Irlands nej handlar ”mer om ett allmänt missnöje med den sittande irländska regeringen och den lokala politiken än med EU-fördraget” tror Gustavsson i SvD.
Ave Maria – hur många bortförklaringar finns det?
Det är klart att det handlar om det. För hundratusen irländare sådär. För hundratusen andra handlar det om missnöje med unionen. Eller med vädret. Det kan handla om att man ogillar turkar eller engelsmän eller att man föredrar usa:ner , särskilt sina barn som bor där. Några hundra kanske vill reta sin lokale bankpamp medan hundra andra röstar som sina välutbildade yngre släktingar. Och detta gäller båda sidor.
Folkomröstningar hålls för att respekteras. Inte för spekulationer.
Det tycker Barroso också: ”Resultatet ska självklart respekteras. Samtidigt måste vi inom EU ta ett kollektivt ansvar och gå vidare med processen.” Efter detta utbrott av motsägelsefullt djupsinnen framhöll Barroso att Irlands nej rimligen måste åtföljas av irländska förslag på hur man inom EU ändå ska komma vidare med fördragsprocessen.
Det kan man tycka, ja det är precis en såndär sak som man brukar tycka när man är missnöjd. ”Men nu får dom väl ta och...” brukar man säga.
Men om svaret blivit ja. Då skulle inte detta kapabelt röstberättigade folk besväras med att utifrån miljontals skilda motiv enas om ett nytt förslag. Ty detta säger Barroso för att han är sur, och den känslan jag lite von oben sympatisera med, kan ta mig råd med det en sånhär dag.
Men med SvDs inställning kan ingen demokrat sympatisera:
”Finns det något alternativ till Lissabonfördraget?
– Egentligen inte
Vad händer nu?
– Business as usual.”
Jahapp..!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar