Smartare än en sjätteklassare?

Häromdagen satt jag på genomgång av de nationella proven i svenska för sexan, med stöd av Skolverkets rättningsmanual. Pedagoger över hela Sverige sitter och gör sådana gemensamma provbedömningar, om deras kommun överhuvudtaget arbetar med kollektiv rättning. Något som borde vara ett minimikrav för en någorlunda likvärdig betygsättning.

Provet går ut på att barnen arbetar med kvalificerade texter och fina illustrationer. Frågorna som ställs går från enkla ordkunskaps- och kontrollfrågor till svårare frågor om tolkningar och att identifiering av mönster. Därutöver ska eleverna producera en berättelse i jagform samt en argumenterande text. Redan här börjar jag fundera över hur många vuxna självförsörjare som skulle få överbetyg på att fabulera eller resonera kring något de inte själva valt.

En konstruerad fallgrop i provet är uppmaningen att ”ge exempel på”. Några elever ger exempel genom att citera texthäftet, andra skriver om med egna ord. För den som ska rätta framstår frågeställningen som oklar – hur skulle eleverna ge sina exempel? De som var ambitiösa och formulerade sig självständigt har vanligen sämre ordval och grammatik än de som valde att citera förlagan.

Sedan har vi uppgiften som går ut på att finna meningar i texturvalet som motsvarar uttrycket ”Vilken cirkus!". Det är alltså en dubbeluppgift: du ska både förstå uttrycket och hitta lämpligt illustrativa textstycken. Eftersom samtliga texter i detta prov berör cirkusvärlden krävs det inte bara abstrakt tänkande utan också förtrogenhet med stående uttryck för att förstå att de meningar som ska väljas ut är de som förmedlar total förvirring. Alltså: ”Jag såg en tiger i bur” är fel, medan ”Folk och djur sprang omkring överallt” är rätt. (Dessa exempel är inte med i provet.) Att hitta rätt mening är kanske inte för mycket begärt av en svenskfödd tolvåring – men provet gäller också för de elever som läser svenska som andraspråk. Vem kan lova att exempelvis ryskspråkiga tonåringar inför årets prov har hunnit uppsnappa att "vilken cirkus" betyder något mer och annat än en konstart av yttersta precision?   

För övrigt – hur många vuxna självförsörjare skulle tänka precis rätt, i den stressituation som ett prov innebär? 

Den uppgift som gör mig mest förbryllad är den som går ut på att barnen ska välja en bild som de tycker passar till två verser ur Wiehes text Lindansaren. Endast en bild är rätt, trots att det uppgiften säger att eleven ska tycka.

Bara under denna eftermiddag finner vi barnet som har valt en bild på akrobater, med motiveringen att bilden visar hur man måste vara mycket vig och kunna göra tricks i luften för att bli lindansare. 

Denna tämligen välformulerade tolvåring får inga poäng på sitt svar, eftersom hen tyckte fel. Hur man nu kan tycka fel i ett demokratiskt land.   
Ställa frågor fel står dock fritt att göra. Och den som betygsätts är den som måste svara.  

Skolverket ansvarar för nationella proven. Barn och pedagoger måste följa regler och instruktioner, och det är inte mer än rimligt eftersom vi har regeringsbeslut på att barn ska betygsättas.  

Men lindansarfrågan får mig att fortsätta mångåriga funderingar över vad alla dessa prov går ut på? Ska barnens svenskspråkliga förmåga skattas - eller deras färdighet i att gissa hur Skolverket tänker? 

Men det slutar inte. Rättningsdiskussionen går in på elevernas textproduktion. Hur stor vikt ska vi lägga vid stavfel, prepositionsfel, tempusblandning? Elever som läser svenska som andraspråk kommer sannolikt att göra prepositionsfel i hela sitt liv. Ska de underkännas på det redan i sexan? Njaäej, så rigida är inte Skolverket. Det finns många vuxna självförsörjare med svenska som modersmål som också gör prepositionsfel utan att drabbas av omedelbar uppsägning. Tydligen tänker Skolverket nyanserat kring dessa frågor, som det så felaktigt kallas långt upp i byråkrattrappan. 

Obarmhärtiga noll poäng får de elever som på sitt sätt kan skriva, men som har missuppfattat ämnet. Det är väl inte mer än rättvist, eftersom det är så det går till vid högre studier? Fastän provet var avsett för tolvåringar.

Kanske syftet är att en del av barnen i sexan ska påbörja sin inskolning i ett akademiskt skrivsätt. Och att en större del av barnen i sexan ska inse att de inte behärskar ett akademiskt skrivsätt. Då fungerar nationella provet som sortering lika väl som tidigare system.  

Lika illa som tidigare förmår provet att urskilja de verkliga begåvningarna; de som vill skriva, kan skriva, och läser till och med bilder efter eget huvud.