fredag, januari 22, 2010

Barnsonaten

Idag begravdes Arvid Rundberg. Klassresenären, arbetarförfattaren, partikamraten och marinhistorikern gick vidare under en högtid av visor och saxofonspel.

Rundberg skrev reportage, romaner och biografi. När sviten av arbetarmemoarer kom ut under 70-talet – en svensk, en tysk, en engelsk och en rysk arbetare intervjuade och ärligt redovisade – läste jag böckerna och blev djupt imponerad.

Långt senare mötte jag Arvid, som inte alls blev lika imponerad av att det enda i hans författarskap som jag tagit till mig var reportageböckerna. Ty en författare blir aldrig någonsin nöjd.
Det finns till och med nobelpristagare som sneglar misstänksamt och muttrar att nåja, det kom väl lite sent påkallat i mitt fall, va!
Stingsligheten är författarens yrkesskada. Att någon skriver bättre, det är uthärdligt. Det är yrke. Såklart att någon jävel skriver bättre! Men att en person som man känner och gillar ändå föredrar andra författare, det kliar och svider.

Ännu senare vågade jag tillstå att Rundbergs mästerverk enligt min mening är Barnsonaten; en kort biografi över en uppväxt i ett musikaliskt men fascistiskt hem. Denna utsökta lilla bok doftar av Mozart och Stockholm och, förstås, av saxofon.

Musiken bar Rundberg alltid med sig. Han inte bara skrev, han spelade också. När han fick tråkigt på fester gick han in och slog några bluesackord på pianot. Cognacen dröp, röken flöt, kamrater talade, händelser utspelades eventuellt, allt till mullrande basgångar och hans habila b7or som stundom var där, stundom på väg annorledes.

Mozart själv antog att en av hans pianosonater i c-dur är enkel nog för ett barn. Själv ett barn i musiken kom jag aldrig längre än till just det stycket, och idag tänker jag på Rundbergs bok varenda gång jag spelar barnsonaten. Så kommer jag att tänka sålänge jag är kvar här framför ett jordiskt tangentbord, oavsett sorten.

På så vis har den odödlige Mozart levandegjort den dödlige Rundberg.
På så vis går det mest värdefulla i återbruk.

Rundbergs böcker får du läsa själv. Här återger jag endast ett muntligt yttrande som Arvid fällde när vi, ett gäng kamrater och vänner, hade festat oss igenom en Ålands-kryssning och närmade oss hemmahamnen Stockholm. Som centrum i vårt lätt bedagade sällskap slog Arvid ut med armarna mot välkomnande pastellhimlar och beboeliga taksiluetter och sa:
- Vad denhär stan behöver, är lite mer ömhet.

Det var inte allvar, inte heller ironi. Kanhända var det både-och. I alla kanhändelser var det en ytterst rundbergsk sammanfattning av Återkomsten till Staden. En sådan händelse som Bellman skulle ha lyckliggjort lika bra, fast i åtta verser.
Ibland har prosaisterna fördel och slår in det bättre. Ibland, i dessa exceptionellt för prosaister färglagda ögonblick.
Jag är glad att Rundberg hade öga och öra för prosaisternas ögonblick. Men ingen kommer att tala om det för honom. Dels för att han är död. Dels för att ingen recension någonsin kan bli så bra som den recension vi önskade.
Därför lånar jag Nawal el-Sadawis ord:

"Den enda belöningen för en författare är att kunna skriva bra"

torsdag, januari 21, 2010

En kvart till historien

Läste just En bädd av dun, livet vid Gustaf III:s hov, av Christopher O’Regan. En medioker bok som dock berättar en del för mig nytt om den förtjusande kungen och hans hovliv och desto mer om avskrädet runt hans slott. Det är lätt att förstå att esteten Gustaf längtade till fräschare nejder, så som Drottningholm på Ekerö eller Haga i Solna.

Enligt O’Regan var Haga helt olikt det teatraliskt flärdfulla Drottningholm eller det hysteriskt lismande hovet vid Stockholms slott. Haga var platsen dit en sorgsen och ensam, stundom dödshotad ledare drog sig tillbaka för att i helst manligt sällskap äta gott, vandra i naturen och spela sällskapsspel framför brasan.

Haga var platsen där Gustaf III lät bygga en utsökt paviljong och påbörjade ett palats där bara grunden blev lagd. O’Regan återger intrycken från en spansk besökare på Haga som helt betagen skrev i sin dagbok att få ställen i naturen var vackrare och mer pittoreska än denna, vars fördel också var att parken låg så nära staden samtidigt som den var avskild från allt buller.
Detta håller än idag, när E4 löper tätt förbi Hagaparken. På motorleden går buss 515, och det tar inte mer än en kvart från Odenplan till Haga grindar. Tar du tunnelbanelinje 11 till Solna centrum går du till Haga på samma tid.

I bokens slutord skildrar O’Regan Haga om hösten ”när solbadare och grillfantaster krupit i ide”. Det är då han upplever ”en historiens andedräkt, en hälsning från det förgångna”. Och avslutar: ”Då är Haga den allra vackraste plats jag känner till.”

Inför framtiden hoppas jag att fler än spanska diplomater får njuta av denna den vackraste plats storstaden kan erbjuda. På Gustaf III:s tid var domänerna givetvis avspärrade. Hur blir det under Victoria den förstas tid?

Storstaden bröllopsjublar. Precis likt det lismande hovlivet.
Vem sjunger likt Bellman för Haga, för fjärilar och frisbee över pelousen?

Det finns en namnlista för oss som vill att Haga ska vara park. Du kan skriva på!

tisdag, januari 19, 2010

Avskaffa stupstocken

De rödgröna har presenterat sitt förslag till förbättrad sjukförsäkring där den nya ”stupstocken” efter 550 dagar avskaffas. Med en ny regering ska statliga resurser satsas i en rehabiliteringsfond så att människor verkligen får tillgång till rehabiliterande insatser. Den sjuka ska få aktiva insatser under hela sjukskrivningen vilket ska stämmas av med jämna mellanrum, och det ska bli möjligt att studera på deltid under sin sjukskrivning för den som klarar av och behöver det. Mindre stelbenta regler, och bättre hälsa!

Bäst i den rödgröna artikeln var en bisats om hur de sjuka idag prövas ”mot en fiktiv arbetsmarknad”. De borgerligas moralistiska regler om hur mycket du måste arbeta skulle vara rimliga om det vore skriande behov av vilka två armar och ben som helst på arbetsmarknaden - om arbetsgivarna tävlade om de sökande, om studenterna slets från högskolan för att omedelbart sättas i för landet lönsam verksamhet, om pensionärerna kom tillbaka några timmar om dagen för att med gemensamma krafter höja produktionen.
Men den arbetsmarknaden är fiktiv.

Det är inte lätt att fuska till sig en anställning som om man vore frisk, när välutbildade entusiastiska individer skinande av hälsa står långt före i kön.

måndag, januari 18, 2010

Varför känner jag mig inte överraskad?

De utsålda apoteken leder till högre priser. Inte en källa till överraskning precis.
Först försvann pluskundkortet, det som gav poäng för varje mascara och nikontintuggummi du köpte. Bonussystemet måste skrotas eftersom det skulle kunna utgöra konkurrensfördel för Apoteksbolaget. De nya företagen hade ju inte någon upparbetad kundkrets!

Det borde verkligen inte ha kommit överraskande för någon att nya fräscha uppstickare saknar det erfarna, välrenommerade företagets kontaktnät. Själva vitsen med en utmaning är väl att försöka locka över kunderna. Ännu bättre pluskort hade varit en idé. Men risken är då att lite vinstpromille glider ner i kundens fickor, så att helt fel grupp skulle gynnas av reformen.

Inne på mitt sålda apotek frågade jag vart de nu rekommenderar mig att gå. Spolingen jag vände mig till hade nya logon på bröstet och var lojal med den. Det enda han visste var att det på nya apoteket blir mycket fler varor att köpa!
Överraskad, någon? Inte bättre varor, billigare varor eller miljösäkra varor. Det ska bli fler varor, mer affärer, högre omsättning, grällare reklam, stressigare valmöjligheter.
Men vem vill ha fler huvudvärkstabletter? Man kan inte ta fler än de man tar. Avregleringen av apoteket är möjligen ett sätt att öka huvudvärken nu när den blir lönande.
Därför vill jag handla på ett apotek i offentlig drift. Men spolingen förstod inte vad jag talade om.
Det var i någon mån överraskande.
Så fort trodde jag inte att det gick.

Se också Alliansfritt Sverige

söndag, januari 17, 2010