Läste Gellerfelts recension av Lundells senaste. Som varm beundrare av Lundells språk men kritiker av hans kvinnosyn studsar jag vid Gellerfelts formulering: ”Jag vet inte om Lundell även denna gång kommer att ådra sig feministiskt missnöje; ett och annat kan väl tyda på det. Men ändå är ju hans fascination av kvinnor, eller Kvinnan, av det slaget att han sätter henne på piedestal. Det är onekligen männen som ställer till det.”
Lundell är oförmögen att förstå detta, men jag gör ett försök till med Gellerfelt:
Som individ och kvinna och feminist och totalt piedestalapatisk skulle jag föredra att ställa till det (eller för den delen att få mina böcker recenserade). Att vara subjekt och konstnär, inte som musa eller modell inkluderas i ett drabbat eller dyrkat plural.
Skulle det göra ont i den sensitiva maskulina själen att skriva: Det finns kritiker som anser att Lundell har fel.
I Måns Ivarssons fullt ut godkända Lundell-biografi citeras en annan manlig kritiker som till ett tänkt och obekant kvinnokollektiv lovar att det går mycket bra att läsa Lundell och fortsätta kalla sig feminist! Inte ett ögonblicks reflektion över att kvinnor väljer själva vad vi vill läsa, gilla, anta och förkasta. Och kalla oss.
Men jag förkastar inte Lundell. Jag tycker han borde tala tydligare, gestalta bättre, fiktionalisera mer och för övrigt underhålla den underbara språkvärld han skapat. Han är bra. Men han är inte feminist. Skulle så vara, någon avart av särart som föreställer sig att väsendet Kvinna lever på Livmoder och Ungdomlig Skönhet.
Lundell och grabbarna Grus begär Kvinnan som vardagslyx på nivå med Vin och Sång, eller upphöjer henne till tillvarons svar på mannens fråga. Men att se henne som oberoende varelse är de inkapabla till.
1 kommentar:
Är kanske svårt att dikta, skrifta vackert om oberoende kvinns-lättare att beskriva våp och sånt?Affärskvinnornas kostym och korta hår, förgör poesin i orden och släcker erotiken i dem-det går inte hem´ hos lyssnaren!MVH Gladiatan
Skicka en kommentar