andras räkning? Om de lägger undan öronmärkta läxpengar, hur kan pedagogerna då utveckla studier utan läxor? Eller ska de ålägga rektorerna att prioritera in läxhjälp istället för något annat?

Några forskare menar att ett bättre sätt vore att förlänga skoldagen. Då kan barnen få kvalificerad undervisning efter behov. Vill man se resultat får man betala för det. Forskarna påpekar också svårigheten för föräldrarna att hjälpa till eftersom barnen idag ska lära sig andra saker, ibland på andra sätt.

Ta bort läxorna, som Vänsterpartiet föreslagit. Se till att barnen får studera i sin takt med den hjälp de behöver. Ge dem en fast arbetstid, och fyll fritiden med aktiviteter, föreningsliv, kultur, idrott och för den delen också hemma-mys och hänga-i-centrum.
Barn har flera behov - och olika.

Mer vänster i Uppsala har också bloggat

BARNTEVE?

Förr i tiden, när den fria republiken Rinkeby fanns, diskuterade vi hur fler medborgare skulle börja gå på de öppna nämndmötena. Slutsatsen blev att de kommer om politikerna hotar med att lägga ner ett dagis.

Femton år senare och fem mil därifrån håller allmänheten stilen. När offentlig verksamhet ska stänga måste de reagera. Plötslig närvaro, upprop, namnlistor. Det är bra. De kan ha fel, men den dag de inte reagerar är allting fel.
Nu står vi här med massor av folk, två politiker som ska förklara sig och en ur dvalan uppryckt lokaltidning. Plötsligt har vi också tevekameror mitt ibland oss – här ska den lilla människans kamp skildras! Turligt nog för teve är det en massa riktigt små människor här, så fotografen börjar hetsa dem till att hoppa, skrika och vifta med knytnävar.

Jag tvivlar på att den fotografen har någon större erfarenhet av knutna nävars kamp, och ser genast att han inte har någon erfarenhet alls av förortsungar. De behöver inte precis uppmuntran för att illhojta, och snart blir de påträngande, börjar klättra i hans stativ så han vädjar: Men jag är ju här för att hjälpa er!

Det var en intressant upplysning. Utan förundersökning, utan faktagranskning, utan någonting som helst utom ett nödrop från en bekant, utgår teve från att de ska hit och hjälpa folket. Genom att visa upp det mest rörande folket har; sina barn.

Men finns det ännu någon utom media själva som tror att deras uppgift är hjälp till den så kallade lilla människan? På kapitalismens villkor ska de till varje pris säkra läsar- och tittarsiffror. Detta gör de genom upplevelsevärdet hos den mänskliga lilla faktorn i en omänsklig värld; ett enkelt koncept.

Tidningarna är hybrider som på ledarplats med patos kan hylla den sittande regeringens förtryckande nytänk, samtidigt som de på vardagssidan visar jättevanliga människors livspussel med silverkant av positivt tänkande.
Men teve har ingen ledarsida, och enda gången de skäms är om de skulle tvingas säga: ett impopulärt beslut kan vara riktigt under dessa förutsättningar.
Hellre hetsar man då gapiga ungar för att få dem ännu gapigare.
Men inget barn har någonsin blivit hjälpt av det.

Romantisk rörelse

Tvärtemot vad som påstås, är det inte alla romantiker som har huvet i det blå. En hel del av oss tänker också. En av de saker vi brukar tänka är att dikten ska verka i förbund med människan, röra och beröra, ge språk åt ickespråkliga tillstånd.

En romantiker som nyligen tänkt väl är Andreas Björsten som i SvD påpekar bristen på mångfald i tidskriftsstödet. Kulturrådets satsning på några få stora tidskrifter skapar likriktning, in i den huvudfåra som idag heter språkmaterialism. Det betyder att den som vare sig roas eller oroas av det estetiskt korrekta laborerandet med skriv- och skiljetecken får veva stencilapparat.

Som Björsten påpekar: Det var meningen att staten ska stöda kulturtidskrifterna - inte styra deras inriktning!

På sikt kan det medföra att människor slutar läsa poesi och uteslutande vill höra den från scenen. Idag är det huvudsakligen inom estradpoesin som vi finner den röriga rörliga rörande lyriken.

Läkare om lärande

Gunnar Ågren, läkare och före detta generaldirektör för Folkhälsoinstitutet har kloka synpunkter på barn och betyg:
”I en skola där eleverna trivs och har inflytande följer bra inlärning. Hälsofrämjande arbete går hand i hand med bra pedagogiskt arbete. En lärare som är bra pedagog i sitt ämne är den mest hälsosamma läraren för eleverna.” Ågren är väldigt tveksam till betygsliknande omdömen från år ett, eftersom det inte finns några bevis för att de skulle förbättra skolan. Däremot kan han se en rad negativa effekter, så som ökad stress. ”Det bidrar förmodligen till att på ett tidigare stadium demoralisera vissa elever så att de inte upplever skolan som meningsfull,” säger Ågren, som tror mer på uppmuntran för att styra mänskligt beteende. ”Istället för att titta på betygsnivåer och kunskaper kanske vi skulle titta på elevernas och lärarnas hälsa, det är en väldigt bra indikator på om vi har en bra skola.”

Källa: Lärarnas tidning, pappersupplagan

Förr i tiden...

En sympatisk bloggare är HBT-sossen som här har en rak, konkret uppgift om Sverigedemokraterna.
I påföljande kommentarer hittar jag en sd-väljare som tänker på hur det var i ett obestämt förr, nämligen ”när jag var mellan 20 och 30 så kunde man lifta när som helst dygnet runt utan att vara rädd för att något skulle hända. Man våldtog inte, man rånade inte, man gav sig inte på flera mot en, man gav sig inte på tjejer.”
Kanske hade inte jag heller vett att vara försiktig när jag var ung. Men det har aldrig funnits en tidsperiod när våldtäkt, stöld och slagsmål inte skulle ha förekommit. Att just lilla jag har klarat mig helskinnad är inte ett politiskt argument.