Bild

Ännu några andetag ur djupet

Rojas vs Kamali

Mauricio Rojas kommer i SvD 0810 med vilda beskyllningar mot den sittande utredningen om makt, integration och diskriminering. Dels lär Kamali ha sagt elaka saker om Rojas som blivit arg. Det är förståeligt, men borde redas upp på annan plats än i tidningen. Dels vill Rojas via Kamali komma åt regeringen, vilket är normalt ett valår. Men i och med det misskrediterar och misstänkliggör han hela utredningen, bl.a. genom att hävda att ”landets mest meriterade forskare avpolletterades” och att Kamali står för ett ”antidemokratiskt tänkande av östeuropeisk modell”.

Den tidigare tillsatta utredningen bestod av meriterade forskare inom ett snävt fält. Men integration är ett i högsta grad tvärvetenskapligt fenomen. I sittande utredning ingår genom delprojekt och referensgrupper ämnena etnologi, socialantropologi, sociologi, juridik, statsvetenskap, idéhistoria, kriminologi, ekonomisk historia, pedagogik och kulturgeografi. Samt kontakter med forskare i Amsterdam, Barcelona, Cardiff, Maryland, Roskilde och Toronto (inget av dessa universitet beläget i öst-Europa vad jag vet.)

Rojas anser vidare att utredningens direktiv är ”uppseendeväckande” eftersom strukturell diskriminering skulle ”tas för given”. Men det stämmer naturligtvis inte. Direktiven går ut på att identifiera strukturell diskriminering och i den mån den kan påvisas, analysera orsakerna och föreslå åtgärder. Jag ser inget ”totalitärt tänkande” i det. Men det gör Rojas.

Den 17 augusti kommer utredningen i sin helhet att publiceras för att sedan processas politiskt. Jag ser inget antidemokratiskt i det. Men det gör Rojas.

MR utan parentes

I Flamman pågår en debatt om arbetet mot hedersrelaterat våld. Huvudfrågan är, som Bitte Engzell avslutar sitt inlägg: ”Hur vill V utveckla och driva kampen för kvinnans (även den invandrades!) rättigheter?”

Parentesen i meningen är inte oviktig. Den tyder på att någonting i vårt partis teori och praktik ställer eller har ställt immigranterna utanför. Att alla inte betyder alla. Också när vi diskuterar klassbetingade frågor, t.ex. arbetslösheten, kan det komma krav på att vi också ska diskutera de invandrades möjlighet till jobb! Det uppfattas inte som självklart.

På integrationsområdet är ”alla betyder alla” själva kärnan. Rättigheter är inte förhandlingsbara. Men det är givetvis inte tillräckligt att säga det, utan det krävs även politisk handling. Generella lösningar som ram - utformade efter individ och situation.

Likheten mellan hedersrelaterat våld och ”annat” våld mot kvinnor är att det uttrycker patriarkatets kontrollbehov. Skillnaden är att det hedersrelaterade våldet ofta utövas och understöds inom familjen. Bemötandet och behandlingen måste alltså se olika ut, beroende på om de närmaste släktingarnas stöd finns hos den utsatta, eller hos förövaren.

Myndigheter som inte tar unga människors upplevelser på allvar, tar inte heller sin uppgift på allvar - om också omedvetet. Att flickor har svårare att göra sig hörda än pojkar och att bruten svenska uppfattas som mindre vederhäftig är bara två exempel på de sexistiska, rasistiska strukturer som vi tvingas leva med. För att bryta dem krävs politiska insatser på flera plan; ”en generell politik känsligt utformad för en heterogen befolkning” som jag skrivit i ett annat sammanhang.

De krav som Vänsterpartiet fört fram i integrations- och kvinnopolitiska program är kanske inte tillräckliga. Men de är inte heller kontraproduktiva. De är ett led i kampen för mänskliga rättigheter utan parenteser.